Bland hippies på Formentera 1969. Jane Bark

Min enda kontakt med hippielivet går tillbaka till sommaren 1969, då familjen gjorde en semesterresa till Formentera, den lilla ön söder om Ibiza. En på många sätt märklig ö, ungefär två mil lång med en asfalterad väg från båthamnen i nordväst till fyren Punta des Faro i sydost. Stora fikonträd gav skugga åt gamla svartklädda kvinnor, får och getter på de gulockrafärgade torra slätterna, omgivna av kubformade vitrappade hus, olivtrād, kaktussnår och pinjedungar.

Hotellen var få och små, men bra och billiga restauranger fanns det lite varstans – kanske beroende på att många fransmän hade sommarhus på ön. Taxibilar fanns, men inga telefoner. Vi bodde på pension Pepé i San Fernando, ett av öns tre små samhällen. På dagarna cyklade vi till någon av öns fantastiska sandstränder med kristallklart vatten.

Ibland hade vi picknick, ibland satt vi under vasstaket till någon liten strandrestaurang, åt grillade gambas och drack rosada eller sangria. Vår hotellbalkong vette mot hotellets bar, Fonda Pepé, som låg på andra sidan vägen. Fondan var samlingsplatsen för öns dominerande turistgrupp – hippies. De kom vandrande i kvällningen likt Bibelns apostlar – Jesusar och Marior i färgrika fotsida kläder med blommor i håret. En vacker och märkvärdig syn i aftonsolen.

Tysta och inåtvända häckade de i grupper på fondans murar. De samtalade inte. Drömmande och trummande utan kontakt med omvärlden satt alla och mediterade i timmar. Inga högljudda röster eller stark musik störde oss, men det kan även vara svårt att somna till entonigt trummande och flöjtspel. När alla mänskliga ljud tonat bort började byns alla tuppar gala. Barnen sov ändå, men för oss blev öronproppar räddningen.

Bland dessa hippies fanns förmodligen inte så många tunga knarkare. Men berusningseffekten av vad det nu var för droger de var påverkade av verkade inte så frestande.

Då var klädstilen mer lockande och efter några dagar var hela familjen ganska snarlik dessa hippies, utrustade med snäckhalsband, batikmönstrade tröjor och långa kjolar. Alla tillbehör kunde inhandlas billigt i San Francisco Xavier, Formenteras »huvudstad«. Mina små snälla klänningar åkte längst in i garderoben. Man ville ju inte bli förväxlad med charterturisterna från Formentera-Reisen som kom på studiebesök till fondan och berusade sig på vanligt vulgärt sätt i baren.