Kattfan ska ut! Om hur pappa Stig går ifrån att avsky till att älska katter.

Efter tretton hundår, varav nio i vår ägo, ger vår vallhunds förr så sprittande kropp upp för ledbesvär, njursvikt och allmän ålderdom. Fia har vid det laget tappat så mycket päls (en följd av den Cushing hon medicineras för) att hon är mer av en belgisk nakenhund än en Tervuren. Hon somnar in hos veterinären omgiven av familjen. 

Det är Fia som flera år tidigare får mig att gå från hundvägrare till hundälskare. Fast jag har förstås inte alltid varit hundmotståndare; när jag är liten är min allt överskuggande önskan en hund. Men mellan mig och min våta hunddröm på den tiden står min pappa. Hundrädd från en incident i barndomen och kraftigt allergisk ser han till att min heta hundönskan förblir en dröm. 

Katter är inte lika allerogena, åtminstone inte lika skrämmande, så jag och min syster satsar på en liten kisse istället. Och rätt tillfälle kommer när mina föräldrar är på alpsemester. En kompis katt har just fått ungar. Syrran och jag är väl förberedda när mina föräldrar ramlar in i radhuset på Lidingö klockan tre på morgonen efter en lång resa med många förseningar.

Våra våningssängar är placerade bredvid varandra med sötchocken’ mellan oss. Nu hör vi kylen öppnas nere i köket. Farsan är hungrig. En kort stunds tystnad följs av en kraftig svordom.

»Han har upptäckt kattmaten«, viskar jag till syrran.

Vi kryper djupare ned under våra täcken och sätter vår tilltro till lille kissens gullighetsfaktor, inkluderat den stora rosett vi knutit kring dess hals. Kattungen är så liten att den ryms i min tolvåriga hand och även farsan borde väl smälta inför åsynen av något så ynkligt. Han stormar upp för trapporna med morsan i lugnande släptåg. Dörren till sovrummet rycks upp och lampan tänds. Han glor på den pipande saken i sängen. 

 »KATTFAN SKA UT!! NU!«

Han slår igen dörren. Vi ber morsan om respit: »Bara en dag till …« bönar vi. Vi får ett vagt; »vi får se« till svar. Och katten blir kvar. En dag, två dagar … ett helt kattliv faktiskt. Jag och Molly flyttar ut, katten dör som katter gör och till vår förvåning skaffar våra föräldrar sig en ny katt.

»Hur var det med det där om att kattfan skulle ut?« frågar jag farsan. »Var det inte du som hatade katter?« Men det har han inget minne av. Han har väl alltid gillat katter. Det är hundar som är problemet.

Historien har en tendens att upprepa sig och när våra egna barn är tioårsåldern sätter det klassiska hundtjatet igång. Nu är det jag som bromsar. Jag har blivit vuxen med åren. Och dessvärre mer lik farsan. Fast jag är varken kroniskt hundrädd, allergisk eller behäftad med hans explosiva temperament.

Så jag föreslår katt. »Det blir ändå mamma och jag som får ta om hand om jycken« försöker jag. »Vi som får gå ut i regn, blåst och mörker«. Barnen lovar såklart dyrt och heligt att både vara hundvakter och ta tidiga morgonpromenader (tro aldrig på ungar med hundkärlek lysande i ögonen!)

Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och när jag kommer hem efter en skidresa står det hundmat i kylen …

Jag funderade på ett kraftfullt: »HUNDFAN SKA UT! NU!« men ger snabbt upp tanken. Så Fia blir kvar, en dag, två dagar, ett helt hundliv faktiskt.

När vi sitter där i veterinärens hospice, tårögda, tänker jag på alla skogspromenaderna med Fia. Rundorna på Erstavik. Men också på alla poddar; sommarpratare, vinterpratare, Stilprogram och P3-dokumentärer jag konsumerat under våra timslånga vandringar över fält och genom skog, Fia oftast ett tjugotal meter framför mig. 

»Du ska gå med hunden, inte lyssna på radio!« säger hustrun. Men Fia förstår mig. Det gör nämligen hundar. Det förstår sina ägare.

När vår pappa går bort åttiosex år gammal är han fortfarande en stoisk hundmotståndare. Farsan och Fia kommer aldrig riktigt överens. Men han avancerade ändå från sitt gormande »KATTFAN!« till ett troget ’katt-fan’ kan man säga. Bra så.

Illustrationerna till den här texten är Janes och är publicerade i boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« Den går att beställa i MoGAs shop.

1947 reste Jane med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa

Målet var en flickpension i Schweiz där hon tillbringade ett läsår, en vistelse som skulle förändra hennes liv. 70 år senare försöker jag hitta huset som inrymde pensionen vid Genèvesjöns strand.

Med Linjebuss genom ett krigshärjat Europa, 1947

Möte med en av pojkarna från Lycée Jaccarde.

I Pully kliver jag av tåget. Jag har googlat området och vet ungefär vart jag ska men jag går snart bort mig bland de pampiga villorna med sina lummiga trädgårdar.

Jane i sin första långklänning inför resan till Schweiz, 1947

»Lycée Jaccarde?« frågar jag en förbipasserande. Mannen pekar nedåt sjön och till slut lyckas jag lokalisera det tidigare pojkinternatet. Jag vet att pensionen för unga flickor, Les Roseaux, dit Jane ­– då med efternamnet Årfelt – anlände strax efter kriget, ligger i närheten.

Utflykt till Chateau Chillon

Pensionen i Schweiz har varit ett begrepp under hela vår uppväxt och det knappa år min mamma tillbringade där påverkade henne starkt. Schweiz blev det magiska landet som väckte hennes nyfikenhet på omvärlden och intresse för resor. Vistelsen i alpbyn Les Diableret’s med tedanser och utförsåkning satte också djupa spår och lade grunden till en livslång passion för skidåkning och vintriga alpvistelser.

Aux Diablerets med tedanser och skidåkning

Fantastiska dagar i Les Diablerets. Hit kom också pojkarna från Lycée Jaccarde

Så här skriver Jane i boken »Jane Barks bilder«:

Sexton år gammal reste jag tillsammans med en klasskamrat utomlands för första gången i mitt liv, till en flickpension i Schweiz. Mammas idé. Resan med Linjebuss genom ett krigshärjat Tyskland 1947 blev en chockartad upplevelse för två aningslösa svenska tonårsflickor. Hamburg och Hannover låg fortfarande helt i ruiner. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Att man två år efter krigsslutet skulle hunnit röja undan spåren efter bombningarna och byggt nytt? Bristen på livsmedel var också stor, så vi levde på medhavda  konserver från Sverige under färden genom Tyskland.

Schweiz var skonat från krigshärjningar och livet på en flickpension motsvarade precis de förväntningar jag fått genom mina flickböcker. Pensionat Les Roseaux låg utanför Lausanne med utsikt över Genèvesjön, Alperna och vinodlingar. Trots målerisk omgivning finns få tecknade minnen från det skolåret. Tiden tycktes aldrig räcka till. Lite franska lärde jag mig i alla fall, liksom engelska av min rumskamrat.

Turismen hade knappt kommit i gång i Europa efter kriget. Charterresor och tågluffning var okända begrepp, men en del svenska ungdomar hade börjat lifta ut på kontinenten. Jag blev överlycklig när jag som avslutning på skolåret i Schweiz fick följa med mamma och pappa till Rom, Florens och Paris. Fylld av roliga upplevelser och nya intryck återvände jag till kompisarna och sista skolåret i Bromma kommunala flickskola – i mitt tycke som en världsvan ung dam, modernt sminkad och iförd »the new look«.

Det har alltså gått mer än 70 år sedan min mamma och hennes engelska, italienska och franska väninnor gick arm i arm längs strandpromenaden, inte sällan med Lycée Jaccarde som mål. Nu går jag på samma smala gångvägar, spanandes mellan de täta gröna buskarna för att hitta den rymliga villa som hyste flickpensionen. Med hjälp av ett gammalt svartvitt foto har jag snart lokaliserat huset. Jag står där en god stund och försöker ta in känslan av tiden som gått, alla dess år, innan jag tar tåget tillbaka till Genève.

Boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« går att beställa i MoGAs shop.

 

 

 

Vinter går mot vår med Wahls!

 

Med Vintergatan som fond

Jane: »Mot universums oändlighet är varken de tre gracerna eller på­fågeln så kolossala, trots att jordklotet inte är större än en fotboll på affischen. Blusarnas mönster med stjärnor och påfågelsfjädrar inspirerade mig till himmelsfärden. På Naturhistoriska riksmuseet finns en upp­stoppad påfågel som jag tecknade av från olika vinklar. Och Wahls logotype fick bli en del av Vintergatan«.

Stilstudie av uppstoppad Påfågel

Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster som här eller någonting annat som kunde ge en bildidé.

»Affischerna var oerhört populära även utomlands«, sa Jack Wahl när vi talades vid sist. »Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå.«

»Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite större format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra.«

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

Under våren släpper vi fler affischer från Janes populära kollektion av illustrationer för Wahls, som signerade konsttryck. Samtliga Wahlsbilder finns nu som fantastiskt fina posters. Passa på!

Missa inte vårt nyhetsbrev med aktuellt under våren från MoGA!

 

Jane Bark signerar och MoGA önskar God Jul!

Under hela sin karriär sparade Jane de allra flesta originalteckningar hon producerade för kunders och uppdragsgivares räkning. Tack vare det förvarar vi idag tusentals originalillustrationer i tempererade arkiv.

»Att upphovsmannen, eller kvinnan i det här fallet, äger sin bild var inte alla uppdragsgivare medvetna om« berättar Jane. Det hände att hon fick ringa upp kunden och be en besviken kontaktperson som trott sig äga illustrationen, inte bara publiceringsrätten – att returnera originalbilden.

»Så var det också när du jobbade med de stora bokförlagen förr, fortsätter Jane, de hade för vana att behålla originalbilden du tecknat för omslaget. Med tanke på de ganska låga arvoden som utgick för bokomslag var det givetvis inte okej.«

Det är bland annat tack vare Jane’s konsekventa sparande och arkiverande av sina tecknade alster som vi kunnat starta MoGA. Tanken med det digitala museet, online-galleriet och e-shopen är att med Janes samling som bas, låta verksamheten växa. Det går inte fort men vi har inte heller bråttom.

Vi är glada att kunna visa fler och fler av Janes bilder och det är många därute som också gläds åt att kunna köpa både posters och signerade konsttryck med Janes klassiker.

Och MoGA är inte bara Janes bilder. Här finns också Dan Jonssons fina illustrationer, typiska teckningar av Olle Eksell och bilder av verksamma illustratörer som Bo Lundberg och Molly Bark. Och fler ska det bli, både illustratörer och deras verk. Snart kommer även de första produkterna, koppar, brickor och underlägg. Vi berättar mer om det i kommande nyhetsbrev.

Till dess önskar vi en riktigt God jul och ett Gott Nytt År.

Molly & John Bark
Syskon och grundare av MoGA

Vill du få MoGA’s nyhetsbrev, mejla oss på:
jbark.moga@gmail.com

En uppblåsbar jul i Västindien och ett gott nytt år i New York, 1986. Text och bild: Jane Bark.

Blue Willow bar

Hösten 1985 var det dags att resa till New York igen, till sonen John som då bodde och arbetade på Manhattan.
»Är ni säkra på att det är rätt adress?« undrade taxichauffören när han körde oss från Waldorf till Johns adress på 10:e gatan mellan avenue B och C, på Lower East Side. Och visst var skillnaden stor mellan Waldorfs entréhall och den ödsliga gulsvartmålade hisslösa trappuppgången, sparsamt upplyst av någon enstaka matt glöd­lampa. Johns lilla enrummare, hyrd i andra hand, var där­emot helt okej, nymålad och möblerad.

John hade gått på School of Visual Arts, där han hade haft Milton Glaser som lärare, som senare anställde honom. Jag var spänd på mötet med Glaser, eftersom jag alltid har gillat hans illustrationer. Milton var vänlig och imponerande med stor näsa, stor mun, stora tänder och stora ögon. Jag kände mig som en liten illustratör från någon obetydlig öststat, men blev lite uppiggad när han kallade på sina anställda för att visa upp min mapp med arbetsprover.

Det är roligt att äta i New York, med dess enorma utbud av mat från all världens hörn. Ett perfekt fisk- och skaldjursställe mitt på Manhattan är Oyster Bar vid Grand Central Station. Där åt vi varm hummer med skirat smör och friterade jätteräkor med kokos. Till det drack vi en chardonnay från Napa Valley i en miljö som påminner om en kakelklädd parisisk metrostation.

Oysterbar

På Sammy´s Roumanian Jewish Steak House var det full rulle. Vykort, souvenirer och foton av stamgäster dekorerade väggarna. Gästerna underhölls med pianospel, judiska vitsar och sånger.

Finaste utsikten och största martinin njöt vi av vid bardisken på The River Café under Brooklyn­bron.

Bakom flaskornas taggiga silhuett utbredde sig hela nedre Manhattans upplysta sky­skrapor som ett gnistrande jättesmycke mot den mörknande kvällshimlen.

På grund av den höga dollarkursen ägnade vi mer tid åt museer än varuhus, men vi såg en fantastisk skyltning med levande skyltdockor hos Henri Bendel, och på Bloomingdales lyckades jag bli av med plånboken igen, för femte och sista (?) gången.

Nyårsafton 1986 firade vi hos John i New York, men vi inledde med att fira julhelgen tillsammans på ön Antigua i Västindien. Det var sista semestern vi var ensamma med våra nu vuxna barn. Molly hade träffat sin Janne på semester i Grekland. Och att John hade träffat en tjej som inte bara var en date förstod vi, när han på Sverigebesök hade med sig en äppelkaka till oss från den okända Betsy i New York.

Vi delade en bungalow på en vit sandstrand med kokospalmer nedanför Hawksbill Beach Hotel.

Det kändes exotiskt att bo i ett hus med glaslösa fönster. Myggnät och persienner utestänger insekter och ljus – men inte ljud. Vi somnade således till vågornas tunga brus, syrsornas gnisslande och hotellbarens avlägsna calypsomusik.

Strandens övriga hus beboddes av en äldre dam och hennes familj: sonen och döttrarna, ingifta och barnbarn. Gamla mamma härskade över dem alla. Trots sin ringa längd och böjda rygg var hon magnifik som en rysk furstinna med sitt silvervita hår uppsatt i en tung knut på huvudet och väl­klädd in i minsta detalj, utan en blick åt tidens mode.

Hon såg stenrik ut och bekostade säkert vistelsen för hela familjen. Sonen, psykiater från New York, var den mest sociala av familjens medlemmar, med ett skratt som ett åsneskri åt alla Stigs skämt.

Västindiens befolkning består till större delen av ättlingar till afrikanska slavar. Vår hotelldirektör, förmodligen engelsman, var gift med en infödd kvinna, vilket kan ha bidragit till den vänliga stämningen bland hotellets personal. Antiguas invånare bodde mest i enkla träkåkar, målade i starka färger. Ofta stod familjens stora, årsgamla bil parkerad utanför, som kontrast till den anspråkslösa bostaden. Ön är inte stor, så vi förundrade oss över valet av stora bilar.

Blue house in Antigua

English Harbour med Nelson´s Dockyard, där lord Nelson tillbringade tre år av sitt liv, var en av öns få historiska sevärdheter, med en fin hamn och vackra georgianska stenhus.

Vi hyrde en jeep och bilade runt ön, men korallreven kunde man bara nå med båt. Två glada killar styrde båten ut till korallrevet med oss fyra som enda turister, serverade rompunsch och pekade på fiskar och koraller genom durkens glasruta. Sedan snorklade vi en lång stund bland korallformationer och färgrika fiskar.

Djurlivet var annars inte särskilt omfattande. En mungo korsade vår väg och ödlor fanns det gott om. Fågellivet var rikare. Stora pelikaner flög förbi vårt strandhus, en liten kolibri fladdrade runt bougain- villeabusken och varje morgon flög en svart­brun antillean bullfinch in i vårt sovrum och hackade med näbben på sin spegelbild.

Efter en solig julvecka med bad, palmer, piña colada och gås i stället för glögg och skinka, och calypsomusik i stället för julsånger, var det dags att återvända till New York.

På nyårsafton skulle John och hans »roommate« Johan ha fest på sitt loft. Partyt skulle börja sent på kvällen, och någonstans måste vi äta middag. Alla restauranger och hotell sålde dyra nyårspaket som inkluderade festmiddag och champagne. Det var inget för oss. Men kineserna firar inte nyår samtidigt som vi, så vi började med en god kinamåltid på Say Eng Look, som hade en kockmössa i Gault Millau. Sedan gick vi till pojkarnas fest och skålade in 1986 tillsammans med amerikanska och svenska ungdomar.

• From Waldorf Astoria
• Oyster Bar
• Blue Willow
• Sammy´s Roumanian Jewish Steak House
• China Town
• Antigua
• Conch fishing
• Man making straw hats

En uppblåsbar jul i Västindien – tidigt åttiotal.

Den lilla resebyrån ligger på tredje avenyn någonstans vid sjuttonde gatan på Manhattan. Jag passerar dagligen på vägen till jobbet hos Milton Glaser och Walter Bernard – WBMG:s designkontor ligger på trettioandra gatan. Året är 1985 och vid det laget har jag varit i New York i två av de totalt fem år jag kommer att bo och arbeta här.

Jag har också tillbringat två ganska ensamma jular i staden, frysandes i ouppvärmda andrahandsboenden. Vänner och bekanta, nya som gamla, har flytt NYC för familjesamvaro på annan ort eller i sina respektive hemländer.

Visst kan det vara kallt och ruggigt hemma i Stockholm men vintrarna på Manhattan under 80-talet är nog det värsta – och kallaste – jag upplevt i vinterväderväg med isande polarvindarna mellan skraporna.

Trots att vinterkaoset är en återkommande företeelse som lamslår Manhattan årligen med kortslutning av infrastrukturen, så reagerar New York-borna med samma chockerad förvåning varje gång det sker.

Och när Femte avenyn stängs för all trafik och folk skidar till jobbet är det äkta julafton för väderdramatikerna. Och nyhetskanalerna. Få saker väcker så mycket hatkärlek som extremväder i USA. Numera är känslorna för väderväxlingarna förstås kryddade med en rejäl portion klimatångest (tyvärr inte hos alla …).

Men tillbaka till 80-talet och min första och värsta vinter där, 1983. På den tiden bodde jag i en del av ett kommersiellt loft (lagerlokal ej avsedd för boende) på 111 Hudson Street. Loftets värmesystem hade två lägen: på, med extrem värmealstring från smällande rör (det lät som om någon stod och bankade med en hammare i rören varje gång värmen var på väg), och av, som resulterade i rekordsnabb nedkylning av inomhusluften (av-läget varade i betydligt längre intervaller).

Det fyra meter höga, fastrostade sovrumsfönstret hade en decimeterstor svårtätad glipa i överkant där kalluften formligen sprutade in. Varje gång det började smälla i rören på natten vaknade jag, skakande men överlycklig: Värme!

Men på julafton lade systemet av för gott. Att ringa husvärden som bodde ute på Long Island var inte ett alternativ.

Så jag satt i timmar på pubar och barer och drack varm cider – allt för att undvika det iskalla loftet. Pengarna var på upphällningen och hotell var inte att tänka på. Nätterna tillbringade jag i dubbla sovsäckar, påbyltad med allt jag hade i klädväg.

Efter tre långa dygn smällde värmen igång igen, jag kröp ut ur sovsäckarna och kunde äntligen ta en dusch och fira lite jul. Förvisso ensam men åtminstone någorlunda upptinad.

Två år senare, 1985, ska jag alltså tillbringa jul och nyår i New York tillsammans med mina föräldrar och min syster Molly. På åttiotalet kommunicerar man med fax eller genom telefonsamtal via atlantkabeln. Under ett jäktat telefonsamtal (de dyra minutrarna tickar fort) några dagar tidigare utökas New York-vistelsen med en resa över själva julhelgen till ön Antigua i Västindien.

Julen firas i tropisk värme med uppblåsbar julgran och med föräldrarnas stora aluminiumväska som ’julbord’. Jag njuter av varje varm sekund och av att äntligen vara omgiven av familjen.

Nästa vecka lägger vi upp Janes egen berättelse från vistelsen i New York och på Antigua tillsammans med några fina illustrationer från resan, en minnesvärd jul- och nyårshelg för ganska länge sedan nu.

»Hej, vill bara tala om hur LYCKLIG jag blev då jag fick mejl om att MoGa finns …

… jag har älskat allt som er mamma tecknat ända sedan tillbaka till 60 o 70-talen – är född 1958 … Illustrationerna i Femina o hennes bokillustrationer hörde till mina absoluta favoriter då som nu! ..Bara älskar dem!! Jag har den tjocka boken med Jane Barks illustrationer o den är framme titt som tätt, bilderna gör mig lycklig!!!«
Det översvallande mejlet kom ifrån Anna Eklund i samband med vårt första utskick av nyhetsbrev och det gör oss också lyckliga!

Nytt i butiken! Ännu fler posters med Jane Barks fantastiska bilder.

Här hittar du alla posters med Jane Barks bilder. Passa på att beställa hennes fina motiv för väggen hemma eller på arbetsplatsen.

Så här skriver Jane om bilden: När jag skulle illustrera »Hans japanska älskarinna« (1970-tal) engagerade jag större delen av kollegerna på Karlavägen 18 som modeller.

Vi ordnade ett litet eftermiddagsparty hemma hos Monica och Janne Widlund, åt pizza, drack vin och spelade musik.

En fotograf jag kände, Ola Runling, tog en mängd bilder efter mina anvisningar av oss ätande och dansande. Jag hade också skissat upp bilder där Monica omfamnar sin »älskare« Janne mot bakgrunden av Golden Gate-bron. På nästa uppslag ligger hon mördad på golvet i sitt vardagsrum, medan »maken« Åke Carling ringer till polisen. Den japanska älskarinnan vet jag inte var jag fick tag på. Genom Beckmans skola eller japanska ambassaden kanske. Jag har försökt teckna de japanska bilderna i stil med japanska träsnitt.
Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

»Förihelvete John, du kan väl inte se ut som en konfirmand från artonhundratalet!«

Det är dags att köpa kostym. En riktig kostym. Varken Dressman, Brothers eller något prisvärt från H&M duger nu. Italienare av halvkänt Fabrikatcci går bort. Inte ens en Tiger kvalar in. Jag är i mina mycket sena femtio och behöver ekipera mig på allvar. Välskräddat allvar.

Raden av kostymer i hemmagarderoben vittnar om moden och stilar som flytt. För mycket tyg för det mesta. För lite tyg och för trångt senare. För glansigt, för bulkigt, för billigt. För många kostymer med ett nummer för stora byxor, insydda. För breda slag, för smala, för spetsiga. Trender har gått från fint till fel till fult. Och tillbaka.

Kostymer må verka statiska som plagg men skillnaden är stor mellan axelvaddat åttiotal med fladdrande byxor och senare modens pinnsmala svidar med midjekorta kavajer. Från generös svepning till snål korvstoppning. Någonstans där mitt emellan finns det tidlösa snittet. Tänk Cary Grant i filmen North by Northwest. James Bond vet också hur en kostym ska se ut och sitta. Särskilt i Sean Connery’s och Daniel Craig’s tappningar.

Kostymen från Mylord dyker upp i minnet. Gangstersviden, Gatsby style. Tobaksbrun fin flanell, diskreta kritstreck brett satta, välskräddad, välsittande. Väst. Kostymen, inte bara med stort K utan genomgående i versaler. Alltså; KOSTYMEN som förvandlar en tanig tonåring (mig) till om inte Jay Gatsby och kvinnomagnet så åtminstone till en något självsäkrare ung man som vågar bjuda upp.

Det är tidigt sjuttiotal. Jag ska snart fylla femton och är näst kortast i klassen. Under den kommande sommaren ska jag växa 15 cm, förbi alla kompisar och i diverse kostymstorlekar. Men just nu är problemet att hitta något som passar.

Stockholm är en annan stad på den här tiden och herrekiperingarna har rötterna i fyrtio- och femtiotal. Och de är relativt få. Sortimenten är avsedda för fullvuxna män. De manliga expediterna är högdragna och milt ointresserade. Till slut, på en sidogata till Åhléns i en liten obskyr herrekipering, hittar jag en svart kostym som faktiskt sitter ganska bra. Jag är osäker trots allt och dessutom saknas en hundring.

Från en telefonautomat ringer jag farsan och berättar om fyndet. Jag nämner inte att tyget är svart gabardin. Han anar oråd, sätter sig i bilen och är i affären en halvtimme senare. Hans reaktion inleder den här krönikan.Vi lämnar butiken. MYLORD, säger farsan kort när vi skyndar mot bilen. Kostymerna där är skyhögt över min hundralapparssbudget. Jag vet att farsan handlar där men det är en annan sak.

Mitt kostymletande har hittills inte engagerat farsan värst. Jag har fått finkamma stan på egen hand. Men fula saker är en trigger, vad det än må vara. »Förihelvete John, du kan väl inte se ut som en artonhundratalskonfirmand!«

Hos Mylord blir jag uppmätt och vederbörligen omhändertagen som den goda kund jag är. Eller snarare som pappa Stig är. Några veckor senare är kostymen klar. Pappa betalar. Tusenlappar. Många. Jag får behålla mina skrynkliga hundringar. Farsan är nöjd. Jag med. Mycket.

Dit vill jag igen. Inte till Mylord och sjuttiotalet. Både den fina butiken och far min har gått ur tiden. (Någon från ovan beställde en träfrack i farsans namn för fyra år sedan). För mig är det dags att återvända till den där kompromisslösa känslan av absolut kvalitet. Jag beger mig till A.W Bauer & Co.

När jag får höra priset får jag en impuls att ringa farsan. Priset räknas i tiotusental. Vi får ta det på räkning. Jag behåller mina skrynkliga tusenlappar i fickan. Men jag är nöjd. Mycket. Längre från en gabardinkostym kommer jag nog inte.

Krönikan var ursprungligen publicerad i affärstidningen Realtid.se

Bilden: Pappa Stig sitter modell när Jane illustrerar Gunnevi Hagnäs Feminanovell »I kväll ska jag gå ifrån dig«. Så här skriver hon i boken »Jane Barks Bilder«: Stig lyssnar gärna till Beethoven och annan klassisk musik. Här sitter han i vår nyligen inköpta, bekväma 60-talsstol Karuselli, i design av Yrjö Kukkapuro. Sitsen lär vara formad efter Kukkapuros kroppsavtryck i snön. Enstaka personer kunde jag rita av direkt utan skisser och foton. Annars fick jag använda mig av kameran och det egna bildarkivet. Teckningen är ritad med kol på makulatur (tidnings­papper).  

Du kan beställa posters med Janes fantastiska illustrationer här på MoGA. Du hittar även flera av våra bästa illustratörers bilder på sajten. Och förstås boken »Jane Barks Bilder – Från femtiotalet till idag«.

 

 

 

Färgglada flickor fångade i farten! Jane tecknar 1970-talet åt klädföretaget Wahls.

Vill du ha Jane Barks klassiska Wahls-affischer på väggen? Beställ nu! Vi har gjort posters av fem populära motiv. Du kan beställa dem här. Är du intresserad av någon av de andra bilderna? Skicka ett mejl.

Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Här är 14 av dem, samma motiv som visas i boken Jane Barks Bilder

Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början.

Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. 

Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet.

Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort logotypen.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med stora format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra.

Se affischerna Jane tecknade åt Wahls i vårt MoGA-galleri

 

Reklamhistoria. Jane tecknar Alfa-Lavals värld, Blanking i Malmö heter byrån och tiden är åttiotal.

Ur boken »Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag«:

Alfa-Laval skulle profilera sitt företag med en helsideskampanj i dagspress. Upp­draget hade gått till Sören Blankings reklam­byrå i Malmö och gick ut på att presentera Alfa-Lavals marknad i världen. Hur man med deras hjälp gör sojamjölk i Kina och glass i Nordyemen.

Byråns art director, Allan Jungbeck, tyckte att det skulle passa bra med tecknade porträtt i annonserna. Det var början till ett väldigt bra samarbete med Sören, Allan och Björn Åkerblom på Alfa-Laval. Det var roligt att jobba med tecknade dagspressannonser i storformat. Sörens första text beskrev hur man framställer jungfruolja i Medelhavsländerna. Oftast är det kvinnor som skördar oliverna. Men var hitta en lämplig äldre kvinna från olivträdets hemtrakter?

Alldeles i närheten av min arbetsplats ligger en grekisk-ortodox kyrka. Jag gick dit och deltog i en söndagsmässa, där männen satt på ena sidan mittgången och kvinnorna på den andra. Jag fäste mig genast vid en intressant profil med tunga romerska drag. Men damen i fråga nekade blankt att vara modell, när jag efter mässan via tolk kom med min förfrågan. Den unge mannen som tolkade föreslog då sin mormor, som säkert gärna skulle ställa upp. Och det är den rara tant jag sedan tecknade av, med olivlunden i bakgrunden.

Vi tog några foton hemma hos henne i Rinkeby. Trots att lägenheten var möblerad med svenska möbler var det precis som att träda in i ett grekiskt hem. Hon hade flyttat till Sverige för att få vara med sin familj. Och lite för gammal att lära sig svenska var hon väldigt glad över att det fanns så många grekiska familjer i närheten att umgås med.

Att trycka fyrfärg i dagspress kunde vara ganska chansartat på den tiden. Misspass­ var vanligt. Därför färg­delade jag bilden, det vill säga gjorde tuschteckningen och färgläggningen på separata original för att vara säkrare på ett bra resultat. Originalen blev därmed inte så mycket att spara på, men tidningstrycket blev bra.

Jag försökte att hitta rätt typ och nationalitet för Alfa-Lavalporträtten. Många av mina modeller fann jag via ambassader och turistbyråer, men ibland fick jag söka i bildbyråernas arkiv.

Vi gjorde en mindre annonskampanj för Alfa-Laval i utländsk affärspress. Tre av fem skisser blev publicerade. Bilden med skeppet i oljeflaskan kom tyvärr aldrig i tryck. Det gjorde däremot annonsen för odlade regnbågsforeller. I annonstexten förmodade man att mer än hälften av allfisk vi äter skulle vara odlad år 2000.

Jag stack i väg till en fiskodling vid Mälaren och köpte foreller som jag släppte ned i ett stort akvarium. Det blev ett förstapris i Genève för bästa annons-kampanj i internationell affärspress.

Både boken och många av Jane Barks illustrationer finns att köpa som posters och signerade tryck här på MoGA. Passa på, det här är samtidskonst av ökande värde.

En framåtblickande kreatör som doppar den digitala penseln i svunna tiders färgpalett. MoGA säger välkommen till Bo Lundberg!

Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool.

Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg:

»If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool.

Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect.

Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate.

With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«

Bo berättar om sina reseaffisher:

»Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie.  Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.«

»Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie.  Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.«

1. Sydney 73. Återgivna i blå dager och röd hetta.

2. Milan 77. Lampan Oluce designades 1977 av den milanesiske designern Vico Magistretti.

3. Los Angeles 69. Charles and Ray Eames famous Rocking Chair.

4. Berliner Fernsehturm, TV-tornet i Berlin invigdes 1969 och är Tysklands högsta byggnad.

5. Årgång. Stilleben med flaskor. Privat arbete. Ingår inte i resekollektionen.

Beställ och köp Bo Lundbergs fina posters idag!

1 2