1947 reste Jane med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa

Målet var en flickpension i Schweiz där hon tillbringade ett läsår, en vistelse som skulle förändra hennes liv. 70 år senare försöker jag hitta huset som inrymde pensionen vid Genèvesjöns strand.

Med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa, 1947

Möte med en av pojkarna från Lycée Jaccarde.

I Pully kliver jag av tåget. Jag har googlat området och vet ungefär vart jag ska men jag går snart bort mig bland de pampiga villorna med sina lummiga trädgårdar.

Jane i sin första långklänning inför resan till Schweiz, 1947

»Lycée Jaccarde?« frågar jag en förbipasserande. Mannen pekar nedåt sjön och till slut lyckas jag lokalisera det tidigare pojkinternatet. Jag vet att pensionen för unga flickor, Les Roseaux, dit Jane ­– då med efternamnet Årfelt – anlände strax efter kriget, ligger i närheten.

Utflykt till Chateau Chillon

Pensionen i Schweiz har varit ett begrepp under hela vår uppväxt och det knappa år min mamma tillbringade där påverkade henne starkt. Schweiz blev det magiska landet som väckte hennes nyfikenhet på omvärlden och intresse för resor. Vistelsen i alpbyn Les Diableret’s med tedanser och utförsåkning satte också djupa spår och lade grunden till en livslång passion för skidåkning och vintriga alpvistelser.

Aux Diablerets med tedanser och skidåkning

Fantastiska dagar i Les Diablerets. Hit kom också pojkarna från Lycée Jaccarde

Så här skriver Jane i boken »Jane Barks bilder«:

Sexton år gammal reste jag tillsammans med en klasskamrat utomlands för första gången i mitt liv, till en flickpension i Schweiz. Mammas idé. Resan med Linjebuss genom ett krigshärjat Tyskland 1947 blev en chockartad upplevelse för två aningslösa svenska tonårsflickor. Hamburg och Hannover låg fortfarande helt i ruiner. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Att man två år efter krigsslutet skulle hunnit röja undan spåren efter bombningarna och byggt nytt? Bristen på livsmedel var också stor, så vi levde på medhavda  konserver från Sverige under färden genom Tyskland.

Schweiz var skonat från krigshärjningar och livet på en flickpension motsvarade precis de förväntningar jag fått genom mina flickböcker. Pensionat Les Roseaux låg utanför Lausanne med utsikt över Genèvesjön, Alperna och vinodlingar. Trots målerisk omgivning finns få tecknade minnen från det skolåret. Tiden tycktes aldrig räcka till. Lite franska lärde jag mig i alla fall, liksom engelska av min rumskamrat.

Turismen hade knappt kommit i gång i Europa efter kriget. Charterresor och tågluffning var okända begrepp, men en del svenska ungdomar hade börjat lifta ut på kontinenten. Jag blev överlycklig när jag som avslutning på skolåret i Schweiz fick följa med mamma och pappa till Rom, Florens och Paris. Fylld av roliga upplevelser och nya intryck återvände jag till kompisarna och sista skolåret i Bromma kommunala flickskola – i mitt tycke som en världsvan ung dam, modernt sminkad och iförd »the new look«.

Det har alltså gått mer än 70 år sedan min mamma och hennes engelska, italienska och franska väninnor gick arm i arm längs strandpromenaden, inte sällan med Lycée Jaccarde som mål. Nu går jag på samma smala gångvägar, spanandes mellan de täta gröna buskarna för att hitta den rymliga villa som hyste flickpensionen. Med hjälp av ett gammalt svartvitt foto har jag snart lokaliserat huset. Jag står där en god stund och försöker ta in känslan av tiden som gått, alla dess år, innan jag tar tåget tillbaka till Genève.

Boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« går att beställa i MoGAs shop.