Nu som poster! Popkonst på sextiotalet. Jane för tidningen Femina.

Det nya Moderna Museet blev ett populärt vattenhål för konstintresserade stockholmare under 60-talet. Museet invigdes i maj 1958 i ett ombyggt exercishus på Skeppsholmen. Redan före invigningen hade man ställt ut Picassos Guernica bland presenningar och byggnadsställningar. Här fanns ett uppdämt intresse för konstens nya former och uttryck, efter en lång, stillastående efterkrigstid. Museichefen Pontus Hultén, vital och entusiastisk, kom som rätt man på rätt plats i rätt tid. Tillsammans med Ulf Linde och Carlo Derkert drog han i gång en rad spännande utställningar och verksamheter. Vi blev »Moderna Museets vänner« alltifrån starten.

Pontus Hulténs tidiga kontakter med amerikanska popkonstnärer som Rauschenberg, Warhol, Oldenburg, Jasper Johns med flera, resulterade i att Moderna Museet arrangerade utställningarna Amerikansk popkonst och senare 4 amerikaner långt före många andra konst-museer. Vi var entusiastiska över den stora, lekfulla utställningen Rörelse i konsten som också väckte åtskillig kritik och undran: »Kan allt kallas konst?« Det arrangerades intressanta happenings och vi såg Performance med Merce Cunningham och hans dansare till musik av John Cage. Det var en ny upplevelse med blandningen av bild, skulptur, rörelse och ljud. Jättekvinnan Hon – en katedral väckte också sensation. Hon byggdes upp i museets stora sal av Niki de Saint-Phalle, Tinguely och Ultvedt. Kroppen innehöll bar, glaskrossarmaskin, bio, rutschbana, akvarium och diverse konstverk.

Eftersom Hon också revs på plats är jag glad att ha kvar katalogen över hennes tillkomst, storhet och fall. Katalogen är formgiven av skånska vännerna Anders Österlin och John Melin, vars intelligenta och konstnärligt formgivna trycksaker utgjorde en viktig del av museets image. Min dotter Molly gick som fyraåring in i Hon en av sommarens hetaste dagar, då »hennes« kroppstemperatur säkert översteg 37°. »Hon är för varm, hon har feber. Vi går ut.«, tyckte Molly.

Medan vi ägnade oss åt Konsten brukade barnen hoppa i skumgummibassängen eller måla i verkstaden. De var också mycket fascinerade av Rauschenbergs get – Moderna blev ett riktigt familjemuseum. Men med USA:s framfart i Vietnam började allt amerikanskt ifrågasättas – inte bara i Sverige. Sommaren 1970 var vi på Rivieran på Fondation Maeght, också ett framstående modernt museum, och såg en föreställning med Merce Cunningham, som några antiamerikanska demonstranter gjorde sitt bästa för att sabotera. Cunningham genom-förde sin föreställning utan att röra en min, trots alla störande ljud och pajasartade upptåg runt omkring honom.

Som ett minne från det glada 60-talet låg länge skulpturgruppen Paradiset av Niki de Saint-Phalle och Tinguely till vänster om Skeppsholmens brofäste – innan de flyttades till annan plats, efter klagomål över att figurerna »förfulade miljön«. Pontus Hultén lämnade Moderna Museet och for till Paris och Centre Pompidou, där han kunde använda en del av de idéer man hade haft för Kulturhuset i Stockholm, men som aldrig slog igenom här hemma.

Bildens konstnär illustrerar ett avsnitt ur Gun Årestads roman Om vi skulle ta och damma av dig mamma!, införd i Femina 1967. Med hjälp av illustrationerna och delar av texten som finns med på bilduppslagen jag sparat, framgår det att en ung svensk flicka, som hamnat i Londons popvärld med droger och andra farligheter, får besök av sin oroliga mamma. I sitt sökande efter dottern träffar mamman på en av hennes konstnärsvänner i hans ateljé, där det luktar terpentin, kattpiss och vitlök.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.