KNOCK OUT – tre svenska förlorare tröstar sig i en hotellbar på Manhattan

1960 reser vår pappa Stig och hans kollega, formgivaren och illustratören Rolf Largerson till USA för att representera Sverige som designnation på en stor reklam- och designmässa i Chicago. Som kollegor har de varit med om att grunda svenska SAFFT – sedermera Reklamförbundet, numera omdöpt till Komm – Sveriges Kommunikationsbyråer – och de ingår i gruppen som drar igång reklamtävlingen Guldägget året därpå.

Kollage John Bark. Images: Jane Bark, Otto Nielsen, SAS, Getty, Esquire

Nu har de fått förtroendet att bygga Sveriges monter på den internationella mässan men resurserna Rolf och Stig har till sitt förfogande är försvinnande små. Sveriges samlade bidrag är nedpackade i några resväskor när de i början av juni 1960 reser med SAS jet DC-8-33 över Atlanten. Stig är trettiotvå år gammal, Rolf några år äldre. På vägen till Chicago stannar de i New York några nätter på både dit- och hemresan.

Det svenska designbidraget blir ett fiasko. Det är underfinansierat och presentationen amatörmässig vilket blir plågsamt tydligt när Stig och Rolf ställer upp Sveriges blygsamma alster på sitt mässbord. Design- och reklammässan i Chicago representerade det bästa i branschen och de stora montrarna andas futurism, nytänkande och amerikansk storslagenhet. Något som Sveriges lilla monter helt saknar. Den påminner mer om en elevutställning.

Stig och Rolf skäms. ’Det bästa, säger Stig senare, var att Sveriges monter var så obetydlig att ingen lade märke till den’. De håller sig borta från sin undangömda utställningsyta, drajjorna i mässbaren ger både lindring och tröst i besvikelsen. Så fort spektaklet är över lämnar de utställningen åt sitt öde, slänger de magra bidragen i närmsta soptunna och tar Greyhoundbussen tillbaka till New York.

I baren på hotellet möter de samma kväll boxaren Ingemar Johansson som deppar av helt andra orsaker. Den store svenske sluggern, tillika och tills nyligen världsmästaren i tungviktsboxning, har just förlorat titeln i en returmatch med rivalen Floyd Patterson. KO i femte ronden. Ingo tröstar sig med drinkar men lyser upp när de två landsmännen släntrar in. Tre svenska förlorare samlade vid en och samma bardisk på Manhattan. Det blir en lång natt.

Ingo är förtjust över det geniala i blandningen vodka och apelsinjuice. ”Du känner ingen spritsmak överhövve’taget”, säger tungviktaren och sveper ännu en Screwdriver.

Men all den där apelsinjuicen straffar sig dagen därpå. Ingo är inte synlig vid frukosten och Stig och Rolf tar sig trötta ut till JFK och SAS-kärran för att skumpa tillbaka över Atlanten till Sverige och en reklambransch som ännu befinner sig i sin kreativa linda.

Ett kapitel ur den kommande boken ’Född i form’ av John Bark

Den frilagda bilden i kollaget är tecknad av Jane Bark i mitten av 1960-talet. Fler av hennes bilder finns hos MoGA. Missa inte utställningen på Hotel C i Stockholm, ’Jane Barks bilder – från 1950-talet och framåt’

Förlängd! Jane Barks bilder hänger vidare!

Hotel C Stockholm har glädjen att meddela att den fantastiska utställningen ’Jane Barks bästa bilder, från 1950-talet och framåt.’ på plan 1 fortsätter under hösten och vintern. Det firade vi bland annat med en nyvernissage den 17 september. Tack alla som kom på den guidade visningen!
Och ni som passade på att köpa signerade tryck.

Den retrospektiva utställningen med illustrationer från Janes långa och framgångsrika karriär är verkligen värd en förlängning. Väldigt många har redan besökt utställningen och genomströmningen av gäster som sett Janes bilder kan räknas i tusental. Har du missat chansen tidigare så passa på under hösten. Titta förbi med arbetskamrater och vänner om du håller distansen. Eller varför inte komma helt själv, titta på bilderna i lugn och ro och avrunda med ett glas vin i baren. Men oavsett hur och med vem så är utställningen värd en omväg.
Varmt välkommen önskar Hotel C Stockholm och MoGA.

Jane Bark är en av Sveriges genom tiderna mest mångsidiga och framstående illustratörer. Hennes tecknarkarriär spänner över mer än femtio år; från 1950-talets bokomslag, 60-talets modeteckningar från Paris, 70-talets affischer för klädföretaget Wahls och novellillustrationer i tidningen Femina, till reklam under 1980- och 90-talen. Under 2000-talet tecknade Jane hundratals veckovisa porträtt av kända svenskar i tidningen Fokus.

Winner takes it all!

Stig Bark och hans byrå revolutionerade förpackningsdesignen i Sverige på 1960- och 70-talen in på 80-talet. Med enkelhet, tydlighet och självklarhet. Snyggt var det också.

Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, redogör för behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Pappa Stig bidar sin tid. Jag sitter i ett angränsande rum, vet hur det ska sluta. Det är sent 1970-tal. Stig är i högform.

När nya eller blivande kunder besöker Förpackningsdesign AB brukar det gå till så här: En delegation dyker upp, kan vara alltifrån två till tio personer. Från mitt rum på samma plan kan jag höra allt. Det skrattas och bullras, kaffe bjuds på och det skrapas av myranstolar som dras ut kring det avlånga konferensbordet av ek och masonit som liksom allt annat på kontoret ritats av Axel Kandell.

Kundföretagets chefer hörs alltid mest och skrattar högst. Men inte sist ska det visa sig. Det manliga bullerskrattet ingår i flockbeteendet, en hierarkisk ljudmarkering. Stig själv säger inte så mycket. Ännu. Han låter de andra prata av sig. Snart ska han ändå ta över showen. Är kunden ny är det värt att lyssna. Om det är en befintlig uppdragsgivare brukar jag stänga dörren efter ett tag. Är det något jag hört livet igenom är det min pappas röst. Men den här kunden är färsk, revir ska pinkas in och högste chefen ska markera, både mot sina egna kollegor och mot Stig och hans anställda. Befästa rangordningen i rummet så att alla vet vems ord som i slutändan betyder något.

Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, förklarar behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Kanske en snitsig banderoll, en konkurrent har en trevlig böljande bård på sina burkar, säger han. Ser riktigt klatschigt ut. Säljande.
Han ritar upp något absolut otydbart på det stora blädderblocket i hörnet av rummet. Teckna är uppenbarligen inte hans grej.

Stig nickar åt ad:n Peo att sätta på kodakkarusellen. Sedan tar han till orda. Han reser sig inte från sin stol som är centralt placerad i rummet. Chefen sätter sig. Den första diabilden visas på skärmen. Peo har dämpat belysningen. Showen kan börja. Dragningen.

Jag stänger dörren trots allt men under de två följande timmarna hör jag ändå min fars malande stämma. Det rasslar till av diaprojektorn med jämna mellanrum. Någon annans röst kanske bryter in men det är inget som hejdar Stig märkbart. Inte ens chefens inlägg har någon inverkan på hans ordström därinne.

När allt är över öppnas dörrarna. Nu är rösterna dämpande och samtalen lågmälda, resonerande. Kundfolket klär sig i hallen, taxibilar väntar utanför. Någon anställd öppnar ett fönster. Chefen skakar Stigs hand. ’Mycket intressant, tänkvärt. Vi hör av oss inom kort. Ser verkligen fram emot det här… precis vad vi behöver, som sagt.’

Att chefen för bara två timmar sedan ville ha något klatschigt har han glömt. Snitsigt och piggare likaså. Och Stig själv har inte ens hört de där orden nämnas. Klyschor existerar inte för honom, de varken finns eller har funnits i hans vokabulär. Någonsin.

Som vanligt har Stig, med sina medarbetares praktiska assistans, lyckats övertyga kunden om att genomföra en förändring de inte visste om att de behövde. Det är design – eftersom den först och främst inte handlar om formgivning. Det gäller förövrigt all formgivning och är kanske den viktigaste kunskapen min pappa förmedlar till mig och som jag senare bygger en egen karriär på. Man kan säga att design ÄVEN handlar om det visuella.

Milton Glaser är en formgivare med samma principer, hur dekorativa hans alster än må vara så är hans grundregel att innehållet och budskapet alltid kommer före formen. Stig förbereder mig väl för mina kommande år i New York.

Ur den kommande boken Född i form – om en uppväxt där formen är normen. Av John Bark

 

Jane’s universum växer med en spin-off av Camilla Högberg

Det kom ett mejl till MoGA från konstnären och socionomen Camilla Högberg. Vi tyckte det var ett viktigt budskap och en intressant bild som vi gärna vill förmedla. Nedan beskriver Camilla själv sin idé och sitt projekt.

»Under våren efterlyste Kvinnohuset i Örebro en konstnär via sociala medier som kunde skapa en bild med ledorden »Hopp och framtidstro«. Anna Öjebrant, eldsjäl i Örebro, föreslog mig som kreatör och jag fick direkt en vision av jag ville förmedla. »Systrar« är en spin-off med Jane Barks verk »Wahl’s universum« som förlaga, illustrerad av mig, Camilla Högberg, konstnär och yrkesverksam socionom i Örebro.

Förlagan Wahls universum av Jane Bark

På instagram utmanar många konstnärer och illustratörer varandra, bland annat under hashtaggen #paintityourway. Det gav mig idén att skapa en egen tolkning av Jane’s »Wahl’s universum« med mångfald och funktionsvariation som tema. Som dövblind brinner jag för tillgänglighet och delaktighet och vill i min tolkning lyfta fram funktionsvariationen genom att låta kvinnan i mitten bära ett CI (en typ av hörapparat, Cochlea implantat). Min ambition är inte bara att skapa en fin illustration, jag vill också att bilden ska tala till kvinnor, ge en känsla av trygghet, hopp och gemenskap oavsett funktionsvariation, bakgrund och kultur. En slags universell systerskap kvinnor emellan.

Detalj av Camillas universum

 Jag har målat och skapat hela livet men blev dövblind som vuxen men det har inte hindrat mig från att leva ut min passion att få illustrera och skapa utifrån mina egna förutsättningar. Påfågeln tolkas på många sätt inom olika kulturer och ofta får den representera respekt av mänskliga värden, vänlighet, omtanke och kärlek. Påfågeln är även en symbol för återuppståndelse. Bilden trycks med vackra effekter av guldfolie och säljs i en begränsad upplaga genom mina kontakter. All vinst går oavkortat till Kvinnohuset i Örebro.

Tack MoGA för att jag fick använda mig av Jane’s fina bild som inspiration och förlaga. Mer info finns under länkarna nedan.«

Länk till min Facebook sida: https://www.facebook.com/bycamillahogberg
Länk till Kvinnohuset i Örebro: http://www.kvinnohusetorebro.se/

Du kan även beställa postern Janes Universum från MoGA här:
Beställ bilden! Wahls universum. 1970-tal, Jane Bark.

Glad Påsk önskar MoGA. Idag firar vi Jane, 89. Och Gin & Tonicens dag!

Jag minns en påskhelg då Jane satt med en illustration långt in på påskaftons eftermiddag. Men eftersom hon var en god och rutinerad matlagare var den stundande påskmiddagen redan på gång. Till slut packade hon ihop färger och pannåer och vår otåliga pappa Stig kunde äntligen öppna den första flaskan mousserande med en ljudlig korksmäll. Påskafton kunde börja.

Glad påsk!

Om illustrationen med tuppen, kycklingarna och barnen: Idén var Janes, att utforma annonserna för Libero som sagoboksillustrationer. Byrån hette Falk & Pihl. När de senare förlorade Libero som kund följde Janes sagoboksidé med till nästa reklambyrå som bytte illustratör till Sven Nordquist. Det irriterade Jane men hon sa senare att Nordquist nog inte visste att uppslaget var hennes. Och Jane grämde sig sällan länge, hon hade fullt med jobb och gick vidare till nästa uppdrag.

 

Murder Most Foul – Dan Jonsson tecknade Bob Dylan 1972

Monica Boman i tidningen Form, 1988, om Dan Jonsson:
»Dan Jonsson är teknikernas mästare.
Än tecknar han nervigt och hårfint, än arbetar han kalligrafiskt och förenklat med pensel eller tar fram bilder på skrapkartong. Han vågar leka med typografin, vända och vrida på textgrupper och rubriker. Han utnyttjar collaget minst lika raffinerat som en gång Max Ernst.« Den här bilden tecknade Dan för tidningen Ny Musik 1972. Men Dylan är lika aktuell idag.
’Murder Must Foul’ by Bob Dylan  Lyssna!
Beställ bilden här

Jane ritar den stora Skansenkartan i fyra delar 1994. Och en snäll björn.


Kartan av Skansen, tecknad i fyra delar
(här syns en av dessa) tog ett halvår att teckna och måla. När jag började 1994 var Hasse Alfredsson fortfarande chef.

»Hade jag haft en aning om vilket omfattande arbete det skulle bli, hade jag nog tvekat innan jag tackade ja«

Det fanns visserligen fotoförlagor av alla husen samlade i pärmar. Det hade modellbyggarna fixat. Men trädgårdarna, parkerna och övrig natur gick jag runt och plåtade på höstkanten innan alla löven trillat av.

Björnen tecknade jag till det nya björnbergets öppnande 1998. Riktiga björnar ser lite skelögt elaka ut. Min skansenbjörn är aningen ’försnällad’ med en lite vänligare blick.

Ur boken ’Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag’

När Jane tecknade Max von Sydows porträtt till Swedenhielms på Dramaten 1990

Max von Sydow i Swedenhielms

»Så där såg min pappa ut!« utbrast Max von Sydow när han fick se mitt original till affischen för Dramatens uppsättning av Swedenhielms, berättar Jane i sin bok ”Jane Barks Bilder”. Pjäsen hade premiär på Dramatens stora scen den 14 september 1990 och von Sydow gästspelade på nationalscenen efter flera års bortavaro. »Han var oerhört tillmötesgående och sympatisk« säger Jane. »Eftersom han hade ett hektiskt schema fotograferade jag honom direkt som förlaga för illustrationen. Det skedde i personalmatsalen där det var bäst ljus och Max von Sydow förvandlade sig snabbt till Rolf Swedenhielm senior med lösmustasch och glasögon.«
Men porträttet krävde även en sittning och den store skådespelaren agerade tålmodigt modell vid ett senare tillfälle.

När Jane berättade historien fick jag en känsla av att, som man säger, tycke uppstod. Lite som när mamma träffade Milton Glaser i New York, de gillade varandra omedelbart. Och Jane har alltid gillat gubbar, det gör hon fortfarande fast det är brist på dem på Danvikshem där hon bor numera.

Jane plåtad i början av 1990-talet

En rolig detalj i historien är att jag i den vevan kommer körande längs Artillerigatan då jag ser Max von Sydow promenera längs trottoaren. Innan jag hinner tänka klart har jag svängt över och vevat ned rutan. Max von Sydow stannar och tittar undrande. Är det här någon han känner? »Eh, säger jag och ångrar nu inbromsningen«. »Min mamma Jane har just tecknat av dig«. Von Sydow skiner upp. »Ja det var trevligt, hälsa din mamma så mycket«.

Porträttet till affischen finns att se som konsttryck på Hotel C, Vasaplan 4. Välkommen att se utställningen med Janes bilder från femtiotalet till 2010-talet. Fredag den 3 april är det mellantidsmingel med köpbar, 18.00-21-00.

Har du missat den fina utställningen med Janes bilder från femtiotalet till idag? Passa på nu!

MoGA ♥ MAG MEN! – Köp boken i vår webbshop! Begränsad upplaga.

Boken slut i lager. Ny osignerad upplaga planerad.
Formgivare, magasin-freak, reporter, tidningsnerd, redaktör? Eller bara allmänt intresserad av designhistoria och redaktionella tillbakablickar? Det här är ett tillfälle du inte bör missa! Boken MAG MEN utkom nyligen och är signerad av både Milton Glaser och Walter Bernard. Passa på! Nu i MoGAs shop. Endast 25 exemplar. Beställ idag!

Det är femtio år mellan bilderna men samarbetet mellan Milton Glaser och Walter Bernard fortsätter. Boken MAG MEN handlar till stor del om givande och fungerande samarbeten. Ett stycke effektivt berättad och snyggt visualiserad designhistoria.

De var en del av tidningsmagasinens gyllene era. Nu ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken MAG MEN, om sina bidrag till den redaktionella historien. John Bark och Henrik Ek reste till New York för ett samtal med de grafiska formgivarna som skapade New York Magazine.

Det är strax före jul när reporter Henrik Ek och jag träffar Milton Glaser och Walter Bernard i den nya designstudion på 21a gatan på Manhattans västsida.

John Bark och Henrik Ek med Milton och Walter i december 2019. Milton huserar nu i lokaler som tillhör SVA.

Den smala, vackra byggnaden på 32nd Street som såg New York Magazine födas – och som från början rymde välkända Push Pin Studios, designgruppen som Glaser grundade 1954 med skolkamraterna Seymour Chwast och Edward Sorel, och som senare hyste WBMG – är nyligen såld. Fyravåningarshuset övertas nu av The New York Review of Books. Glaser säger att han inte kan tänka sig en bättre köpare.

På 1980-talet studerade och arbetade jag i New York under fem år, och min första anställning var hos just Bernard och Glaser på WBMG – en av världens främsta designbyråer på den tiden. Trots att WBMG inte existerar i sin ursprungliga form är både Milton Glaser och Walter Bernard yrkesaktiva och samarbetet fortsätter. Bernard har passerat 80 men är bland annat ansvarig för magasinet The Scandinavian Review. Läs ett tidigare blogginlägg om min tid på studion

Dagen efter vår intervju ska duon fira lanseringen av Mag Men – Fifty years of making magazines, boken där de ser tillbaka på sin gemensamma gärning som tidningsformgivare med uppdrag som till exempel redesignen av Time, Fortune, Paris Match och The Nation, och framför allt skapandet av New York Magazine.

Henrik och jag har fått en inbjudan till galan som kommer att samla många av de ursprungliga medarbetarna på tidningen, bland andra Gloria Steinem, som också har skrivit förordet i boken. Vi ska även höja en gemensam skål för Milton som fyllde 90 sommaren 2019.

Tillsammans arbetar Milton Glaser och Walter Bernard med ännu ett bokprojekt.
»Det blir min sista bok«, säger Glaser.

Läs hela intervjun i nästa nummer av tidningen Tecknaren som utkommer i den 5 mars.

»Va’ roligt, en utställning!« säger Jane glatt. »Med mina bilder!«

»Ja mamma, du är inte bortglömd, jag sa ju det.«

Hon blir genuint glad när jag berättar om den retrospektiva utställningen med illustrationer – från början av hennes långa karriär med avslut i den omfattande serien porträtt hon tecknade för långköraren ’Lunch med Fokus’.

Det är över fem år sedan Jane drabbades av Alzheimers och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Många tror att glömskan är det främsta sjukdomstecknet, men det är personlighetsförändringen som är det riktigt påtagliga hos en drabbad. Och det jobbiga. Både för den drabbade själv initialt men också för närstående och anhöriga.

Jane har förskonats från sjukdomens värsta avarter så här långt. Faktum är att hon till det yttre är sig relativt lik, hon håller stilen med färgglad basker, snygga kläder och skor. Hon minns också sin karriär ganska väl och hon känner igen sina anhöriga.

Hon har dessutom humorn i behåll vilket är en stor tillgång för alla. Vi kan skämta ganska ordentligt – både med henne och om henne – och hon skrattar högt åt dråpligheterna. Men hon kan samtidigt bli arg på ett sätt som inte känns bekant. Och depressioner tillhör sjukdomsbilden trots att hon i grunden är en mycket positiv människa.

Jag pratar vidare om utställningen på Hotel C och alla hennes bilder som hänger på väggarna i den stora lokalen på plan 1.
»Vem är det som har utställning’, sa du?
»Du mamma, det är dina bilder vi visar.«
»Mina bilder! Åh, va’ kul« säger mamma glatt och jag drar hela berättelsen en gång till.

Det kanske finns något positivt med Alzheimers ändå tänker jag, för hon blir lika glad den tredje gången jag berättar om utställningen.

När jag lämnar hennes rum så vänder jag mig om i dörren och säger att jag ska ta med henne till utställningen så hon kan se den med egna ögon.
»Vem ställer ut, sa du?«
»Jag ringer sen« säger jag och stänger försiktigt dörren bakom mig.

Välkommen till utställningen ’Jane Bark – Från 1950-talet till 2000-talet’ på Hotel C Stockholm, Vasaplan 4. Du kan se Janes bilder till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.

Utställning! Se Janes fantastiska bilder på Hotel C! Illustrationer från 1950-talet till idag

Jane Barks bästa bilder! Från 1950-talet och framåt. En retrospektiv utställning med bilder vi inte tidigare visat.

Jane Bark är en av Sveriges genom tiderna mest framstående illustratörer. Nu visar vi några av hennes mest älskade och populära illustrationer ur MoGA:s samling ’Jane Bark Collection’. Jane Barks tecknarkarriär spänner över femtio år; från 1950-talets boksomslag, 60-talets modeteckningar från Paris, 70-talets affischer för klädföretaget Wahls och novellillustrationer i tidningen Femina, till reklam under 1980- och 90-talen. Under 2000-talet tecknade Jane hundratals veckovisa porträtt av kända svenskar i tidningen Fokus.
Varmt välkomna!

Vernissage!
Vi startar utställningen med ett trevligt mingel och vernissage på plan 2 på Hotel C. Titta in på ett glas bubbel från kl 18.00 och framåt den 4/12. Missar du det så hänger hela utställningen till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.

1974. Jag köar på Systemet iförd lösmustasch, morsan handlar på Konsum och Jockes farsa är sosse. Krönika i lokalblaskan när Tippen i Saltis firar femtio.

Systembolaget, Tippen, 1974.

Lösmustaschen kliar, jag trycker diskret fast ena änden som börjar släppa. Limmet från Buttericks är inte pålitligt. Eller så är det svetten på överläppen som är problemet. I systemkön bredvid mig står kompisen Hasse, även han i kritstreckskostym men med en mörk tangorabatt. Vi är båda 16. För ett kort ögonblick möts våra blickar. Livsfarligt. Vi tittar båda hastigt bort igen för att inte bryta ut i nervöst hysteriska skrattanfall.

För det här måste lyckas, helgens stora fest med alla dess möjligheter hänger på det. Mitt nyvunna anseende och ömtåliga rykte i Saltis hänger på det. ALLT hänger på att vi vandrar ut från Systembolaget med påsar dignande av klirrande och klånkande varor.

En lampa lyser när kunden före mig når disken. Legkontroll! Jag känner att även andra spetsen av mustaschen släpper. Det är ju inte bara VÅRA ransoner som ska inhandlas ­– vi har memorerat beställningslistor från polare som vi inte vill göra besvikna. Som det till och med är RISKABELT att göra besvikna. Dessutom är jag lite av en rookie härute, nyinflyttad. Mycket står på spel.

Familjen lämnade radhuset på Lidingö bara något år tidigare för en nybyggd villa med sjötomt i Saltis. Jag och syrran får finna oss i att bli uppryckta ur skolklasser och från en trygg miljö med kompisar för ett nytt liv i det för oss helt okända Saltsjöbaden. Första halvåret åker jag moppe tillbaka till de gamla polarna varje helg. Den av farsan påtvingade, förhatliga hjälmen slänger jag i en buske bakom Tippen när jag varje fredag passerar på min Cresent Compact.

Men snart har jag nya kompisar i Saltis och turerna blir färre. Jag blir gradvis accepterad och får andra intressen. En fredag skippar jag den obligatoriska tillbakaturen och sällar mig till det stora moppehänget utanför Tippens ingång mittemot Igelbodaskolan.
”Vem är det där?” frågar jag och pekar på en kille jag sett förut på en gul Compact. Kanske bara för att ha något att säga.
” Det där? Det är Jocke, hans farsa är sosse.”

Efter det städar syrran och jag nogsamt bort alla böcker med titlar som ”Politik är att vilja” av Olof Palme ur bokhyllorna när de nya polarna kommer hem på te. Det är välbesökta eftermiddagssejourer där osten, marmeladen, rostbrödet och skinkan konsumeras med god aptit.
”Handlar din morsa på Konsum?” frågar någon. ”Eh … ja men bara för att Konsum har hemkörning alltså, svarar jag. Det har ju inte Metro.”
Konsum (numera Coop) är Kooperativa Förbundets matvarukedja och där handlar bara sådana som Jockes farsa, alltså sossar, enligt kompisarna.

Våra föräldrar jobbar båda i kreativa branscher och är på tok för radikala för syrrans och mitt bästa. De är uppe i sina karriärer och mamma Jane sparar tid genom att beställa veckans mat över telefon från Konsum. Samtalen är lika långa som de handskrivna listorna hon läser upp.

”Kan ni inte handla på Metro ibland? Till helgen bara”, försöker jag.
Men helgmaten inhandlas i stan. Möjligtvis besöker de Tippen till helgen för att gå på Systemet. Men det är sällan och risken är därför liten att de ska stöta på sin sextonårige son och hans trevlige kamrat iförda kritstreckskostymer och illasittande lösmustascher.

Det har blivit vår tur. Hasse och jag kommer fram till disken samtidigt. Våra beställningar matchar kvalitativt knappast vår utstyrsel: Explorer, billig Kir och flakvis av den simplaste starkölen. Tonårsrösterna bär nätt och jämt men ingen kontrollampa lyser och de snälla tanterna bakom disken behandlar oss som vilka välklädda vuxna kunder som helst.

Helgen är räddad! Och mitt anseende. TROTS att morsan handlar på Konsum.

Bildtexter:
• Då det begav sig. Här på min Crescent Compact (jag till höger) med polaren Torkel från Lidingö.
• Saltsjöbladet firar köpcentrumet Tippen som fyller 50
• Jag överger moppen en stund för att stå modell när mamma Jane tecknar för en novell i tidningen Femina

Konsum låg där Elit Sports Club nu ligger. Systembolaget fanns i samma lokaler som idag men du beställde varorna över disk.  Leglampan lyste slumpartat för vilken kund som helst. Metro är idag ICA och sas då vara Sveriges dyraste matvarubutik. Hasse och Jocke är fortfarande mina vänner. Mamma Jane bor numera på Danvikshem, har tyvärr drabbats av Alzheimer och har bara sporadiska minnen från tiden i Saltis. Våra föräldrar kunde ses helghandla på Tippen, högt upp i åren, alltid välklädda. För även ett besök på Tippen – eller Saltsjöbadens Centrum som det också kallas – kräver en viss stil.
Krönikan är skriven för lokala tidningen Saltsjöbladet, nr 9 2019

1 2 3 4