Ett svunnet Manhattan; St. Marks Place och East Village 1984

Fler foton från St. Marks Place och East Village 1984. Trots åttiotal dröjde sjuttiotalets misär och kriminalitet sig kvar på Lower East Side och i det som kallas Alphabet City eller East Village.

Nu tyckte den här killen att det var dags att plåta mig.

Samtidigt var klubbarna och barerna många och även om kvarteren var sjabbiga och slitna så var atmosfären vänlig snarare än hotfull.

Hans grej var de här foliefigurerna som han tillverkade. Inuti? Gamla grönsaker …

På den här tiden var de slaviska och polska immigranternas prägel på kvarteren fortfarande tydlig. De som varit barn på 1920-talet var ju i livet och inte lastgamla. För den som vill läsa om St Marks Place och dess historia kan jag rekommendera ’St. Marks is Dead – The many lives of Americas hippest Street’ av Ada Calhoun.

’There goes the neighborhood’. Klassiska St Marks bio blir ’The GAP’.

De flesta bilderna plåtade jag under en kurs på School of Visual Arts som hette ’Street Photography’. Läraren var dokumentärfotograf, ganska dryg och sågade konstant våra alster. Så även mina. Han skröt däremot mycket om sina egna bilder men visade aldrig några. Nu i efterhand tycker jag den här bildsviten har ett värde – på många plan. Inte minst för att fotona visar ett svunnet nedre Manhattan. Jag har en drös av negativ sparade från den här tiden. Som sagt, kanske får det bli en bok och en utställning.

Mina föräldrar hälsade på i NY. Här på Waldorf Astoria varifrån de tog taxi ner till mina ganska slummiga kvarter. Jag bodde då på 10:e gatan mellan Ave B och C. Morsan kom i päls och smycken av strass. Du är galen sa jag, ’Äh, sa Jane, pälsen är ju inte äkta.’

 

 

Livet är en påse … och döden ryms i en

(Fotona är tagna av mig i East Village 1984. Jag gick en kurs på School of Visual Arts som hette ’Street Photography’. Läraren var dokumentärfotograf, ganska dryg och sågade konstant våra alster. Så även mina. Han skröt däremot mycket om sina egna bilder men visade aldrig några. Nu i efterhand tycker jag den här bildsviten har ett värde – på många plan. Inte minst för att fotona visar ett svunnet nedre Manhattan. Jag har en drös av negativ sparade från den här tiden. Kanske får det bli en bok. Kanske en utställning. Eller både och.

Foto: John Bark, East Village 1984

Texten nedan har egentligen ingen annat gemensamt med fotona än sin upphovsman. Och en liten skärva New York-brutalitet. Men just den episoden är från en tidigare vistelse i slutet av 1970-talet. Det var mitt i vintern, smällkallt, och jag kom från legendariska ’Mudd Club’ downtown.)

 

LIDINGÖ 1967
»När jag dör kan ni ringa Sellbergs! En påse av svart plast duger gott!«

Jag och syrran är förskräckta. För det första är det otänkbart att pappa ska dö. För det andra är det hemskt att tänka sig att han vill begravas i en svart sopsäck. Vilket inte är så konstigt, vi är fem och nio men det är sextiotal, radikala tider och Skit i Traditionerna. Åtminstone hemma hos oss.

Baggensfjärden 1973 »Kolla, en båt!« Vattnet är svinkallt, det är tidig maj och det har varit en lång vinter. Då för tiden höll sig båtfolket till säsongerna på ett annat sätt och Baggensfjärden är tom på flytetyg.

Den kapsejsade dubbelkanoten vi seglar med har ingen som helst flytkraft och jag och min likaledes flytvästslösa kompis är kraftigt nedkylda. Jag ser på hans blick att han tänker samma sak som jag; det här grejar vi nog inte. Vi hackar tänder och pratar i krampaktiga stötar. Det är då vi ser den vita plastbåten på Baggen, nedåt Saltismacken till.

»Boris! Vi är räddade!«

Boris jobbar med båtar på marinan eller macken. Hur som helst har han anledning att åka båt just då och det är tur för oss. Han bogserar oss till en ö där vi kan tömma kanoten och sen ta oss hem. Kanske slänger han åt oss några filtar innan han åker vidare.

Jag har tackat Boris då jag stött på honom i nutid. Flera gånger. Han rycker bara på axlarna, säger att han gjorde det som alla skulle gjort; drog upp oss.

NEW YORK 1980
»You saved my life«. Uteliggaren ’The Bum’ stinker ohyggligt nu när han väl tinat upp i tunnelbanans underjordiska värme.

»Äh… that was nothing«, svarar jag svengelskt … I mean of course that …«

’Bummen’ rosslar så saliven stänker och räcker mödosamt fram sin skorviga, skitiga hand och jag tar den. Bär han på någon smitta har han redan överfört den.

Nästa morgon vaknar jag sent. Marit, min pinniga gamla klasskompis, nu förvandlad till vacker fotomodell (med ilsken pojkvän), på vars soffa jag sover, håller för näsan och frågar varifrån stanken kommer.
Jag pekar på min ytterjacka och berättar om uteliggaren jag hittat downtown vid tretiden på morgonen, översnöad, djupfryst och som jag sedan släpat ned i tunnelbanevärmen och lagt på en bänk.

Marit skakar på huvudet. »Nice«, säger hon, »men ska du rädda uteliggare så har du att göra här i New York«.
Hon har rätt, i skarven mellan sjuttio- och åttiotal är New York fortfarande fattigt, farligt, skitigt och elakt.

Så. Till den stora frågan: Vad är ett liv värt egentligen? Och i förlängningen; vad är döden värd?

SALTSJÖBADEN 2019
Vår pappa är borta sedan snart fem år. Syrran och jag är ju vuxna sedan länge när han dör och sextiotalsradikalism, skit i traditionerna och svarta sopsäckar känns avlägset. Hur var det nu han ville ha det?

På en föräldraväns begravning flera år tidigare uttrycker han en vag önskan om minneslund när det är dags. Han vill inte ha en sten.

Begravningsbyrån hör av sig och meddelar att det finns ytterligare ett alternativ mellan sten och lund. Det kostar lite extra. Såklart. För även om det låter lite motsägelsefullt ska ju begravningsbyråer leva de också.

Hör och häpna: alternativet är en påse att lägga askan i. Syrran och jag hajar till. Sellbergs!  Tillbaka alltså till farsans radikala lösning på begravningsriten? Men det visar sig snart att det inte är vilken plastsäck som helst utan en påse av mjukaste sammet.

Det får bli en minneslund. Vila i frid.

(Texten är bearbetad men var i sin ursprungliga form publicerad i Realtid.se, en affärstidning online)

Glad Påsk från MoGA med en tillbakablick på åttiotal och blöjreklam för Libero. Plus en skvätt Calva efter middagen.

Idén var Janes, att utforma annonserna för Libero som sagoboksillustrationer. Byrån var Falk & Pihl men när de tappade uppdraget så följde Janes sagoboksidé med till nästa reklambyrå som bytte illustratör till Sven Nordquist. Det irriterade Jane men hon sa senare att Nordquist nog inte visste att uppslaget var hennes. Och Jane grämde sig sällan länge, hon hade fullt med jobb och gick vidare till nästa uppdrag.

Jag minns en påskhelg då Jane satt med en illustration långt in på påskaftons eftermiddag. Men eftersom hon var en god och rutinerad matlagare var den stundande påskmiddagen redan på gång. Till slut packade hon ihop färger och pannåer och vår otåliga pappa Stig kunde äntligen öppna den första flaskan mousserande med en ljudlig korksmäll. Påskafton kunde börja. Sedan följde kvällen familjerutinerna ända fram till den avrundande, och obligatoriska, Calvadosen.

Glad Påsk!

1949. Jane kommer in på Konstfack, tecknar bokstäver för hand och träffar en begåvad kille som heter Stig Bark.

»Direkt efter avslutad flickskola sökte jag till Konstfacks linje för reklam och bokhantverk, som det hette på den tiden. Konstfackskolan låg på Mäster Samuelsgatan, bakom Hötorgshallen. Konkurrensen vid intagningen till skolan var inte så hård som nu. Man lämnade in en bunt teckningar och bedömdes därefter. Jag blev antagen på mina ganska tafatta försök att illustrera några svenska diktares verk, ett extraarbete från flickskolan.

Min affisch med spargrisen som resväska vann förstapris när Sparbanken utlyste en tävling bland eleverna på Konstfack. I färg och form tydligt inspirerad av vår lärare Martin Gavler.

Egentligen ville jag bli illustratör. Reklamtecknare var för mig ett ganska okänt begrepp. Första skolåret blev inte så framgångsrikt. Namnet Årfelt placerade mig dessutom längst bak i klassrummet. Dureformen hade inte slagit igenom, så våra lärare, fru Billow och herr Linné, titulerade även oss elever med fröken och herr före efternamnet.

Vi delade lokaler med andra årsklassen, som med ett års erfarenhet verkade oerhört överlägsna och tog hem alla poäng vid bedömningen av våra gemensamma tävlingsuppgifter. Så småningom lärde vi oss också att stryka upp innefärgerna chockrosa, turkosblått och olivgrönt i jämna ytor med gouachefärg, eller täckfärg som det kallades. Vi började begripa innebörden av ordet layout och skissade Fraktur, Bodoni och Garamond med spadvässad blyertspenna. Musår från dagens hjälpsamma datorer.

»Naturalistiska studier av människor och stilleben ägnade vi oss mest åt under kroki- och målningstimmarna. I övrigt ritade vi förvrängda perspektiv och roliga gubbar i tidens trendstil.«

Andra skolåret var vi två tjejer och fem killar som jobbade tillsammans med skisserna till tävlingsuppgifterna. Var och en gjorde sin grej, men bollandet med idéer och kritik sinsemellan var till stor hjälp och vårt lagarbete gav oss höga poäng vid den slutliga genomgången.

En av gängets mest begåvade killar hette Stig Bark. Han brukade hjälpa mig med linearritningen och ibland åt vi lunch tillsammans på det ofta fullspikade »Snusket«, ett pyttelitet fik längre upp på Mäster Samuelsgatan, där man fick en »tvåa gröt«, det vill säga en tallrik gröt och två frallor med pålägg från luckan till köket. Vem visste att det var början på ett långt gemensamt liv och samarbete, två barn och så småningom fyra barnbarn?

Stilleben i olja av Stig Bark. Han var särskilt nöjd med linjerna han ristade i musselskalen berättade han senare.

På HKS – Högre konstindustriella skolan – blev undervisningen mera fackinriktad. Flera av våra lärare arbetade framgångsrikt med reklam och grafisk formgivning utanför skolan – Martin Gavler, Carl-Axel Virin och Stig Åke Möller. Ändå var våra idéer om reklamens kommersiella funktion i samhället ganska diffusa. Trots att en reklamtecknare ofta brukade tituleras konstnär, betraktades vi ändå som okonstnärliga borgarbrackor av skolans riktiga konstnärer, målare och skulptörer. Själva ansåg vi oss däremot ha en betydligt gedignare konstnärlig utbildning än eleverna på Beckmans skola.

Konstfackshuset vid Mäster Samuelsgatan revs i slutet av 50-talet.«

Affischen för barntvål gjorde jag efter Konstfack, på Eco annonsbyrå, i ett helt annat manér. Bilderna är målade med gouachefärg.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

 

 

 

 

Född i form – om en uppväxt med formgivande föräldrar. Eller; när formen är normen.

Jag är fem år gammal och vi bor i höghusområdet Näset på Lidingö. Det är vårvinter, sista snön och jag står med min kälke i ett snöre utanför huset på Källängsvägen 11. Framför höghuset ligger en liten lekplats omgärdad av ett lågt trästaket. Inga vuxna i sikte.

En taxichaufför kommer fram och ställer sig nära oss ungar, bredbent med händerna i fickorna. Han lutar sig fram och granskar intresserat min kälkes träribbade sits.
»Hörru’ grabben«, säger chaffisen och petar till kälken med foten, »vad står det där?«
»Mitt telefonnummer« säger jag. »Och mitt namn, lägger jag till.«

Han vrider på huvudet och kisar. Jag kollar själv på kälkens träsits.

»Vem har skrivit ut siffrorna med BOKSTÄVER …?!« fortsätter chaffisen.

»Min pappa«, svarar jag. »Han är formgivare«, lägger jag till för att jag anar att det är förklaringen till att namnet på min kälke är så olikt alla andra ungars märkningar.

Pappa Stig har applicerat texten med gnuggisar i typsnittet Bodoni. Sedan har han klarlackat träribborna med de svarta bokstäverna.

»Säg åt din farsa att så där kan man INTE göra. Då fattar ingen något. Då vet man inte att det där är din kälke grabben. Och det vill du väl?«

Senare har det slagit mig att den här incidenten var en föregångare till många diskussioner om estetik och praktik i mitt kommande yrkesverksamma liv som grafisk designer.

Stig var i själva verket en pragmatisk formgivare som jobbade med omfattande och logistiskt krävande förpackningsserier, genomtänkta hela vägen från ritbordet via lager och transport ut till slutkund och konsument. Men han var samtidigt en stor estet och en begåvad kreatör.

Och kanske hade ändå min kälke hittat hem igen om den försvunnit eller stulits. Om inte upphittaren var en storväxt taxichaffis förstås …

Saltis och jag har en mack ihop. Men vad hände sen?

Efter över fyrtio års verksamhet hotas macken i Saltis av nedläggning. Här tankade jag moppen när soppan kostade en spänn litern. Här fyllde jag upp farsans bilar, första folkabubblan och flertalet av de fordon jag ägt. Otaliga är stödköpen av missad frukostmjölk, diskmedel, ved och hundmat. Man ska heller inte underskatta mackens funktion som social hub.

Mamma Jane och jag är modeller till omslaget för Shells årsredovisning i början av 1960-talet. Jane tecknade även samtliga bilder i inlagan. Pappa Stigs Ford Taunus i bakgrunden.

Men nu går alltså macken på reserven och definitiv soppatorsk förefaller allt troligare. Nya bostäder planeras på platsen. Spelar roll, kan man tycka. En mack mer eller mindre när hela vår värld riskerar att implodera av inre och yttre tryck. Men det handlar inte om världsomspännande katastrofer och tragedier. Eller det eskalerande globala kaoset här.

Nej, det är värre än så; små och till synes obetydliga förändringar i vardags-format staplas på varandra till ett öronbedövande faktum på det personliga planet: TIDEN. GÅR. OBÖNHÖRLIGEN. FRAMÅT. Precis när du anser dig listat ut svaren (nåja) så omformuleras alla frågorna.

När jag hämtat mig från den omskakande läsningen i Saltsjöbladet så ser jag på New York Times hemsida att ytterligare en skärva av min uppväxt hänger löst. Ett av New Yorks och Sohos klassiska hak, Broom Street Bar på West Broadway verkar vara på väg att mot sitt ”final last call”.

När grundaren och ägaren Kenn Reisdorff avled 92 år gammal såldes stället till entreprenören Jon Krasner, som bland annat äger kända Harlow i Midtown. Prislappen var 12 miljoner dollar och Krasner utlovade en ”gut renovation”. Eller ska man säga ”hotade med”. När kvasten går på Broom Street protesterar nya och gamla stamgäster från hela världen. Här brukade jag själv hänga under åttiotalet och jag instämmer villigt i klagokören. Låt stället stå! Oförändrat.

Men det är trots allt långt till New York och BSB, och ännu längre till ett svunnet åttiotal. Jag inser givetvis att jag bryr mig mindre om den slitna inredningen i svartbetsat trä och bardiskens snidade lejonhuvuden än om min egen accelererande färd genom livet. Mina upprörda suckar handlar mer om en längtan tillbaka till framtiden.

Betydligt närmare ligger, eller låg, Wing Shing, kinesen på hörnet. Realtidredaktionens närmaste stamhak slår plötsligt – från en lunch till nästa – igen portarna. Vi glor missmodigt in på byggröran innanför de stora fönstren mot Valhallavägen. Vad ska det här vara bra för! Kinesen har ju funkat alldeles utmärkt sedan 1984. Måste alla ställen sukta efter gulddrakar och hipsterpublik?

Nästa lilla bakslag inträffar när jag ska boka skidresan i påsk. Pensionatet sonen och jag bott på varje vinter i sexton år i rad har sålts! Våra vanor under besöken är rigoröst rutinartade; bastuöl, äggmålning, kvällscigarrer (mina), det traditionella avnjutandet av Åbergs Snowroller i favoritrummet nummer 18. Sonen säger att nästa resa får gå till annan ort, han vill bevara alla minnen intakta, från åttaårsåldern och uppåt.

Så där håller det på: Stureplan ska rivas, Slussen är redan en grushög, David Bowie dör och vår egen kära hund börjar bli så till hundåren att hon inte orkar hela Erstaviksrundan. Jag går mina hundpromenader ensam.

Glädjande nog får sopandet på Kenn’s Broome Street Bar på Manhattan anstånd. Dottern Julie Reisdorff har tagit över driften och den utlovade magrenoveringen har uteblivit. Allt ska förbli som det alltid varit sägs det. Kanske hinner jag ännu några Brooklyn Lager och en burgare i baren eller vid de slitna borden.

Men för Saltismacken verkar det vara kört, trots protestlistor och upprörda facebookgrupper. Framtiden ter sig alltmer tanklös.

VAD HÄNDE SEN? Det har ju gått några år sedan jag skrev den här krönikan i affärstidningen Realtid.se. Här kommer en snabb uppdatering:

Saltismacken finns kvar, nybyggandet av bostäder har skjutits på framtiden. Glädjande nog har Broom Street Bar i New York överlevt kvasten. Så sent som i oktober 2018 tog jag en pilsner i baren. Wing Shing, kinesen på hörnet, är borta men i dess ställe öppnade Högkvarteret, en trevlig kvarterskrog med god service och höga ambitioner som man dessutom lever upp till. Stureplans demolering och dekonstruering har också fått respit, svampen står stadigt med rötterna i stenläggningen. Skidpensionatet i Sälen har fått nya ägare men både sonen och jag har hittat nya orter att åka till. David Bowie är fortsatt bortgången och vår hund har tyvärr följt hans exempel. Och jag själv? Jag fortsätter mina promenader hundlös men allt yngre och raskare än någonsin … 😉

Erik Lallerstedt och den bevingade fisken

Eller något mittemellan …

Spontana möten är ofta trevliga. Idag träffade jag Erik Lallerstedt på bussen från Slussen mot city. Det var länge sedan jag såg honom.
»Hur mår mamma?« frågar Erik. Som formgivare jobbade jag med Erik vid ett flertal tillfällen och mamma Jane känner honom från tiden då han drev Gerdas fisk i Östermalmshallen.
Han har för vana att inleda våra samtal med att förhöra sig om hur Jane har det och avslutar alltid med att hälsa till henne. Oavsett om vi pratat pågående jobb, mat, cigarrer eller Ferraris däremellan.

»Det är som det är« svarar jag »hon har ju Alzheimers … Men sin karriär minns hon väl« lägger jag till.

»Fiskskvadern är kvar« säger Erik och syftar på den lilla illustrationen av både fågel, fisk och något mittemellan som Jane ritade till Eriks kokbok vilken vi formgav åt Fischer Förlag. Fiskfågeln blev så uppskattad och omtyckt att den fortfarande pryder både menyer, visitkort och andra trycksaker på Gondolen. Eriks krogimperium drivs nu framgångsrikt av dottern.

­»Man måste ju veta när det är dags att lämna över«, säger han på sitt buttra men vänliga  sätt. »Och Janes original står på kontoret, i sin ram. Men det ska upp på väggen igen«.

»Roligt säger jag«, och minns att Tomas Fischer och Jan Stenbeck köpte originalillustrationen, lät rama in den och gav det i 50-årsgåva åt Erik.

Vid Norrmalmstorg kliver Erik av, som ofta klädd i tweedkavaj och snygga gångkläder. Han vänder sig i dörren.

»Hälsa mamma«.

Kattfan ska ut! Om hur pappa Stig går ifrån att avsky till att älska katter.

Efter tretton hundår, varav nio i vår ägo, ger vår vallhunds förr så sprittande kropp upp för ledbesvär, njursvikt och allmän ålderdom. Fia har vid det laget tappat så mycket päls (en följd av den Cushing hon medicineras för) att hon är mer av en belgisk nakenhund än en Tervuren. Hon somnar in hos veterinären omgiven av familjen. 

Det är Fia som flera år tidigare får mig att gå från hundvägrare till hundälskare. Fast jag har förstås inte alltid varit hundmotståndare; när jag är liten är min allt överskuggande önskan en hund. Men mellan mig och min våta hunddröm på den tiden står min pappa. Hundrädd från en incident i barndomen och kraftigt allergisk ser han till att min heta hundönskan förblir en dröm. 

Katter är inte lika allerogena, åtminstone inte lika skrämmande, så jag och min syster satsar på en liten kisse istället. Och rätt tillfälle kommer när mina föräldrar är på alpsemester. En kompis katt har just fått ungar. Syrran och jag är väl förberedda när mina föräldrar ramlar in i radhuset på Lidingö klockan tre på morgonen efter en lång resa med många förseningar.

Våra våningssängar är placerade bredvid varandra med sötchocken’ mellan oss. Nu hör vi kylen öppnas nere i köket. Farsan är hungrig. En kort stunds tystnad följs av en kraftig svordom.

»Han har upptäckt kattmaten«, viskar jag till syrran.

Vi kryper djupare ned under våra täcken och sätter vår tilltro till lille kissens gullighetsfaktor, inkluderat den stora rosett vi knutit kring dess hals. Kattungen är så liten att den ryms i min tolvåriga hand och även farsan borde väl smälta inför åsynen av något så ynkligt. Han stormar upp för trapporna med morsan i lugnande släptåg. Dörren till sovrummet rycks upp och lampan tänds. Han glor på den pipande saken i sängen. 

 »KATTFAN SKA UT!! NU!«

Han slår igen dörren. Vi ber morsan om respit: »Bara en dag till …« bönar vi. Vi får ett vagt; »vi får se« till svar. Och katten blir kvar. En dag, två dagar … ett helt kattliv faktiskt. Jag och Molly flyttar ut, katten dör som katter gör och till vår förvåning skaffar våra föräldrar sig en ny katt.

»Hur var det med det där om att kattfan skulle ut?« frågar jag farsan. »Var det inte du som hatade katter?« Men det har han inget minne av. Han har väl alltid gillat katter. Det är hundar som är problemet.

Historien har en tendens att upprepa sig och när våra egna barn är tioårsåldern sätter det klassiska hundtjatet igång. Nu är det jag som bromsar. Jag har blivit vuxen med åren. Och dessvärre mer lik farsan. Fast jag är varken kroniskt hundrädd, allergisk eller behäftad med hans explosiva temperament.

Så jag föreslår katt. »Det blir ändå mamma och jag som får ta om hand om jycken« försöker jag. »Vi som får gå ut i regn, blåst och mörker«. Barnen lovar såklart dyrt och heligt att både vara hundvakter och ta tidiga morgonpromenader (tro aldrig på ungar med hundkärlek lysande i ögonen!)

Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och när jag kommer hem efter en skidresa står det hundmat i kylen …

Jag funderade på ett kraftfullt: »HUNDFAN SKA UT! NU!« men ger snabbt upp tanken. Så Fia blir kvar, en dag, två dagar, ett helt hundliv faktiskt.

När vi sitter där i veterinärens hospice, tårögda, tänker jag på alla skogspromenaderna med Fia. Rundorna på Erstavik. Men också på alla poddar; sommarpratare, vinterpratare, Stilprogram och P3-dokumentärer jag konsumerat under våra timslånga vandringar över fält och genom skog, Fia oftast ett tjugotal meter framför mig. 

»Du ska gå med hunden, inte lyssna på radio!« säger hustrun. Men Fia förstår mig. Det gör nämligen hundar. Det förstår sina ägare.

När vår pappa går bort åttiosex år gammal är han fortfarande en stoisk hundmotståndare. Farsan och Fia kommer aldrig riktigt överens. Men han avancerade ändå från sitt gormande »KATTFAN!« till ett troget ’katt-fan’ kan man säga. Bra så.

Illustrationerna till den här texten är Janes och är publicerade i boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« Den går att beställa i MoGAs shop.

1947 reste Jane med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa

Målet var en flickpension i Schweiz där hon tillbringade ett läsår, en vistelse som skulle förändra hennes liv. 70 år senare försöker jag hitta huset som inrymde pensionen vid Genèvesjöns strand.

Med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa, 1947

Möte med en av pojkarna från Lycée Jaccarde.

I Pully kliver jag av tåget. Jag har googlat området och vet ungefär vart jag ska men jag går snart bort mig bland de pampiga villorna med sina lummiga trädgårdar.

Jane i sin första långklänning inför resan till Schweiz, 1947

»Lycée Jaccarde?« frågar jag en förbipasserande. Mannen pekar nedåt sjön och till slut lyckas jag lokalisera det tidigare pojkinternatet. Jag vet att pensionen för unga flickor, Les Roseaux, dit Jane ­– då med efternamnet Årfelt – anlände strax efter kriget, ligger i närheten.

Utflykt till Chateau Chillon

Pensionen i Schweiz har varit ett begrepp under hela vår uppväxt och det knappa år min mamma tillbringade där påverkade henne starkt. Schweiz blev det magiska landet som väckte hennes nyfikenhet på omvärlden och intresse för resor. Vistelsen i alpbyn Les Diableret’s med tedanser och utförsåkning satte också djupa spår och lade grunden till en livslång passion för skidåkning och vintriga alpvistelser.

Aux Diablerets med tedanser och skidåkning

Fantastiska dagar i Les Diablerets. Hit kom också pojkarna från Lycée Jaccarde

Så här skriver Jane i boken »Jane Barks bilder«:

Sexton år gammal reste jag tillsammans med en klasskamrat utomlands för första gången i mitt liv, till en flickpension i Schweiz. Mammas idé. Resan med Linjebuss genom ett krigshärjat Tyskland 1947 blev en chockartad upplevelse för två aningslösa svenska tonårsflickor. Hamburg och Hannover låg fortfarande helt i ruiner. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Att man två år efter krigsslutet skulle hunnit röja undan spåren efter bombningarna och byggt nytt? Bristen på livsmedel var också stor, så vi levde på medhavda  konserver från Sverige under färden genom Tyskland.

Schweiz var skonat från krigshärjningar och livet på en flickpension motsvarade precis de förväntningar jag fått genom mina flickböcker. Pensionat Les Roseaux låg utanför Lausanne med utsikt över Genèvesjön, Alperna och vinodlingar. Trots målerisk omgivning finns få tecknade minnen från det skolåret. Tiden tycktes aldrig räcka till. Lite franska lärde jag mig i alla fall, liksom engelska av min rumskamrat.

Turismen hade knappt kommit i gång i Europa efter kriget. Charterresor och tågluffning var okända begrepp, men en del svenska ungdomar hade börjat lifta ut på kontinenten. Jag blev överlycklig när jag som avslutning på skolåret i Schweiz fick följa med mamma och pappa till Rom, Florens och Paris. Fylld av roliga upplevelser och nya intryck återvände jag till kompisarna och sista skolåret i Bromma kommunala flickskola – i mitt tycke som en världsvan ung dam, modernt sminkad och iförd »the new look«.

Det har alltså gått mer än 70 år sedan min mamma och hennes engelska, italienska och franska väninnor gick arm i arm längs strandpromenaden, inte sällan med Lycée Jaccarde som mål. Nu går jag på samma smala gångvägar, spanandes mellan de täta gröna buskarna för att hitta den rymliga villa som hyste flickpensionen. Med hjälp av ett gammalt svartvitt foto har jag snart lokaliserat huset. Jag står där en god stund och försöker ta in känslan av tiden som gått, alla dess år, innan jag tar tåget tillbaka till Genève.

Boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« går att beställa i MoGAs shop.

 

 

 

Vinter går mot vår med Wahls!

 

Med Vintergatan som fond

Jane: »Mot universums oändlighet är varken de tre gracerna eller på­fågeln så kolossala, trots att jordklotet inte är större än en fotboll på affischen. Blusarnas mönster med stjärnor och påfågelsfjädrar inspirerade mig till himmelsfärden. På Naturhistoriska riksmuseet finns en upp­stoppad påfågel som jag tecknade av från olika vinklar. Och Wahls logotype fick bli en del av Vintergatan«.

Stilstudie av uppstoppad Påfågel

Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster som här eller någonting annat som kunde ge en bildidé.

»Affischerna var oerhört populära även utomlands«, sa Jack Wahl när vi talades vid sist. »Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå.«

»Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite större format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra.«

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

Under våren släpper vi fler affischer från Janes populära kollektion av illustrationer för Wahls, som signerade konsttryck. Samtliga Wahlsbilder finns nu som fantastiskt fina posters. Passa på!

Missa inte vårt nyhetsbrev med aktuellt under våren från MoGA!

 

Jane Bark signerar och MoGA önskar God Jul!

Under hela sin karriär sparade Jane de allra flesta originalteckningar hon producerade för kunders och uppdragsgivares räkning. Tack vare det förvarar vi idag tusentals originalillustrationer i tempererade arkiv.

»Att upphovsmannen, eller kvinnan i det här fallet, äger sin bild var inte alla uppdragsgivare medvetna om« berättar Jane. Det hände att hon fick ringa upp kunden och be en besviken kontaktperson som trott sig äga illustrationen, inte bara publiceringsrätten – att returnera originalbilden.

»Så var det också när du jobbade med de stora bokförlagen förr, fortsätter Jane, de hade för vana att behålla originalbilden du tecknat för omslaget. Med tanke på de ganska låga arvoden som utgick för bokomslag var det givetvis inte okej.«

Det är bland annat tack vare Jane’s konsekventa sparande och arkiverande av sina tecknade alster som vi kunnat starta MoGA. Tanken med det digitala museet, online-galleriet och e-shopen är att med Janes samling som bas, låta verksamheten växa. Det går inte fort men vi har inte heller bråttom.

Vi är glada att kunna visa fler och fler av Janes bilder och det är många därute som också gläds åt att kunna köpa både posters och signerade konsttryck med Janes klassiker.

Och MoGA är inte bara Janes bilder. Här finns också Dan Jonssons fina illustrationer, typiska teckningar av Olle Eksell och bilder av verksamma illustratörer som Bo Lundberg och Molly Bark. Och fler ska det bli, både illustratörer och deras verk. Snart kommer även de första produkterna, koppar, brickor och underlägg. Vi berättar mer om det i kommande nyhetsbrev.

Till dess önskar vi en riktigt God jul och ett Gott Nytt År.

Molly & John Bark
Syskon och grundare av MoGA

Vill du få MoGA’s nyhetsbrev, mejla oss på:
jbark.moga@gmail.com

En uppblåsbar jul i Västindien och ett gott nytt år i New York, 1986. Text och bild: Jane Bark.

Blue Willow bar

Hösten 1985 var det dags att resa till New York igen, till sonen John som då bodde och arbetade på Manhattan.
»Är ni säkra på att det är rätt adress?« undrade taxichauffören när han körde oss från Waldorf till Johns adress på 10:e gatan mellan avenue B och C, på Lower East Side. Och visst var skillnaden stor mellan Waldorfs entréhall och den ödsliga gulsvartmålade hisslösa trappuppgången, sparsamt upplyst av någon enstaka matt glöd­lampa. Johns lilla enrummare, hyrd i andra hand, var där­emot helt okej, nymålad och möblerad.

John hade gått på School of Visual Arts, där han hade haft Milton Glaser som lärare, som senare anställde honom. Jag var spänd på mötet med Glaser, eftersom jag alltid har gillat hans illustrationer. Milton var vänlig och imponerande med stor näsa, stor mun, stora tänder och stora ögon. Jag kände mig som en liten illustratör från någon obetydlig öststat, men blev lite uppiggad när han kallade på sina anställda för att visa upp min mapp med arbetsprover.

Det är roligt att äta i New York, med dess enorma utbud av mat från all världens hörn. Ett perfekt fisk- och skaldjursställe mitt på Manhattan är Oyster Bar vid Grand Central Station. Där åt vi varm hummer med skirat smör och friterade jätteräkor med kokos. Till det drack vi en chardonnay från Napa Valley i en miljö som påminner om en kakelklädd parisisk metrostation.

Oysterbar

På Sammy´s Roumanian Jewish Steak House var det full rulle. Vykort, souvenirer och foton av stamgäster dekorerade väggarna. Gästerna underhölls med pianospel, judiska vitsar och sånger.

Finaste utsikten och största martinin njöt vi av vid bardisken på The River Café under Brooklyn­bron.

Bakom flaskornas taggiga silhuett utbredde sig hela nedre Manhattans upplysta sky­skrapor som ett gnistrande jättesmycke mot den mörknande kvällshimlen.

På grund av den höga dollarkursen ägnade vi mer tid åt museer än varuhus, men vi såg en fantastisk skyltning med levande skyltdockor hos Henri Bendel, och på Bloomingdales lyckades jag bli av med plånboken igen, för femte och sista (?) gången.

Nyårsafton 1986 firade vi hos John i New York, men vi inledde med att fira julhelgen tillsammans på ön Antigua i Västindien. Det var sista semestern vi var ensamma med våra nu vuxna barn. Molly hade träffat sin Janne på semester i Grekland. Och att John hade träffat en tjej som inte bara var en date förstod vi, när han på Sverigebesök hade med sig en äppelkaka till oss från den okända Betsy i New York.

Vi delade en bungalow på en vit sandstrand med kokospalmer nedanför Hawksbill Beach Hotel.

Det kändes exotiskt att bo i ett hus med glaslösa fönster. Myggnät och persienner utestänger insekter och ljus – men inte ljud. Vi somnade således till vågornas tunga brus, syrsornas gnisslande och hotellbarens avlägsna calypsomusik.

Strandens övriga hus beboddes av en äldre dam och hennes familj: sonen och döttrarna, ingifta och barnbarn. Gamla mamma härskade över dem alla. Trots sin ringa längd och böjda rygg var hon magnifik som en rysk furstinna med sitt silvervita hår uppsatt i en tung knut på huvudet och väl­klädd in i minsta detalj, utan en blick åt tidens mode.

Hon såg stenrik ut och bekostade säkert vistelsen för hela familjen. Sonen, psykiater från New York, var den mest sociala av familjens medlemmar, med ett skratt som ett åsneskri åt alla Stigs skämt.

Västindiens befolkning består till större delen av ättlingar till afrikanska slavar. Vår hotelldirektör, förmodligen engelsman, var gift med en infödd kvinna, vilket kan ha bidragit till den vänliga stämningen bland hotellets personal. Antiguas invånare bodde mest i enkla träkåkar, målade i starka färger. Ofta stod familjens stora, årsgamla bil parkerad utanför, som kontrast till den anspråkslösa bostaden. Ön är inte stor, så vi förundrade oss över valet av stora bilar.

Blue house in Antigua

English Harbour med Nelson´s Dockyard, där lord Nelson tillbringade tre år av sitt liv, var en av öns få historiska sevärdheter, med en fin hamn och vackra georgianska stenhus.

Vi hyrde en jeep och bilade runt ön, men korallreven kunde man bara nå med båt. Två glada killar styrde båten ut till korallrevet med oss fyra som enda turister, serverade rompunsch och pekade på fiskar och koraller genom durkens glasruta. Sedan snorklade vi en lång stund bland korallformationer och färgrika fiskar.

Djurlivet var annars inte särskilt omfattande. En mungo korsade vår väg och ödlor fanns det gott om. Fågellivet var rikare. Stora pelikaner flög förbi vårt strandhus, en liten kolibri fladdrade runt bougain- villeabusken och varje morgon flög en svart­brun antillean bullfinch in i vårt sovrum och hackade med näbben på sin spegelbild.

Efter en solig julvecka med bad, palmer, piña colada och gås i stället för glögg och skinka, och calypsomusik i stället för julsånger, var det dags att återvända till New York.

På nyårsafton skulle John och hans »roommate« Johan ha fest på sitt loft. Partyt skulle börja sent på kvällen, och någonstans måste vi äta middag. Alla restauranger och hotell sålde dyra nyårspaket som inkluderade festmiddag och champagne. Det var inget för oss. Men kineserna firar inte nyår samtidigt som vi, så vi började med en god kinamåltid på Say Eng Look, som hade en kockmössa i Gault Millau. Sedan gick vi till pojkarnas fest och skålade in 1986 tillsammans med amerikanska och svenska ungdomar.

• From Waldorf Astoria
• Oyster Bar
• Blue Willow
• Sammy´s Roumanian Jewish Steak House
• China Town
• Antigua
• Conch fishing
• Man making straw hats

1 2 3