1974. Jag köar på Systemet iförd lösmustasch, morsan handlar på Konsum och Jockes farsa är sosse. Krönika i lokalblaskan när Tippen i Saltis firar femtio.

Systembolaget, Tippen, 1974.

Lösmustaschen kliar, jag trycker diskret fast ena änden som börjar släppa. Limmet från Buttericks är inte pålitligt. Eller så är det svetten på överläppen som är problemet. I systemkön bredvid mig står kompisen Hasse, även han i kritstreckskostym men med en mörk tangorabatt. Vi är båda 16. För ett kort ögonblick möts våra blickar. Livsfarligt. Vi tittar båda hastigt bort igen för att inte bryta ut i nervöst hysteriska skrattanfall.

För det här måste lyckas, helgens stora fest med alla dess möjligheter hänger på det. Mitt nyvunna anseende och ömtåliga rykte i Saltis hänger på det. ALLT hänger på att vi vandrar ut från Systembolaget med påsar dignande av klirrande och klånkande varor.

En lampa lyser när kunden före mig når disken. Legkontroll! Jag känner att även andra spetsen av mustaschen släpper. Det är ju inte bara VÅRA ransoner som ska inhandlas ­– vi har memorerat beställningslistor från polare som vi inte vill göra besvikna. Som det till och med är RISKABELT att göra besvikna. Dessutom är jag lite av en rookie härute, nyinflyttad. Mycket står på spel.

Familjen lämnade radhuset på Lidingö bara något år tidigare för en nybyggd villa med sjötomt i Saltis. Jag och syrran får finna oss i att bli uppryckta ur skolklasser och från en trygg miljö med kompisar för ett nytt liv i det för oss helt okända Saltsjöbaden. Första halvåret åker jag moppe tillbaka till de gamla polarna varje helg. Den av farsan påtvingade, förhatliga hjälmen slänger jag i en buske bakom Tippen när jag varje fredag passerar på min Cresent Compact.

Men snart har jag nya kompisar i Saltis och turerna blir färre. Jag blir gradvis accepterad och får andra intressen. En fredag skippar jag den obligatoriska tillbakaturen och sällar mig till det stora moppehänget utanför Tippens ingång mittemot Igelbodaskolan.
”Vem är det där?” frågar jag och pekar på en kille jag sett förut på en gul Compact. Kanske bara för att ha något att säga.
” Det där? Det är Jocke, hans farsa är sosse.”

Efter det städar syrran och jag nogsamt bort alla böcker med titlar som ”Politik är att vilja” av Olof Palme ur bokhyllorna när de nya polarna kommer hem på te. Det är välbesökta eftermiddagssejourer där osten, marmeladen, rostbrödet och skinkan konsumeras med god aptit.
”Handlar din morsa på Konsum?” frågar någon. ”Eh … ja men bara för att Konsum har hemkörning alltså, svarar jag. Det har ju inte Metro.”
Konsum (numera Coop) är Kooperativa Förbundets matvarukedja och där handlar bara sådana som Jockes farsa, alltså sossar, enligt kompisarna.

Våra föräldrar jobbar båda i kreativa branscher och är på tok för radikala för syrrans och mitt bästa. De är uppe i sina karriärer och mamma Jane sparar tid genom att beställa veckans mat över telefon från Konsum. Samtalen är lika långa som de handskrivna listorna hon läser upp.

”Kan ni inte handla på Metro ibland? Till helgen bara”, försöker jag.
Men helgmaten inhandlas i stan. Möjligtvis besöker de Tippen till helgen för att gå på Systemet. Men det är sällan och risken är därför liten att de ska stöta på sin sextonårige son och hans trevlige kamrat iförda kritstreckskostymer och illasittande lösmustascher.

Det har blivit vår tur. Hasse och jag kommer fram till disken samtidigt. Våra beställningar matchar kvalitativt knappast vår utstyrsel: Explorer, billig Kir och flakvis av den simplaste starkölen. Tonårsrösterna bär nätt och jämt men ingen kontrollampa lyser och de snälla tanterna bakom disken behandlar oss som vilka välklädda vuxna kunder som helst.

Helgen är räddad! Och mitt anseende. TROTS att morsan handlar på Konsum.

Bildtexter:
• Då det begav sig. Här på min Crescent Compact (jag till höger) med polaren Torkel från Lidingö.
• Saltsjöbladet firar köpcentrumet Tippen som fyller 50
• Jag överger moppen en stund för att stå modell när mamma Jane tecknar för en novell i tidningen Femina

Konsum låg där Elit Sports Club nu ligger. Systembolaget fanns i samma lokaler som idag men du beställde varorna över disk.  Leglampan lyste slumpartat för vilken kund som helst. Metro är idag ICA och sas då vara Sveriges dyraste matvarubutik. Hasse och Jocke är fortfarande mina vänner. Mamma Jane bor numera på Danvikshem, har tyvärr drabbats av Alzheimer och har bara sporadiska minnen från tiden i Saltis. Våra föräldrar kunde ses helghandla på Tippen, högt upp i åren, alltid välklädda. För även ett besök på Tippen – eller Saltsjöbadens Centrum som det också kallas – kräver en viss stil.
Krönikan är skriven för lokala tidningen Saltsjöbladet, nr 9 2019

Vårt nyhetsbrev gör dig glad! Prenumerera nu!

MoGA –  Museum of Graphic Arts – en digital samlingsplats för i huvudsak svensk illustration.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev – innehåller både aktuella erbjudande och berättelserna bakom bilderna.

MoGA säljer kvalitetsposters samt signerade grafiska verk som printar på finaste konstpapper, HahneMühle Photo Rag® Ultra Smooth, 305 grams FineArt. Inspirerande bildkonstverk med kvalitet att hänga på väggen hemma eller på kontoret till en rimlig kostnad.

MoGA  är skapat kring ett livsverk. Den centrala samlingen och det interaktiva museets mittpunkt är Jane Bark’s samlade illustrationer ”The Jane Bark Collection” – bilder från femtiotalet till idag. Janes fantastiska karriär började på DN:s tecknarstuga och avslutades 2012 – efter över femtio års verksamhet – med fler än trehundra veckovisa porträtt i nyhetsmagasinet Fokus.

MoGA  börjar i det lilla för att växa gradvis. Vi är ett kommersiellt online-museum för viktiga samlingar och ett skickligt hantverk som inte får falla i glömska hos yngre och kommande generationer. Här vill vi visa det bästa av den uppdragsbaserade konsten, det amerikanerna kallar ”Commercial Arts”, utfört av våra främsta illustratörer, grafiska formgivare, bildskapare och fotografer. Men MoGA är också berättelser. På sikt ska vi bjuda våra besökare på filmer, intervjuer och poddar. Vi börjar så smått under fliken »Graphic stories«.

MoGA ägs och drivs av syskonen Molly och John Bark.

MoGA tipsar: ’Design av typsnitt – Jonathan Hoefler’, nu på Netflix. 1996 uppdaterade han DNs logotyp.

Jonathan Hoefler on Netflix.

»I think as a typeface designer you can’t help but to look at the typography of everything«
Jonathan Hoefler

När jag var inne andra vändan på DN 1996 så bestämde vi oss för att renovera den klassiska logotypen inklusive monogrammet DN. Logotypen var då ännu mer än idag ’rikslikarens’ kronjuvel och minsta korrigering och handpåläggning var en styrelse- och ägarfråga.

Trots heligheten och att det svävade en aura av ’no touch’ över logotypen där den tronade överst på den badlaksstora papperstidningen så hade årens teknikskiften påtagligt eroderat det specialritade typsnittet, inklusive grundaren Rudolf Walls ikoniska och profilerande punkt.

Wall hade låtit stilgjuteriet Higgins ta fram urloggan 1864 baserad på en tidstypisk fontdesign. Men det var så länge sedan att originalet inte gick att spåra då det kopierats, förändrats och förvanskats genom åren. Så i sökandet efter logga-motsvarigheten till den forna ’meterstaven i Paris’ gick vi bet.

Grundaren Rudolf Walls första förstasida med den profilerande punkten på plats. Man ser att Hoefler hämtade inspiration från ursprunget.

DN 1988. Logotypen klämd och påverkad av diverse teknikskiften genom åren. Inte riktigt i balans.


Nu behövde vi den kunnigaste och mest noggranne typdesignern som gick att uppbringa.
Något år tidigare hade jag lyssnat på ett inspirerande fördrag om typografi på en designkonferens i Barcelona av och med den unge amerikanske typnörden Jonathan Hoefler.

Hoefler verkade gilla att grotta ner sig i den bakomliggande historien för att väcka liv i gamla bokstavsformer. Som stilgjuten för uppdraget med andra ord.

På den tiden jobbade arbetade Jonathan med kollegan Tobias Frere-Jones i det som hette HFJ Type Foundry. Kommunikationstekniken var fortfarande i sin linda och Jonathan föredrog att allt skissande skedde via fax. Efter att Hoefler och Frere-Jones tagit del av underlaget och gjort behövlig research tickade de första skisserna fram ur faxmaskinen på DN. Vi i designgruppen diskuterade och utvärderade, ritade och skrev våra synpunkter på skisserna och faxade tillbaka. Så där höll det på under några veckors tid (vi gjorde annat också under tiden) tills vi enats om en balanserad bokstavsdesign som formmässigt blickade både bakåt och framåt så att säga.

Resultatet efter Hoeflers redesign av logotypen. Skarpare och tydligare, mer typografiskt korrekt med alla hänsyn tagna, praktiska såväl som historiska.

Jag tror vi beskrev proceduren för styrelse och ägare som att vi skickat loggan till New York för att låta experter gå över den med ’stålborste’. ’Har de så dyra stålborstar där borta, invände någon styrelsemedlem’. Vi gjorde ändå en del intern marknadsföring av den nya loggan i tidningshuset i Marieberg och jag lät bland annat trycka upp en T-shirts med ordet NY. över hela bröstet. Det fick stå både för DNs nya stil och upphovsmännens hemstad.

Det stiliga DN-monogrammet

Resultatet blev hur som helst väl mottaget, alla uppskattade den nya skarpa logotypen som andades både tidningshistoria och framåtblickande form.

Den vänsterställda logotypen var en förberedelse för nästa steg i DN:s utveckling; tabloidiseringen.

Sedan dess har jag haft kontakt med främst Jonathan Hoefler som efter en, tydligen ganska uppslitande, yrkesmässig separation från Frere-Jones fortsatte på egen hand under namnet Hoefler & Co, idag med 16 anställda. Jag och min byrå har genom åren köpt många fonter från H & Co. Framför allt tänker jag på typsnittet Gotham som vi var tidiga användare av i Sverige. Jag har besökt Jonathan i studion på Manhattan och jag har varit delaktig i att bjuda in honom och Frere-Jones till Sverige för att föreläsa om typografi.

Nu är det kanske dags igen tänkte jag när jag såg avsnittet om Jonathan Hoefler’s typografiska värld, hans passion och gärning i Netflix-serien Abstract.

Ett bokstavligen hett tips för den som älskar typografi, fonter och former: se den!

PS. En rolig detalj i historien var att efter att det blev känt att Hoefler och Frere-Jones karvat fram den nya DN-loggan så fick de många kunder i Sverige. Ett tag låg Sverige tvåa efter Japan som beställarland, berättade Jonathan.

John Bark

Jane Bark Collection – Tack för två fantastiska utställningsveckor på Volvo Studio i Kungsan

Det började med en morgonfika på K-märkt med en kollega innan sommaren. »Fint ställe« sa jag, »här borde man ju ställa ut bilder«.
»Inget fel på läget heller« sa kollegan, »kan ju inte ligga mer publikt«.

På vägen ut frågade jag en av tjejerna på Volvo vem jag kunde kontakta. Ring Stefan Hugosson sa hon.

Två veckor senare var vi överens, och utställningen spikad till mellan den 16 och 29 augusti. Det visade sig sammanfalla med Summer design week vilket vi blev en del av. Tack för det Lotta Ahlvar.

Vernissagen öppnade utställningen kvällen den 15:e augusti med bubbel och bilder och massor av besökare. Mellan klockan 17 och 20 passerade säkert över 200 personer i lokalen; unga, äldre, kollegor, vänner, bekanta, släkt, kända och okända. En mix av människor som gjorde kvällen väldigt lyckad och positiv med en varm kollegial stämning.

Under den fortsatta utställningens två veckor kom många besökare för att titta främst på Janes bilder som var huvudnumret. Särskilt sviten med Wahls-affischer i 70 x 100 cm på Hahnemuhle-papper – printade med fantastiskt fin återgivning – väckte fascination och igenkännande.

»Är ni intresserade av att köpa utställningens specialvarianter av Janes Wahlsaffischer har vi på begäran låtit trycka upp ytterligare en begränsad upplaga 70 x 100 cm som vi säljer signerade. Kontakta John på jbark.moga@gmail.com

I gästboken står bland annat att läsa:
»Helt underbart att se Janes alster i storformat! Man blir så upprymd!«
»Jane Bark, min största inspiration under 60- och 1970-talen. Klippte ut illustrationerna ur mammas Femina …«
»En fantastiskt vacker exposé!«
»Vilka fantastiska porträtt! Vilken otrolig skaparglädje! Går härifrån med ett stort leende på läpparna.«

Men showen var inte bara Janes, varje MoGA-illustratör hade 2-3 bilder med på väggarna: Bo Lundberg (som även specialdesignade den otroligt snygga utställningsaffischen föreställande en Volvo P1800), Molly Bark, Dan Johnsson, Elisa, EWK, Olle Eksell, John Bark (bilder från NYC, Lower East Side, tidigt 1980-tal, även utställda på Planket 2019) och Gustav Dejert.

Vi hoppas kunna bjuda in till vernissage och utställning snart igen. Nästa gång med ett ännu större urval och med fler bilder av både Jane och de övriga illustratörerna. Och förhoppningsvis med ytterligare några av våra främsta bildskapare från förr och nu.

Var och när återkommer vi till. Vi gör gärna om gästspelet på Volvo Studio förstås. Förutom de fantastiska lokalerna möttes vi av en generositet och välvilja från Stefan Hugosson och hans kollegor som är svårslagen.

Återigen ett stort tack för att MoGA fick husera i Volvo Studios vackra lokaler med våra bilder under hela två veckor. Tack också K-märkt med personal. Samt Åse på Scandinavian Photo, Konstexpo och snabbkopiering.se med flera.

 

I ♥ MG / För mig betydde Milton Glaser och Walter Bernard väldigt mycket, både karriärmässigt och på ett personligt plan.

Milton Glaser har kallats världens mest namnkunnige grafiske designer. Den som inte känner till honom har sannolikt mött hans ikoniska I NY-logga i någon form. Och förmodligen sett hans berömda Dylan-poster med den svarta siluetten och det mångfärgade håret. I juni fyllde Glaser 90 och i december ger han ut en ny bok, MAG MEN, tillsammans med kollegan och vännen Walter Bernard.

Milton Glaser 90 fyllda, vid sitt arbetsbord på studion på 32:a gatan dit han går varje dag. Foto: Leo Sorel

Milton Glaser var anledningen till att jag tog mig till New York 1983 för att gå hans omtalade kurs Design and Personality på SVA (School of Visual Arts). Glaser och Bernard gav mig också mitt första jobb i NY vilket möjliggjorde en fortsättning på min vistelse där, senare bland annat som head designer på tidningen Esquire. Mitt planerade år blev till fem innan jag flyttade till Sverige 1988 med min amerikanska hustru.

Manhattan, 1984

Pappret skakar en aning men knappt märkbart när jag håller fram skissen. Kanske är det bara jag som ser det men min röst är inte helt stadig den heller när jag kort och lite stapplande förklarar hur jag tänkt.

Milton Glasers arbetsbord är placerat centralt på andra våningen i huset på 32:a gatan på Manhattan. På nedersta våningen sitter teamet som designar förpackningar åt matvarukedjan Grand Union, ägd av Glasers vän engelsmannen Sir James Goldsmith, en man lika imponerande som Glaser själv. Sir Goldsmith är inte bara adlad utan även mäktig och stenrik och den enda vi på studion sett Milton sträcka upp sig en aning inför.

På andra våningen sitter förutom Glaser själv några heltidsanställda illustratörer samt formgivare och projektledare. Eva vaktar entrén till studion och tar emot kunder och besök till Milton. Besöken är många och personerna inte sällan kända namn. Gloria Steinem kan dyka upp i sällskap med tv-kändisen och showvärden Phil Donahue plus entourage. Tom Wolfe i ljus linnekostym hälsar på ibland.

»Vid ett tillfälle anländer Robert Redford med följe. Redford är under tidigt åttiotal fortfarande en megastor skådis.«

Och kvinnomagnet. Sin tids Brad Pitt. Sällskapet sitter i det lilla konferensrummet på plan två med öppna dörrar. I hallen utanför börjar kopiatorn gå varm. Studions alla anställda har plötsligt saker de behöver kopiera. En kö – mest tjejer – bildas snabbt tills Eva drar ur sladden och stänger dörren.

Allt som görs på studion passerar vid något tillfälle Milton för godkännande. Ofta även skisser och utkast. Och nu står jag här, ännu färsk och nyanställd på studion. Nervös. Visserligen är jag redan elev på Glasers välkända kvällskurs på SVA, School of Visual Arts, men min respekt för mästaren själv är nästan överdrivet stor.

Jag lägger min skiss på ritbordet, bättre så. Milton ser lugnt på mig. Ögonen är stora och grågröna bakom metallbågade glasögon. Blicken är skarp och iakttagande trots de lätt slutna ögonlocken. Flinten med den tunna hårkransen skiner i takbelysningen. Milton Glaser är en storvuxen man med tunga drag och ett allvarligt ansikte som plötsligt kan spricka upp i ett brett leende. Han är ledigt men elegant klädd i beiga gabardinartade byxor och en blå skjorta med vita ränder och vit krage, ett av hans signum. Utomhus bär han ofta en bredbrättad Borsalino. Hans fötter är stora, skorna säkert 49:or.

Det finns en rolig historia av den kända franska illustratören Jean-Michel Folon som berör Glasers skostorlek. Den kommer från en bok som bygger på en illustrerad brevväxling mellan de två kända kreatörerna. Folon beskriver i ord och bild hur han letar efter Milton i en färgglad djungel. Han är på väg att ge upp och sätter sig för att fundera då han upptäcker han att han sitter på Glasers ena gigantiska sko. Till saken hör att Folon själv är en ganska liten person.

På tredje våningen sitter vi som tillhör WBMG. Det låter som namnet på en amerikansk radiostation men förkortningen är förstås grundarnas initialer. Vi sysslar mest med redaktionell design, det vill säga formger magasin, dagstidningar, böcker och i viss mån kataloger och övrig grafisk design. Avdelningen är relativt nystartad och en av våra stora kunder är Washington Post som ska redesignas.

Jag tar som sagt Glasers kurs, Design and Personality, på SVA. Bara namnet på kursen känns förpliktigande. Miltons undervisningsmetod är enkel men effektiv. Han delar ut en uppgift, alltifrån att illustrera en dröm till att redesigna en förpackning eller hitta på något helt nytt och innovativt. Fria tyglar och snäva ramar på samma gång. Man får lägga så mycket tid på utförandet och skapandet som man själv tycker krävs men underförstått handlar det om 10-15 timmar per uppgift och vecka.

Veckan därpå sätter klassen upp resultatet av sina vedermödor på väggen. I sällskap med övriga elevarbeten ser mina alster om möjligt ännu sämre ut än hemma vid köksbordet i loftet. Jag skäms över mina yxiga skisser och sneglar på andras bilder som skvallrar om tillgång till fotostatkameror, Colorkeys, vaxmaskiner och fotosatta rubbar. Elever som jobbar på någon form av byrå med andra ord. Själv har jag fått handla pannåer på Charette, spraylim och några dyra ark med gnuggisar.

Glasers metod går ut på att vem som helst i klassen får peka på en designlösning och prata om den. Därefter tar Milton vid och kommenterar förslaget. ’Design of the fittest’ med andra ord. Det tar många veckor innan någon pekar på mitt förslag. Det känns som ett genombrott för mig som ofta känt mig som en stjärna bland eleverna hemma på Berghs. Allt är relativt.

Nyligen firade Milton sin 90-årsdag. Det gjorde han med att gå till jobbet i studion på 32:a gatan. Och i december lanserar Columbia University Press Glasers och Bernards nya bok; Mag Men, om att designa och redesigna magasin och tidningar. Jag hoppas att vara på plats i NY då och få träffa mina gamla läromästare som lärt mig så mycket om mitt jobb. Nu visar de också, särskilt Milton, hur långt ett aktivt arbetsliv kan vara. Så länge passionen finns.

1985 var mina föräldrar Jane och Stig i New York. De hälsade på mig på studion och vi hade ett trevligt möte med Milton. Själv satt jag mest och var nervös över att Jane och Stig på något sätt skulle göra bort sig men den oron visade sig obefogad. Särskilt väl kom Jane och Milton överens och när hon visade sina bilder blev han vederbörligen imponerad och gav henne ett illustrationsjobb på stående fot. Teckningen publicerades i ett franskt magasin som hette Alma som WBMG designade för tillfället.

Jane Bark är idag 88. Hon jobbar inte längre men signerar gärna sina populära bilder som nytryck på finaste Hahnemuhle-papper. Se mer här

Bildtexter:
Walter Bernard och Milton Glaser på New York Magazine ’s redaktion 1972  Foto: Cosmos Sarchiapone
Den ikoniska logotypen för staden New York. Ett gratisjobb som Milton skissade fram under en taxifärd på Manhattan.
Push Pin Magazine utgavs av Push Pin studio. Idag en samlarraritet. I redaktionen fanns även bland andra Seymour Chwast.
Glasers kända poster föreställande Bob Dylan.
Att designa tidningstruckarna för Washington Post föll på min lott. Det här är en bordsvariant/brevpress kombinerad quartz-ur.
I december ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken Mag Men.

MoGA och VOLVO STUDIO PRESENTERAR JANE BARK COLLECTION!

← Volvo P1800 av Bo Lundberg. Specialdesignad poster för utställningen på Volvo Studio.

Jane Bark Collection

Ta chansen att utforska en av Sveriges mest framstående illustratörer genom tiderna. Jane Bark Collection kommer till Volvo Studio och under två veckor finns hennes mest populära och älskade illustrationer på plats hos oss. Samtidigt visar vi upp konsttryck med motiv av bland andra Olle Eksell, Dan Jonsson, Bo Lundberg och Molly Bark.
Välkommen!

Utställningen pågår 16 – 29 augusti.

Öppettider:
mån-fre kl. 10-18
lör-sön kl. 11-16

VOLVO STUDIO, Jussi Björlings Allé 5, Kungsträdgården

Arr: MoGA i samarbete med Volvo Studio

Ett svunnet Manhattan; St. Marks Place och East Village 1984

Fler foton från St. Marks Place och East Village 1984. Trots åttiotal dröjde sjuttiotalets misär och kriminalitet sig kvar på Lower East Side och i det som kallas Alphabet City eller East Village.

Nu tyckte den här killen att det var dags att plåta mig.

Samtidigt var klubbarna och barerna många och även om kvarteren var sjabbiga och slitna så var atmosfären vänlig snarare än hotfull.

Hans grej var de här foliefigurerna som han tillverkade. Inuti? Gamla grönsaker …

På den här tiden var de slaviska och polska immigranternas prägel på kvarteren fortfarande tydlig. De som varit barn på 1920-talet var ju i livet och inte lastgamla. För den som vill läsa om St Marks Place och dess historia kan jag rekommendera ’St. Marks is Dead – The many lives of Americas hippest Street’ av Ada Calhoun.

’There goes the neighborhood’. Klassiska St Marks bio blir ’The GAP’.

De flesta bilderna plåtade jag under en kurs på School of Visual Arts som hette ’Street Photography’. Läraren var dokumentärfotograf, ganska dryg och sågade konstant våra alster. Så även mina. Han skröt däremot mycket om sina egna bilder men visade aldrig några. Nu i efterhand tycker jag den här bildsviten har ett värde – på många plan. Inte minst för att fotona visar ett svunnet nedre Manhattan. Jag har en drös av negativ sparade från den här tiden. Som sagt, kanske får det bli en bok och en utställning.

Mina föräldrar hälsade på i NY. Här på Waldorf Astoria varifrån de tog taxi ner till mina ganska slummiga kvarter. Jag bodde då på 10:e gatan mellan Ave B och C. Morsan kom i päls och smycken av strass. Du är galen sa jag, ’Äh, sa Jane, pälsen är ju inte äkta.’

 

 

Livet är en påse … och döden ryms i en

(Fotona är tagna av mig i East Village 1984. Jag gick en kurs på School of Visual Arts som hette ’Street Photography’. Läraren var dokumentärfotograf, ganska dryg och sågade konstant våra alster. Så även mina. Han skröt däremot mycket om sina egna bilder men visade aldrig några. Nu i efterhand tycker jag den här bildsviten har ett värde – på många plan. Inte minst för att fotona visar ett svunnet nedre Manhattan. Jag har en drös av negativ sparade från den här tiden. Kanske får det bli en bok. Kanske en utställning. Eller både och.

Foto: John Bark, East Village 1984

Texten nedan har egentligen ingen annat gemensamt med fotona än sin upphovsman. Och en liten skärva New York-brutalitet. Men just den episoden är från en tidigare vistelse i slutet av 1970-talet. Det var mitt i vintern, smällkallt, och jag kom från legendariska ’Mudd Club’ downtown.)

 

LIDINGÖ 1967
»När jag dör kan ni ringa Sellbergs! En påse av svart plast duger gott!«

Jag och syrran är förskräckta. För det första är det otänkbart att pappa ska dö. För det andra är det hemskt att tänka sig att han vill begravas i en svart sopsäck. Vilket inte är så konstigt, vi är fem och nio men det är sextiotal, radikala tider och Skit i Traditionerna. Åtminstone hemma hos oss.

Baggensfjärden 1973 »Kolla, en båt!« Vattnet är svinkallt, det är tidig maj och det har varit en lång vinter. Då för tiden höll sig båtfolket till säsongerna på ett annat sätt och Baggensfjärden är tom på flytetyg.

Den kapsejsade dubbelkanoten vi seglar med har ingen som helst flytkraft och jag och min likaledes flytvästslösa kompis är kraftigt nedkylda. Jag ser på hans blick att han tänker samma sak som jag; det här grejar vi nog inte. Vi hackar tänder och pratar i krampaktiga stötar. Det är då vi ser den vita plastbåten på Baggen, nedåt Saltismacken till.

»Boris! Vi är räddade!«

Boris jobbar med båtar på marinan eller macken. Hur som helst har han anledning att åka båt just då och det är tur för oss. Han bogserar oss till en ö där vi kan tömma kanoten och sen ta oss hem. Kanske slänger han åt oss några filtar innan han åker vidare.

Jag har tackat Boris då jag stött på honom i nutid. Flera gånger. Han rycker bara på axlarna, säger att han gjorde det som alla skulle gjort; drog upp oss.

NEW YORK 1980
»You saved my life«. Uteliggaren ’The Bum’ stinker ohyggligt nu när han väl tinat upp i tunnelbanans underjordiska värme.

»Äh… that was nothing«, svarar jag svengelskt … I mean of course that …«

’Bummen’ rosslar så saliven stänker och räcker mödosamt fram sin skorviga, skitiga hand och jag tar den. Bär han på någon smitta har han redan överfört den.

Nästa morgon vaknar jag sent. Marit, min pinniga gamla klasskompis, nu förvandlad till vacker fotomodell (med ilsken pojkvän), på vars soffa jag sover, håller för näsan och frågar varifrån stanken kommer.
Jag pekar på min ytterjacka och berättar om uteliggaren jag hittat downtown vid tretiden på morgonen, översnöad, djupfryst och som jag sedan släpat ned i tunnelbanevärmen och lagt på en bänk.

Marit skakar på huvudet. »Nice«, säger hon, »men ska du rädda uteliggare så har du att göra här i New York«.
Hon har rätt, i skarven mellan sjuttio- och åttiotal är New York fortfarande fattigt, farligt, skitigt och elakt.

Så. Till den stora frågan: Vad är ett liv värt egentligen? Och i förlängningen; vad är döden värd?

SALTSJÖBADEN 2019
Vår pappa är borta sedan snart fem år. Syrran och jag är ju vuxna sedan länge när han dör och sextiotalsradikalism, skit i traditionerna och svarta sopsäckar känns avlägset. Hur var det nu han ville ha det?

På en föräldraväns begravning flera år tidigare uttrycker han en vag önskan om minneslund när det är dags. Han vill inte ha en sten.

Begravningsbyrån hör av sig och meddelar att det finns ytterligare ett alternativ mellan sten och lund. Det kostar lite extra. Såklart. För även om det låter lite motsägelsefullt ska ju begravningsbyråer leva de också.

Hör och häpna: alternativet är en påse att lägga askan i. Syrran och jag hajar till. Sellbergs!  Tillbaka alltså till farsans radikala lösning på begravningsriten? Men det visar sig snart att det inte är vilken plastsäck som helst utan en påse av mjukaste sammet.

Det får bli en minneslund. Vila i frid.

(Texten är bearbetad men var i sin ursprungliga form publicerad i Realtid.se, en affärstidning online)

Glad Påsk från MoGA med en tillbakablick på åttiotal och blöjreklam för Libero. Plus en skvätt Calva efter middagen.

Idén var Janes, att utforma annonserna för Libero som sagoboksillustrationer. Byrån var Falk & Pihl men när de tappade uppdraget så följde Janes sagoboksidé med till nästa reklambyrå som bytte illustratör till Sven Nordquist. Det irriterade Jane men hon sa senare att Nordquist nog inte visste att uppslaget var hennes. Och Jane grämde sig sällan länge, hon hade fullt med jobb och gick vidare till nästa uppdrag.

Jag minns en påskhelg då Jane satt med en illustration långt in på påskaftons eftermiddag. Men eftersom hon var en god och rutinerad matlagare var den stundande påskmiddagen redan på gång. Till slut packade hon ihop färger och pannåer och vår otåliga pappa Stig kunde äntligen öppna den första flaskan mousserande med en ljudlig korksmäll. Påskafton kunde börja. Sedan följde kvällen familjerutinerna ända fram till den avrundande, och obligatoriska, Calvadosen.

Glad Påsk!

1949. Jane kommer in på Konstfack, tecknar bokstäver för hand och träffar en begåvad kille som heter Stig Bark.

»Direkt efter avslutad flickskola sökte jag till Konstfacks linje för reklam och bokhantverk, som det hette på den tiden. Konstfackskolan låg på Mäster Samuelsgatan, bakom Hötorgshallen. Konkurrensen vid intagningen till skolan var inte så hård som nu. Man lämnade in en bunt teckningar och bedömdes därefter. Jag blev antagen på mina ganska tafatta försök att illustrera några svenska diktares verk, ett extraarbete från flickskolan.

Min affisch med spargrisen som resväska vann förstapris när Sparbanken utlyste en tävling bland eleverna på Konstfack. I färg och form tydligt inspirerad av vår lärare Martin Gavler.

Egentligen ville jag bli illustratör. Reklamtecknare var för mig ett ganska okänt begrepp. Första skolåret blev inte så framgångsrikt. Namnet Årfelt placerade mig dessutom längst bak i klassrummet. Dureformen hade inte slagit igenom, så våra lärare, fru Billow och herr Linné, titulerade även oss elever med fröken och herr före efternamnet.

Vi delade lokaler med andra årsklassen, som med ett års erfarenhet verkade oerhört överlägsna och tog hem alla poäng vid bedömningen av våra gemensamma tävlingsuppgifter. Så småningom lärde vi oss också att stryka upp innefärgerna chockrosa, turkosblått och olivgrönt i jämna ytor med gouachefärg, eller täckfärg som det kallades. Vi började begripa innebörden av ordet layout och skissade Fraktur, Bodoni och Garamond med spadvässad blyertspenna. Musår från dagens hjälpsamma datorer.

»Naturalistiska studier av människor och stilleben ägnade vi oss mest åt under kroki- och målningstimmarna. I övrigt ritade vi förvrängda perspektiv och roliga gubbar i tidens trendstil.«

Andra skolåret var vi två tjejer och fem killar som jobbade tillsammans med skisserna till tävlingsuppgifterna. Var och en gjorde sin grej, men bollandet med idéer och kritik sinsemellan var till stor hjälp och vårt lagarbete gav oss höga poäng vid den slutliga genomgången.

En av gängets mest begåvade killar hette Stig Bark. Han brukade hjälpa mig med linearritningen och ibland åt vi lunch tillsammans på det ofta fullspikade »Snusket«, ett pyttelitet fik längre upp på Mäster Samuelsgatan, där man fick en »tvåa gröt«, det vill säga en tallrik gröt och två frallor med pålägg från luckan till köket. Vem visste att det var början på ett långt gemensamt liv och samarbete, två barn och så småningom fyra barnbarn?

Stilleben i olja av Stig Bark. Han var särskilt nöjd med linjerna han ristade i musselskalen berättade han senare.

På HKS – Högre konstindustriella skolan – blev undervisningen mera fackinriktad. Flera av våra lärare arbetade framgångsrikt med reklam och grafisk formgivning utanför skolan – Martin Gavler, Carl-Axel Virin och Stig Åke Möller. Ändå var våra idéer om reklamens kommersiella funktion i samhället ganska diffusa. Trots att en reklamtecknare ofta brukade tituleras konstnär, betraktades vi ändå som okonstnärliga borgarbrackor av skolans riktiga konstnärer, målare och skulptörer. Själva ansåg vi oss däremot ha en betydligt gedignare konstnärlig utbildning än eleverna på Beckmans skola.

Konstfackshuset vid Mäster Samuelsgatan revs i slutet av 50-talet.«

Affischen för barntvål gjorde jag efter Konstfack, på Eco annonsbyrå, i ett helt annat manér. Bilderna är målade med gouachefärg.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

 

 

 

 

Född i form – om en uppväxt med formgivande föräldrar. Eller; när formen är normen.

Jag är fem år gammal och vi bor i höghusområdet Näset på Lidingö. Det är vårvinter, sista snön och jag står med min kälke i ett snöre utanför huset på Källängsvägen 11. Framför höghuset ligger en liten lekplats omgärdad av ett lågt trästaket. Inga vuxna i sikte.

En taxichaufför kommer fram och ställer sig nära oss ungar, bredbent med händerna i fickorna. Han lutar sig fram och granskar intresserat min kälkes träribbade sits.
»Hörru’ grabben«, säger chaffisen och petar till kälken med foten, »vad står det där?«
»Mitt telefonnummer« säger jag. »Och mitt namn, lägger jag till.«

Han vrider på huvudet och kisar. Jag kollar själv på kälkens träsits.

»Vem har skrivit ut siffrorna med BOKSTÄVER …?!« fortsätter chaffisen.

»Min pappa«, svarar jag. »Han är formgivare«, lägger jag till för att jag anar att det är förklaringen till att namnet på min kälke är så olikt alla andra ungars märkningar.

Pappa Stig har applicerat texten med gnuggisar i typsnittet Bodoni. Sedan har han klarlackat träribborna med de svarta bokstäverna.

»Säg åt din farsa att så där kan man INTE göra. Då fattar ingen något. Då vet man inte att det där är din kälke grabben. Och det vill du väl?«

Senare har det slagit mig att den här incidenten var en föregångare till många diskussioner om estetik och praktik i mitt kommande yrkesverksamma liv som grafisk designer.

Stig var i själva verket en pragmatisk formgivare som jobbade med omfattande och logistiskt krävande förpackningsserier, genomtänkta hela vägen från ritbordet via lager och transport ut till slutkund och konsument. Men han var samtidigt en stor estet och en begåvad kreatör.

Och kanske hade ändå min kälke hittat hem igen om den försvunnit eller stulits. Om inte upphittaren var en storväxt taxichaffis förstås …

Saltis och jag har en mack ihop. Men vad hände sen?

Efter över fyrtio års verksamhet hotas macken i Saltis av nedläggning. Här tankade jag moppen när soppan kostade en spänn litern. Här fyllde jag upp farsans bilar, första folkabubblan och flertalet av de fordon jag ägt. Otaliga är stödköpen av missad frukostmjölk, diskmedel, ved och hundmat. Man ska heller inte underskatta mackens funktion som social hub.

Mamma Jane och jag är modeller till omslaget för Shells årsredovisning i början av 1960-talet. Jane tecknade även samtliga bilder i inlagan. Pappa Stigs Ford Taunus i bakgrunden.

Men nu går alltså macken på reserven och definitiv soppatorsk förefaller allt troligare. Nya bostäder planeras på platsen. Spelar roll, kan man tycka. En mack mer eller mindre när hela vår värld riskerar att implodera av inre och yttre tryck. Men det handlar inte om världsomspännande katastrofer och tragedier. Eller det eskalerande globala kaoset här.

Nej, det är värre än så; små och till synes obetydliga förändringar i vardags-format staplas på varandra till ett öronbedövande faktum på det personliga planet: TIDEN. GÅR. OBÖNHÖRLIGEN. FRAMÅT. Precis när du anser dig listat ut svaren (nåja) så omformuleras alla frågorna.

När jag hämtat mig från den omskakande läsningen i Saltsjöbladet så ser jag på New York Times hemsida att ytterligare en skärva av min uppväxt hänger löst. Ett av New Yorks och Sohos klassiska hak, Broom Street Bar på West Broadway verkar vara på väg att mot sitt ”final last call”.

När grundaren och ägaren Kenn Reisdorff avled 92 år gammal såldes stället till entreprenören Jon Krasner, som bland annat äger kända Harlow i Midtown. Prislappen var 12 miljoner dollar och Krasner utlovade en ”gut renovation”. Eller ska man säga ”hotade med”. När kvasten går på Broom Street protesterar nya och gamla stamgäster från hela världen. Här brukade jag själv hänga under åttiotalet och jag instämmer villigt i klagokören. Låt stället stå! Oförändrat.

Men det är trots allt långt till New York och BSB, och ännu längre till ett svunnet åttiotal. Jag inser givetvis att jag bryr mig mindre om den slitna inredningen i svartbetsat trä och bardiskens snidade lejonhuvuden än om min egen accelererande färd genom livet. Mina upprörda suckar handlar mer om en längtan tillbaka till framtiden.

Betydligt närmare ligger, eller låg, Wing Shing, kinesen på hörnet. Realtidredaktionens närmaste stamhak slår plötsligt – från en lunch till nästa – igen portarna. Vi glor missmodigt in på byggröran innanför de stora fönstren mot Valhallavägen. Vad ska det här vara bra för! Kinesen har ju funkat alldeles utmärkt sedan 1984. Måste alla ställen sukta efter gulddrakar och hipsterpublik?

Nästa lilla bakslag inträffar när jag ska boka skidresan i påsk. Pensionatet sonen och jag bott på varje vinter i sexton år i rad har sålts! Våra vanor under besöken är rigoröst rutinartade; bastuöl, äggmålning, kvällscigarrer (mina), det traditionella avnjutandet av Åbergs Snowroller i favoritrummet nummer 18. Sonen säger att nästa resa får gå till annan ort, han vill bevara alla minnen intakta, från åttaårsåldern och uppåt.

Så där håller det på: Stureplan ska rivas, Slussen är redan en grushög, David Bowie dör och vår egen kära hund börjar bli så till hundåren att hon inte orkar hela Erstaviksrundan. Jag går mina hundpromenader ensam.

Glädjande nog får sopandet på Kenn’s Broome Street Bar på Manhattan anstånd. Dottern Julie Reisdorff har tagit över driften och den utlovade magrenoveringen har uteblivit. Allt ska förbli som det alltid varit sägs det. Kanske hinner jag ännu några Brooklyn Lager och en burgare i baren eller vid de slitna borden.

Men för Saltismacken verkar det vara kört, trots protestlistor och upprörda facebookgrupper. Framtiden ter sig alltmer tanklös.

VAD HÄNDE SEN? Det har ju gått några år sedan jag skrev den här krönikan i affärstidningen Realtid.se. Här kommer en snabb uppdatering:

Saltismacken finns kvar, nybyggandet av bostäder har skjutits på framtiden. Glädjande nog har Broom Street Bar i New York överlevt kvasten. Så sent som i oktober 2018 tog jag en pilsner i baren. Wing Shing, kinesen på hörnet, är borta men i dess ställe öppnade Högkvarteret, en trevlig kvarterskrog med god service och höga ambitioner som man dessutom lever upp till. Stureplans demolering och dekonstruering har också fått respit, svampen står stadigt med rötterna i stenläggningen. Skidpensionatet i Sälen har fått nya ägare men både sonen och jag har hittat nya orter att åka till. David Bowie är fortsatt bortgången och vår hund har tyvärr följt hans exempel. Och jag själv? Jag fortsätter mina promenader hundlös men allt yngre och raskare än någonsin … 😉

1 2 3