Street fashion in Paris av Stina Wirsén

Hej Stina Wirsén, vad jobbar du med just nu?
Jag jobbar med Unga Dramaten igen, efter två års pandemiuppehåll. Jag skrev en barnmusikal tillsammans med kompositören Sarah Riedel och regissören Anna Vnuk som bara hann spelas några föreställningar innan Covid tvingade oss att pausa. Förutom manusskrivande har jag för första gången fått arbeta med kostym och scenografi, så fantastiskt roligt och spännande! Det enda positiva med uppehållet är att jag hunnit göra om kostymerna lite – de är gjorda i fårpäls, stora ‘one pieces’ och visade sig bli väldigt varma …

Skriva barnmusikal för scen på Dramaten, hur får du sådana uppdrag?
Ada Berger, konstnärlig ledare för Unga Dramaten, hade nog span på mig och tyckte väl att det skulle passa. Men även om jag skrivit runt 30 barnböcker så har jag ingen egentlig identitet som skrivande person. Och jag är kanske inte tondöv men jag är ingen musiker heller. Så att skriva en musikal var svårt men samtidigt enormt utvecklande och härligt. Och viktigt för mig. Jag fick utvidga mina gränser och testa nya områden. Nu har jag ett nytt projekt med Ada och vi får se vart det leder. Men det känns utmanande och spännande att fortsätta tänka teater, scenografi och kostym.

Vad gör du mer för tillfället?
Jag jobbar också en hel del med egen konst, bland annat trycker Catarina Landberg och jag grafik i hennes verkstad i Aspudden, Ateljé Landberg. Hennes pappa, Lennart Landberg startade verksamheten och många svenska konstnärer från 1970-talet och framåt har tryckt hos honom. Vi trycker en lite speciell blandning av serigrafi och Giclée , oftast monotopier, det vill säga ett ex av varje tryck. Vi experimenterar mycket på plats under arbetets gång och leker en hel del. Vissa av verken därifrån ställs ut på Skellefteå Konsthall just nu, en stor utställning med bilderbokskonst.

Du har mycket på gång …
Ja, och så fortsätter samarbete med Bea Szenfeld. Hon och jag har ställt ut mycket tillsammans där vi tolkat varandras uttryck och konst. En sorts växelverkan som hållit på i ungefär tio år. Vi har ställt ut ibland annat i Stockholm, Varberg och Jönköping. Det är en vandringsutställning som också visats i USA, i Washington och Minnesota.
Nästa utställning av våra gemensamma alster blir på Örebro slott i sommar. Det roliga med att samutställa med Bea är att trots att vi ställt ut så mycket tillsammans, förändras och utvecklas utställningen hela tiden när nya alster kommer till. Nya verk jag gör hos Catarina Landberg i vår kommer med stor säkerhet också med i Örebro.

Första gången jag träffade dig var när jag undervisade er klass på Konstfack, måste ha varit 1989?
Det stämmer nog, jag började Konstfack 1988 och träffade min blivande man Pompe i klassen. Jag var gravid med vårt första barn när jag gick ut Konstfack fyra år senare.

Hela er klass var genomgående begåvad minns jag. En duktig samling elever.
Ja och vi släpper tydligen inte varandra. Just nu delar jag lokal med några av mina gamla klasskompisar. Vi blir liksom inte av med varandra. Men jag gillar det, det är fint på något sätt.

Pompe då, jobbar ni mycket tillsammans?
Ja numera, han har också kurerat Beas och mina utställningar tidigare. Nu har ju hans eget konstnärskap brakat loss ordentligt i och med Aquanauts. Nu ska vi jobba ihop igen , han kurerar utställningen i Örebro tillsammans med Erik Gullberg (som han bla byggt Aquanauts med). Men förr om åren, när barnen var små, jobbade vi sällan ihop. Då blev vi bara osams och rök ihop. Numera går det bra och det är faktiskt jättekul att kunna samarbeta.

Du och jag jobbade också samtidigt på DN 1996. Du var anställd som tecknare och samtidigt ansvarig för inköp av frilansillustration och jag var anlitad av den avgående chefredaktören Anders Mellbourn och den tillkommande Joachim Berner för att göra om tidningen. Det var goda tider för det visuella och för bilden i tidningen.
Ja och det gick ju bra ekonomiskt för Dagens Nyheter. Jag blev anställd någon gång 1993-94 och ganska snart insåg jag att det fanns behov av att utveckla illustrationen på tidningen. DN hade ju en stolt tradition av tecknare men det var en åt gången som gällde, ofta på ledarplats. Kända namn som Martin Lamm, Birger Lundquist och Birgitta Sylwan ingick i den traditionen. Liksom tecknaren Torgny Wärn som tillsammans med tidigare chefredaktören Christina Jutterström var dom som anställde mig. Men trots att DN satsat på den tecknade bilden så fanns det ju ingen särskild avdelning, det är också svårt för en enda tecknare att fylla en hel tidnings behov. Foto hade ju sin redaktion med många starka och namnkunniga fotografer. När Joachim Berner började på tidningen så förändrades detta. Jag föreslog att jag skulle bli chef för en illustrationsavdelning, han höll med och gav mig en för den tiden ganska rymlig budget. Torgny Wärn och jag gjorde upp en plan och satte ihop en grupp tecknare som kompletterade varandra och som skulle stärka DNs identitet.

Jag minns det, du och Torgny lyfte både illustrationen i DN och gav illustratörer en chans att synas brett och utvecklas.
Ja det låg i tiden och kändes viktigt. Den första gruppen bestod av Jockum Nordström, Owe Gustafson, Helena Davidsson-Neppelberg och Dennis Eriksson. Molly Bartling skulle teckna rättegång minns jag. Den gruppen knöts till DN lite fastare. Det var en bra mix av stilar och erfarenheter tyckte vi och deras återkommande illustrationer stärkte samtidigt DNs identitet. Till det kom andra frilansande illustratörer vi anlitade för olika jobb.

»Egentligen vill jag inte va’ chef och jag vill inte ha chef’«

Ja, det var inspirerande att göra om DN under Berners ledning minns jag. Ett av mina roligaste uppdrag som formgivare. Så många visuella bitar föll på plats. Det var som sagt goda tider för papperstidningen som fortfarande trycktes i broadsheet, fullformat på den tiden. Hur länge stannade du på DN?
Jag var kvar i den rollen i ungefär tio år innan jag tyckte det var dags att gå vidare. Till slut sade jag upp mig för en mer fri roll med egen verksamhet med egen ateljé på stan. ’Egentligen vill jag inte va’ chef och jag vill inte ha chef’, säger Stina med ett skratt.

Som egen företagare är du duktig på att kurera din egen yrkesroll, person och ditt konstnärskap. Det finns en tydlighet i ditt uttryckssätt trots att du jobbar så pass brett.
Till stor del handlar det om intuition. Samt en viss trots – en vägran att välja ”fina uppdrag” just för att de är högstatus. Jag har blandat förskolebesök och pekboksproduktion med uppdrag för DN:s Kultursidor och utställningar sedan starten.

Apropå bredd, hur ser du på skapandet av dina uppdrag ur det perspektivet?
Det ena projektet ger näring åt nästa. Nobelpristagarporträttet sitter kvar i pennan när jag ger mig i kast med en utsmyckning för en förskola i Skellefteå. Jag har fingerfärg i håret från ett förskolebesök i Rinkeby när jag åker in för ett möte på Dramaten. Nu när jag passerat femtio kan jag välja mina uppdrag, de allra flesta initierar och driver jag själv. Men så har det inte alltid varit. Pompe och jag blev ju föräldrar tidigt och mina första 10 -15 år i branschen handlade mycket om försörjning. Men även då drevs jag av en stor lust och en egen vilja.

Vad har förändrats för dig under åren?
Sedan jag sa upp mig från DN har mitt eget skrivande tagit större plats, jag har även jobbat med friare bildskapande och utställningar. Illustration är fortfarande superintressant men jag vill välja mina uppdrag. Att få en text som är riktigt jävla bra är så härligt! Inspirerande och utmanande, hur gör jag texten rättvisa? Hur lockar jag in till läsning, hur vecklar jag ut texten, ger läsaren nya vägar in och ut ur läsningen? Illustration upphör aldrig att vara intressant om text och kontext är rätt. När jag valde linjen illustration och grafisk form på Konstfack år 1988, var det inte en trendig linje. Jag minns det som att det smällde till sen, i mitten av 90-talet, blev riktigt stort, både i Sverige och internationellt.

Vad gäller för dagens illustratörer, de som börjar sin karriär nu?
Illustratörer som lyckas idag är oftast sina egna curators. Marknaden är mycket större och bredare idag för bild och konkurrensen är påtaglig. Min upplevelse är att dagens kreatörer måste vara så mycket mer idag än bara en uppdragstecknare och inte begränsa sig till illustration i bemärkelsen bildsättare av andras texter och ideér.

Text: John Bark
(Utställningen ’Aquanauts – Expeditionen’ på Kulturhuset håller på till den 20 mars).

Fakta om Stina Wirsén:

Anställd som tecknare på Dagens Nyheter mellan 1990- 2010, med fokus på, kulturdelen. Ett brett arbetsfält med uppdrag som resereportage, modeteckning, ideillustration och författarporträtt. Chef över tidningens illustrationsavdelning med ansvar för inköp av illustration mellan åren 1996 –2006.

Numera frilansande medarbetare. Egen verksamhet från 2010 och framåt – fokus på egna projekt och varierande uppdrag, både konstnärliga och kommersiella.

Arbetar med konstnärliga utsmyckningar, illustration och text. Ställer ut sina verk, ofta i olika samarbeten. Tillsammans med Bea Szenfeld har Wirsén ställt ut i USA och i Sverige under flera år. En stor utställning med fokus på Bilderbokskonst turnerar nu i Sverige. Där finns de senaste verken, en serie abstrakta grafiska verk, samt skulpturer som Stina skapat tillsammans med sin dotter, konstnären och designerna Klara Wirsén Suchowiak.