I ♥ MG / För mig betydde Milton Glaser och Walter Bernard väldigt mycket, både karriärmässigt och på ett personligt plan.

Milton Glaser har kallats världens mest namnkunnige grafiske designer. Den som inte känner till honom har sannolikt mött hans ikoniska I NY-logga i någon form. Och förmodligen sett hans berömda Dylan-poster med den svarta siluetten och det mångfärgade håret. I juni fyllde Glaser 90 och i december ger han ut en ny bok, MAG MEN, tillsammans med kollegan och vännen Walter Bernard.

Milton Glaser 90 fyllda, vid sitt arbetsbord på studion på 32:a gatan dit han går varje dag. Foto: Leo Sorel

Milton Glaser var anledningen till att jag tog mig till New York 1983 för att gå hans omtalade kurs Design and Personality på SVA (School of Visual Arts). Glaser och Bernard gav mig också mitt första jobb i NY vilket möjliggjorde en fortsättning på min vistelse där, senare bland annat som head designer på tidningen Esquire. Mitt planerade år blev till fem innan jag flyttade till Sverige 1988 med min amerikanska hustru.

Manhattan, 1984

Pappret skakar en aning men knappt märkbart när jag håller fram skissen. Kanske är det bara jag som ser det men min röst är inte helt stadig den heller när jag kort och lite stapplande förklarar hur jag tänkt.

Milton Glasers arbetsbord är placerat centralt på andra våningen i huset på 32:a gatan på Manhattan. På nedersta våningen sitter teamet som designar förpackningar åt matvarukedjan Grand Union, ägd av Glasers vän engelsmannen Sir James Goldsmith, en man lika imponerande som Glaser själv. Sir Goldsmith är inte bara adlad utan även mäktig och stenrik och den enda vi på studion sett Milton sträcka upp sig en aning inför.

På andra våningen sitter förutom Glaser själv några heltidsanställda illustratörer samt formgivare och projektledare. Eva vaktar entrén till studion och tar emot kunder och besök till Milton. Besöken är många och personerna inte sällan kända namn. Gloria Steinem kan dyka upp i sällskap med tv-kändisen och showvärden Phil Donahue plus entourage. Tom Wolfe i ljus linnekostym hälsar på ibland.

»Vid ett tillfälle anländer Robert Redford med följe. Redford är under tidigt åttiotal fortfarande en megastor skådis.«

Och kvinnomagnet. Sin tids Brad Pitt. Sällskapet sitter i det lilla konferensrummet på plan två med öppna dörrar. I hallen utanför börjar kopiatorn gå varm. Studions alla anställda har plötsligt saker de behöver kopiera. En kö – mest tjejer – bildas snabbt tills Eva drar ur sladden och stänger dörren.

Allt som görs på studion passerar vid något tillfälle Milton för godkännande. Ofta även skisser och utkast. Och nu står jag här, ännu färsk och nyanställd på studion. Nervös. Visserligen är jag redan elev på Glasers välkända kvällskurs på SVA, School of Visual Arts, men min respekt för mästaren själv är nästan överdrivet stor.

Jag lägger min skiss på ritbordet, bättre så. Milton ser lugnt på mig. Ögonen är stora och grågröna bakom metallbågade glasögon. Blicken är skarp och iakttagande trots de lätt slutna ögonlocken. Flinten med den tunna hårkransen skiner i takbelysningen. Milton Glaser är en storvuxen man med tunga drag och ett allvarligt ansikte som plötsligt kan spricka upp i ett brett leende. Han är ledigt men elegant klädd i beiga gabardinartade byxor och en blå skjorta med vita ränder och vit krage, ett av hans signum. Utomhus bär han ofta en bredbrättad Borsalino. Hans fötter är stora, skorna säkert 49:or.

Det finns en rolig historia av den kända franska illustratören Jean-Michel Folon som berör Glasers skostorlek. Den kommer från en bok som bygger på en illustrerad brevväxling mellan de två kända kreatörerna. Folon beskriver i ord och bild hur han letar efter Milton i en färgglad djungel. Han är på väg att ge upp och sätter sig för att fundera då han upptäcker han att han sitter på Glasers ena gigantiska sko. Till saken hör att Folon själv är en ganska liten person.

På tredje våningen sitter vi som tillhör WBMG. Det låter som namnet på en amerikansk radiostation men förkortningen är förstås grundarnas initialer. Vi sysslar mest med redaktionell design, det vill säga formger magasin, dagstidningar, böcker och i viss mån kataloger och övrig grafisk design. Avdelningen är relativt nystartad och en av våra stora kunder är Washington Post som ska redesignas.

Jag tar som sagt Glasers kurs, Design and Personality, på SVA. Bara namnet på kursen känns förpliktigande. Miltons undervisningsmetod är enkel men effektiv. Han delar ut en uppgift, alltifrån att illustrera en dröm till att redesigna en förpackning eller hitta på något helt nytt och innovativt. Fria tyglar och snäva ramar på samma gång. Man får lägga så mycket tid på utförandet och skapandet som man själv tycker krävs men underförstått handlar det om 10-15 timmar per uppgift och vecka.

Veckan därpå sätter klassen upp resultatet av sina vedermödor på väggen. I sällskap med övriga elevarbeten ser mina alster om möjligt ännu sämre ut än hemma vid köksbordet i loftet. Jag skäms över mina yxiga skisser och sneglar på andras bilder som skvallrar om tillgång till fotostatkameror, Colorkeys, vaxmaskiner och fotosatta rubbar. Elever som jobbar på någon form av byrå med andra ord. Själv har jag fått handla pannåer på Charette, spraylim och några dyra ark med gnuggisar.

Glasers metod går ut på att vem som helst i klassen får peka på en designlösning och prata om den. Därefter tar Milton vid och kommenterar förslaget. ’Design of the fittest’ med andra ord. Det tar många veckor innan någon pekar på mitt förslag. Det känns som ett genombrott för mig som ofta känt mig som en stjärna bland eleverna hemma på Berghs. Allt är relativt.

Nyligen firade Milton sin 90-årsdag. Det gjorde han med att gå till jobbet i studion på 32:a gatan. Och i december lanserar Columbia University Press Glasers och Bernards nya bok; Mag Men, om att designa och redesigna magasin och tidningar. Jag hoppas att vara på plats i NY då och få träffa mina gamla läromästare som lärt mig så mycket om mitt jobb. Nu visar de också, särskilt Milton, hur långt ett aktivt arbetsliv kan vara. Så länge passionen finns.

1985 var mina föräldrar Jane och Stig i New York. De hälsade på mig på studion och vi hade ett trevligt möte med Milton. Själv satt jag mest och var nervös över att Jane och Stig på något sätt skulle göra bort sig men den oron visade sig obefogad. Särskilt väl kom Jane och Milton överens och när hon visade sina bilder blev han vederbörligen imponerad och gav henne ett illustrationsjobb på stående fot. Teckningen publicerades i ett franskt magasin som hette Alma som WBMG designade för tillfället.

Jane Bark är idag 88. Hon jobbar inte längre men signerar gärna sina populära bilder som nytryck på finaste Hahnemuhle-papper. Se mer här

Bildtexter:
Walter Bernard och Milton Glaser på New York Magazine ’s redaktion 1972  Foto: Cosmos Sarchiapone
Den ikoniska logotypen för staden New York. Ett gratisjobb som Milton skissade fram under en taxifärd på Manhattan.
Push Pin Magazine utgavs av Push Pin studio. Idag en samlarraritet. I redaktionen fanns även bland andra Seymour Chwast.
Glasers kända poster föreställande Bob Dylan.
Att designa tidningstruckarna för Washington Post föll på min lott. Det här är en bordsvariant/brevpress kombinerad quartz-ur.
I december ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken Mag Men.