Murder Most Foul – Dan Jonsson tecknade Bob Dylan 1972

Monica Boman i tidningen Form, 1988, om Dan Jonsson:
»Dan Jonsson är teknikernas mästare.
Än tecknar han nervigt och hårfint, än arbetar han kalligrafiskt och förenklat med pensel eller tar fram bilder på skrapkartong. Han vågar leka med typografin, vända och vrida på textgrupper och rubriker. Han utnyttjar collaget minst lika raffinerat som en gång Max Ernst.« Den här bilden tecknade Dan för tidningen Ny Musik 1972. Men Dylan är lika aktuell idag.
’Murder Must Foul’ by Bob Dylan  Lyssna!
Beställ bilden här

Jane ritar den stora Skansenkartan i fyra delar 1994. Och en snäll björn.


Kartan av Skansen, tecknad i fyra delar
(här syns en av dessa) tog ett halvår att teckna och måla. När jag började 1994 var Hasse Alfredsson fortfarande chef.

»Hade jag haft en aning om vilket omfattande arbete det skulle bli, hade jag nog tvekat innan jag tackade ja«

Det fanns visserligen fotoförlagor av alla husen samlade i pärmar. Det hade modellbyggarna fixat. Men trädgårdarna, parkerna och övrig natur gick jag runt och plåtade på höstkanten innan alla löven trillat av.

Björnen tecknade jag till det nya björnbergets öppnande 1998. Riktiga björnar ser lite skelögt elaka ut. Min skansenbjörn är aningen ’försnällad’ med en lite vänligare blick.

Ur boken ’Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag’

När Jane tecknade Max von Sydows porträtt till Swedenhielms på Dramaten 1990

Max von Sydow i Swedenhielms

»Så där såg min pappa ut!« utbrast Max von Sydow när han fick se mitt original till affischen för Dramatens uppsättning av Swedenhielms, berättar Jane i sin bok ”Jane Barks Bilder”. Pjäsen hade premiär på Dramatens stora scen den 14 september 1990 och von Sydow gästspelade på nationalscenen efter flera års bortavaro. »Han var oerhört tillmötesgående och sympatisk« säger Jane. »Eftersom han hade ett hektiskt schema fotograferade jag honom direkt som förlaga för illustrationen. Det skedde i personalmatsalen där det var bäst ljus och Max von Sydow förvandlade sig snabbt till Rolf Swedenhielm senior med lösmustasch och glasögon.«
Men porträttet krävde även en sittning och den store skådespelaren agerade tålmodigt modell vid ett senare tillfälle.

När Jane berättade historien fick jag en känsla av att, som man säger, tycke uppstod. Lite som när mamma träffade Milton Glaser i New York, de gillade varandra omedelbart. Och Jane har alltid gillat gubbar, det gör hon fortfarande fast det är brist på dem på Danvikshem där hon bor numera.

Jane plåtad i början av 1990-talet

En rolig detalj i historien är att jag i den vevan kommer körande längs Artillerigatan då jag ser Max von Sydow promenera längs trottoaren. Innan jag hinner tänka klart har jag svängt över och vevat ned rutan. Max von Sydow stannar och tittar undrande. Är det här någon han känner? »Eh, säger jag och ångrar nu inbromsningen«. »Min mamma Jane har just tecknat av dig«. Von Sydow skiner upp. »Ja det var trevligt, hälsa din mamma så mycket«.

Porträttet till affischen finns att se som konsttryck på Hotel C, Vasaplan 4. Välkommen att se utställningen med Janes bilder från femtiotalet till 2010-talet. Fredag den 3 april är det mellantidsmingel med köpbar, 18.00-21-00.

Har du missat den fina utställningen med Janes bilder från femtiotalet till idag? Passa på nu!

MoGA ♥ MAG MEN! – Köp boken i vår webbshop! Begränsad upplaga.

Formgivare, magasin-freak, reporter, tidningsnerd, redaktör? Eller bara allmänt intresserad av designhistoria och redaktionella tillbakablickar? Det här är ett tillfälle du inte bör missa! Boken MAG MEN utkom nyligen och är signerad av både Milton Glaser och Walter Bernard. Passa på! Nu i MoGAs shop. Endast 25 exemplar. Beställ idag!

Det är femtio år mellan bilderna men samarbetet mellan Milton Glaser och Walter Bernard fortsätter. Boken MAG MEN handlar till stor del om givande och fungerande samarbeten. Ett stycke effektivt berättad och snyggt visualiserad designhistoria.

De var en del av tidningsmagasinens gyllene era. Nu ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken MAG MEN, om sina bidrag till den redaktionella historien. John Bark och Henrik Ek reste till New York för ett samtal med de grafiska formgivarna som skapade New York Magazine.

Det är strax före jul när reporter Henrik Ek och jag träffar Milton Glaser och Walter Bernard i den nya designstudion på 21a gatan på Manhattans västsida.

John Bark och Henrik Ek med Milton och Walter i december 2019. Milton huserar nu i lokaler som tillhör SVA.

Den smala, vackra byggnaden på 32nd Street som såg New York Magazine födas – och som från början rymde välkända Push Pin Studios, designgruppen som Glaser grundade 1954 med skolkamraterna Seymour Chwast och Edward Sorel, och som senare hyste WBMG – är nyligen såld. Fyravåningarshuset övertas nu av The New York Review of Books. Glaser säger att han inte kan tänka sig en bättre köpare.

På 1980-talet studerade och arbetade jag i New York under fem år, och min första anställning var hos just Bernard och Glaser på WBMG – en av världens främsta designbyråer på den tiden. Trots att WBMG inte existerar i sin ursprungliga form är både Milton Glaser och Walter Bernard yrkesaktiva och samarbetet fortsätter. Bernard har passerat 80 men är bland annat ansvarig för magasinet The Scandinavian Review. Läs ett tidigare blogginlägg om min tid på studion

Dagen efter vår intervju ska duon fira lanseringen av Mag Men – Fifty years of making magazines, boken där de ser tillbaka på sin gemensamma gärning som tidningsformgivare med uppdrag som till exempel redesignen av Time, Fortune, Paris Match och The Nation, och framför allt skapandet av New York Magazine.

Henrik och jag har fått en inbjudan till galan som kommer att samla många av de ursprungliga medarbetarna på tidningen, bland andra Gloria Steinem, som också har skrivit förordet i boken. Vi ska även höja en gemensam skål för Milton som fyllde 90 sommaren 2019.

Tillsammans arbetar Milton Glaser och Walter Bernard med ännu ett bokprojekt.
»Det blir min sista bok«, säger Glaser.

Läs hela intervjun i nästa nummer av tidningen Tecknaren som utkommer i den 5 mars.

»Va’ roligt, en utställning!« säger Jane glatt. »Med mina bilder!«

»Ja mamma, du är inte bortglömd, jag sa ju det.«

Hon blir genuint glad när jag berättar om den retrospektiva utställningen med illustrationer – från början av hennes långa karriär med avslut i den omfattande serien porträtt hon tecknade för långköraren ’Lunch med Fokus’.

Det är över fem år sedan Jane drabbades av Alzheimers och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Många tror att glömskan är det främsta sjukdomstecknet, men det är personlighetsförändringen som är det riktigt påtagliga hos en drabbad. Och det jobbiga. Både för den drabbade själv initialt men också för närstående och anhöriga.

Jane har förskonats från sjukdomens värsta avarter så här långt. Faktum är att hon till det yttre är sig relativt lik, hon håller stilen med färgglad basker, snygga kläder och skor. Hon minns också sin karriär ganska väl och hon känner igen sina anhöriga.

Hon har dessutom humorn i behåll vilket är en stor tillgång för alla. Vi kan skämta ganska ordentligt – både med henne och om henne – och hon skrattar högt åt dråpligheterna. Men hon kan samtidigt bli arg på ett sätt som inte känns bekant. Och depressioner tillhör sjukdomsbilden trots att hon i grunden är en mycket positiv människa.

Jag pratar vidare om utställningen på Hotel C och alla hennes bilder som hänger på väggarna i den stora lokalen på plan 1.
»Vem är det som har utställning’, sa du?
»Du mamma, det är dina bilder vi visar.«
»Mina bilder! Åh, va’ kul« säger mamma glatt och jag drar hela berättelsen en gång till.

Det kanske finns något positivt med Alzheimers ändå tänker jag, för hon blir lika glad den tredje gången jag berättar om utställningen.

När jag lämnar hennes rum så vänder jag mig om i dörren och säger att jag ska ta med henne till utställningen så hon kan se den med egna ögon.
»Vem ställer ut, sa du?«
»Jag ringer sen« säger jag och stänger försiktigt dörren bakom mig.

Välkommen till utställningen ’Jane Bark – Från 1950-talet till 2000-talet’ på Hotel C Stockholm, Vasaplan 4. Du kan se Janes bilder till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.

Utställning! Se Janes fantastiska bilder på Hotel C! Illustrationer från 1950-talet till idag

Jane Barks bästa bilder! Från 1950-talet och framåt. En retrospektiv utställning med bilder vi inte tidigare visat.

Jane Bark är en av Sveriges genom tiderna mest framstående illustratörer. Nu visar vi några av hennes mest älskade och populära illustrationer ur MoGA:s samling ’Jane Bark Collection’. Jane Barks tecknarkarriär spänner över femtio år; från 1950-talets boksomslag, 60-talets modeteckningar från Paris, 70-talets affischer för klädföretaget Wahls och novellillustrationer i tidningen Femina, till reklam under 1980- och 90-talen. Under 2000-talet tecknade Jane hundratals veckovisa porträtt av kända svenskar i tidningen Fokus.
Varmt välkomna!

Vernissage!
Vi startar utställningen med ett trevligt mingel och vernissage på plan 2 på Hotel C. Titta in på ett glas bubbel från kl 18.00 och framåt den 4/12. Missar du det så hänger hela utställningen till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.

1974. Jag köar på Systemet iförd lösmustasch, morsan handlar på Konsum och Jockes farsa är sosse. Krönika i lokalblaskan när Tippen i Saltis firar femtio.

Systembolaget, Tippen, 1974.

Lösmustaschen kliar, jag trycker diskret fast ena änden som börjar släppa. Limmet från Buttericks är inte pålitligt. Eller så är det svetten på överläppen som är problemet. I systemkön bredvid mig står kompisen Hasse, även han i kritstreckskostym men med en mörk tangorabatt. Vi är båda 16. För ett kort ögonblick möts våra blickar. Livsfarligt. Vi tittar båda hastigt bort igen för att inte bryta ut i nervöst hysteriska skrattanfall.

För det här måste lyckas, helgens stora fest med alla dess möjligheter hänger på det. Mitt nyvunna anseende och ömtåliga rykte i Saltis hänger på det. ALLT hänger på att vi vandrar ut från Systembolaget med påsar dignande av klirrande och klånkande varor.

En lampa lyser när kunden före mig når disken. Legkontroll! Jag känner att även andra spetsen av mustaschen släpper. Det är ju inte bara VÅRA ransoner som ska inhandlas ­– vi har memorerat beställningslistor från polare som vi inte vill göra besvikna. Som det till och med är RISKABELT att göra besvikna. Dessutom är jag lite av en rookie härute, nyinflyttad. Mycket står på spel.

Familjen lämnade radhuset på Lidingö bara något år tidigare för en nybyggd villa med sjötomt i Saltis. Jag och syrran får finna oss i att bli uppryckta ur skolklasser och från en trygg miljö med kompisar för ett nytt liv i det för oss helt okända Saltsjöbaden. Första halvåret åker jag moppe tillbaka till de gamla polarna varje helg. Den av farsan påtvingade, förhatliga hjälmen slänger jag i en buske bakom Tippen när jag varje fredag passerar på min Cresent Compact.

Men snart har jag nya kompisar i Saltis och turerna blir färre. Jag blir gradvis accepterad och får andra intressen. En fredag skippar jag den obligatoriska tillbakaturen och sällar mig till det stora moppehänget utanför Tippens ingång mittemot Igelbodaskolan.
”Vem är det där?” frågar jag och pekar på en kille jag sett förut på en gul Compact. Kanske bara för att ha något att säga.
” Det där? Det är Jocke, hans farsa är sosse.”

Efter det städar syrran och jag nogsamt bort alla böcker med titlar som ”Politik är att vilja” av Olof Palme ur bokhyllorna när de nya polarna kommer hem på te. Det är välbesökta eftermiddagssejourer där osten, marmeladen, rostbrödet och skinkan konsumeras med god aptit.
”Handlar din morsa på Konsum?” frågar någon. ”Eh … ja men bara för att Konsum har hemkörning alltså, svarar jag. Det har ju inte Metro.”
Konsum (numera Coop) är Kooperativa Förbundets matvarukedja och där handlar bara sådana som Jockes farsa, alltså sossar, enligt kompisarna.

Våra föräldrar jobbar båda i kreativa branscher och är på tok för radikala för syrrans och mitt bästa. De är uppe i sina karriärer och mamma Jane sparar tid genom att beställa veckans mat över telefon från Konsum. Samtalen är lika långa som de handskrivna listorna hon läser upp.

”Kan ni inte handla på Metro ibland? Till helgen bara”, försöker jag.
Men helgmaten inhandlas i stan. Möjligtvis besöker de Tippen till helgen för att gå på Systemet. Men det är sällan och risken är därför liten att de ska stöta på sin sextonårige son och hans trevlige kamrat iförda kritstreckskostymer och illasittande lösmustascher.

Det har blivit vår tur. Hasse och jag kommer fram till disken samtidigt. Våra beställningar matchar kvalitativt knappast vår utstyrsel: Explorer, billig Kir och flakvis av den simplaste starkölen. Tonårsrösterna bär nätt och jämt men ingen kontrollampa lyser och de snälla tanterna bakom disken behandlar oss som vilka välklädda vuxna kunder som helst.

Helgen är räddad! Och mitt anseende. TROTS att morsan handlar på Konsum.

Bildtexter:
• Då det begav sig. Här på min Crescent Compact (jag till höger) med polaren Torkel från Lidingö.
• Saltsjöbladet firar köpcentrumet Tippen som fyller 50
• Jag överger moppen en stund för att stå modell när mamma Jane tecknar för en novell i tidningen Femina

Konsum låg där Elit Sports Club nu ligger. Systembolaget fanns i samma lokaler som idag men du beställde varorna över disk.  Leglampan lyste slumpartat för vilken kund som helst. Metro är idag ICA och sas då vara Sveriges dyraste matvarubutik. Hasse och Jocke är fortfarande mina vänner. Mamma Jane bor numera på Danvikshem, har tyvärr drabbats av Alzheimer och har bara sporadiska minnen från tiden i Saltis. Våra föräldrar kunde ses helghandla på Tippen, högt upp i åren, alltid välklädda. För även ett besök på Tippen – eller Saltsjöbadens Centrum som det också kallas – kräver en viss stil.
Krönikan är skriven för lokala tidningen Saltsjöbladet, nr 9 2019

Vårt nyhetsbrev gör dig glad! Prenumerera nu!

MoGA –  Museum of Graphic Arts – en digital samlingsplats för i huvudsak svensk illustration.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev – innehåller både aktuella erbjudande och berättelserna bakom bilderna.

MoGA säljer kvalitetsposters samt signerade grafiska verk som printar på finaste konstpapper, HahneMühle Photo Rag® Ultra Smooth, 305 grams FineArt. Inspirerande bildkonstverk med kvalitet att hänga på väggen hemma eller på kontoret till en rimlig kostnad.

MoGA  är skapat kring ett livsverk. Den centrala samlingen och det interaktiva museets mittpunkt är Jane Bark’s samlade illustrationer ”The Jane Bark Collection” – bilder från femtiotalet till idag. Janes fantastiska karriär började på DN:s tecknarstuga och avslutades 2012 – efter över femtio års verksamhet – med fler än trehundra veckovisa porträtt i nyhetsmagasinet Fokus.

MoGA  börjar i det lilla för att växa gradvis. Vi är ett kommersiellt online-museum för viktiga samlingar och ett skickligt hantverk som inte får falla i glömska hos yngre och kommande generationer. Här vill vi visa det bästa av den uppdragsbaserade konsten, det amerikanerna kallar ”Commercial Arts”, utfört av våra främsta illustratörer, grafiska formgivare, bildskapare och fotografer. Men MoGA är också berättelser. På sikt ska vi bjuda våra besökare på filmer, intervjuer och poddar. Vi börjar så smått under fliken »Graphic stories«.

MoGA ägs och drivs av syskonen Molly och John Bark.

MoGA tipsar: ’Design av typsnitt – Jonathan Hoefler’, nu på Netflix. 1996 uppdaterade han DNs logotyp.

Jonathan Hoefler on Netflix.

»I think as a typeface designer you can’t help but to look at the typography of everything«
Jonathan Hoefler

När jag var inne andra vändan på DN 1996 så bestämde vi oss för att renovera den klassiska logotypen inklusive monogrammet DN. Logotypen var då ännu mer än idag ’rikslikarens’ kronjuvel och minsta korrigering och handpåläggning var en styrelse- och ägarfråga.

Trots heligheten och att det svävade en aura av ’no touch’ över logotypen där den tronade överst på den badlaksstora papperstidningen så hade årens teknikskiften påtagligt eroderat det specialritade typsnittet, inklusive grundaren Rudolf Walls ikoniska och profilerande punkt.

Wall hade låtit stilgjuteriet Higgins ta fram urloggan 1864 baserad på en tidstypisk fontdesign. Men det var så länge sedan att originalet inte gick att spåra då det kopierats, förändrats och förvanskats genom åren. Så i sökandet efter logga-motsvarigheten till den forna ’meterstaven i Paris’ gick vi bet.

Grundaren Rudolf Walls första förstasida med den profilerande punkten på plats. Man ser att Hoefler hämtade inspiration från ursprunget.

DN 1988. Logotypen klämd och påverkad av diverse teknikskiften genom åren. Inte riktigt i balans.


Nu behövde vi den kunnigaste och mest noggranne typdesignern som gick att uppbringa.
Något år tidigare hade jag lyssnat på ett inspirerande fördrag om typografi på en designkonferens i Barcelona av och med den unge amerikanske typnörden Jonathan Hoefler.

Hoefler verkade gilla att grotta ner sig i den bakomliggande historien för att väcka liv i gamla bokstavsformer. Som stilgjuten för uppdraget med andra ord.

På den tiden jobbade arbetade Jonathan med kollegan Tobias Frere-Jones i det som hette HFJ Type Foundry. Kommunikationstekniken var fortfarande i sin linda och Jonathan föredrog att allt skissande skedde via fax. Efter att Hoefler och Frere-Jones tagit del av underlaget och gjort behövlig research tickade de första skisserna fram ur faxmaskinen på DN. Vi i designgruppen diskuterade och utvärderade, ritade och skrev våra synpunkter på skisserna och faxade tillbaka. Så där höll det på under några veckors tid (vi gjorde annat också under tiden) tills vi enats om en balanserad bokstavsdesign som formmässigt blickade både bakåt och framåt så att säga.

Resultatet efter Hoeflers redesign av logotypen. Skarpare och tydligare, mer typografiskt korrekt med alla hänsyn tagna, praktiska såväl som historiska.

Jag tror vi beskrev proceduren för styrelse och ägare som att vi skickat loggan till New York för att låta experter gå över den med ’stålborste’. ’Har de så dyra stålborstar där borta, invände någon styrelsemedlem’. Vi gjorde ändå en del intern marknadsföring av den nya loggan i tidningshuset i Marieberg och jag lät bland annat trycka upp en T-shirts med ordet NY. över hela bröstet. Det fick stå både för DNs nya stil och upphovsmännens hemstad.

Det stiliga DN-monogrammet

Resultatet blev hur som helst väl mottaget, alla uppskattade den nya skarpa logotypen som andades både tidningshistoria och framåtblickande form.

Den vänsterställda logotypen var en förberedelse för nästa steg i DN:s utveckling; tabloidiseringen.

Sedan dess har jag haft kontakt med främst Jonathan Hoefler som efter en, tydligen ganska uppslitande, yrkesmässig separation från Frere-Jones fortsatte på egen hand under namnet Hoefler & Co, idag med 16 anställda. Jag och min byrå har genom åren köpt många fonter från H & Co. Framför allt tänker jag på typsnittet Gotham som vi var tidiga användare av i Sverige. Jag har besökt Jonathan i studion på Manhattan och jag har varit delaktig i att bjuda in honom och Frere-Jones till Sverige för att föreläsa om typografi.

Nu är det kanske dags igen tänkte jag när jag såg avsnittet om Jonathan Hoefler’s typografiska värld, hans passion och gärning i Netflix-serien Abstract.

Ett bokstavligen hett tips för den som älskar typografi, fonter och former: se den!

PS. En rolig detalj i historien var att efter att det blev känt att Hoefler och Frere-Jones karvat fram den nya DN-loggan så fick de många kunder i Sverige. Ett tag låg Sverige tvåa efter Japan som beställarland, berättade Jonathan.

John Bark

Jane Bark Collection – Tack för två fantastiska utställningsveckor på Volvo Studio i Kungsan

Det började med en morgonfika på K-märkt med en kollega innan sommaren. »Fint ställe« sa jag, »här borde man ju ställa ut bilder«.
»Inget fel på läget heller« sa kollegan, »kan ju inte ligga mer publikt«.

På vägen ut frågade jag en av tjejerna på Volvo vem jag kunde kontakta. Ring Stefan Hugosson sa hon.

Två veckor senare var vi överens, och utställningen spikad till mellan den 16 och 29 augusti. Det visade sig sammanfalla med Summer design week vilket vi blev en del av. Tack för det Lotta Ahlvar.

Vernissagen öppnade utställningen kvällen den 15:e augusti med bubbel och bilder och massor av besökare. Mellan klockan 17 och 20 passerade säkert över 200 personer i lokalen; unga, äldre, kollegor, vänner, bekanta, släkt, kända och okända. En mix av människor som gjorde kvällen väldigt lyckad och positiv med en varm kollegial stämning.

Under den fortsatta utställningens två veckor kom många besökare för att titta främst på Janes bilder som var huvudnumret. Särskilt sviten med Wahls-affischer i 70 x 100 cm på Hahnemuhle-papper – printade med fantastiskt fin återgivning – väckte fascination och igenkännande.

»Är ni intresserade av att köpa utställningens specialvarianter av Janes Wahlsaffischer har vi på begäran låtit trycka upp ytterligare en begränsad upplaga 70 x 100 cm som vi säljer signerade. Kontakta John på jbark.moga@gmail.com

I gästboken står bland annat att läsa:
»Helt underbart att se Janes alster i storformat! Man blir så upprymd!«
»Jane Bark, min största inspiration under 60- och 1970-talen. Klippte ut illustrationerna ur mammas Femina …«
»En fantastiskt vacker exposé!«
»Vilka fantastiska porträtt! Vilken otrolig skaparglädje! Går härifrån med ett stort leende på läpparna.«

Men showen var inte bara Janes, varje MoGA-illustratör hade 2-3 bilder med på väggarna: Bo Lundberg (som även specialdesignade den otroligt snygga utställningsaffischen föreställande en Volvo P1800), Molly Bark, Dan Johnsson, Elisa, EWK, Olle Eksell, John Bark (bilder från NYC, Lower East Side, tidigt 1980-tal, även utställda på Planket 2019) och Gustav Dejert.

Vi hoppas kunna bjuda in till vernissage och utställning snart igen. Nästa gång med ett ännu större urval och med fler bilder av både Jane och de övriga illustratörerna. Och förhoppningsvis med ytterligare några av våra främsta bildskapare från förr och nu.

Var och när återkommer vi till. Vi gör gärna om gästspelet på Volvo Studio förstås. Förutom de fantastiska lokalerna möttes vi av en generositet och välvilja från Stefan Hugosson och hans kollegor som är svårslagen.

Återigen ett stort tack för att MoGA fick husera i Volvo Studios vackra lokaler med våra bilder under hela två veckor. Tack också K-märkt med personal. Samt Åse på Scandinavian Photo, Konstexpo och snabbkopiering.se med flera.

 

I ♥ MG / För mig betydde Milton Glaser och Walter Bernard väldigt mycket, både karriärmässigt och på ett personligt plan.

Milton Glaser har kallats världens mest namnkunnige grafiske designer. Den som inte känner till honom har sannolikt mött hans ikoniska I NY-logga i någon form. Och förmodligen sett hans berömda Dylan-poster med den svarta siluetten och det mångfärgade håret. I juni fyllde Glaser 90 och i december ger han ut en ny bok, MAG MEN, tillsammans med kollegan och vännen Walter Bernard.

Milton Glaser 90 fyllda, vid sitt arbetsbord på studion på 32:a gatan dit han går varje dag. Foto: Leo Sorel

Milton Glaser var anledningen till att jag tog mig till New York 1983 för att gå hans omtalade kurs Design and Personality på SVA (School of Visual Arts). Glaser och Bernard gav mig också mitt första jobb i NY vilket möjliggjorde en fortsättning på min vistelse där, senare bland annat som head designer på tidningen Esquire. Mitt planerade år blev till fem innan jag flyttade till Sverige 1988 med min amerikanska hustru.

Manhattan, 1984

Pappret skakar en aning men knappt märkbart när jag håller fram skissen. Kanske är det bara jag som ser det men min röst är inte helt stadig den heller när jag kort och lite stapplande förklarar hur jag tänkt.

Milton Glasers arbetsbord är placerat centralt på andra våningen i huset på 32:a gatan på Manhattan. På nedersta våningen sitter teamet som designar förpackningar åt matvarukedjan Grand Union, ägd av Glasers vän engelsmannen Sir James Goldsmith, en man lika imponerande som Glaser själv. Sir Goldsmith är inte bara adlad utan även mäktig och stenrik och den enda vi på studion sett Milton sträcka upp sig en aning inför.

På andra våningen sitter förutom Glaser själv några heltidsanställda illustratörer samt formgivare och projektledare. Eva vaktar entrén till studion och tar emot kunder och besök till Milton. Besöken är många och personerna inte sällan kända namn. Gloria Steinem kan dyka upp i sällskap med tv-kändisen och showvärden Phil Donahue plus entourage. Tom Wolfe i ljus linnekostym hälsar på ibland.

»Vid ett tillfälle anländer Robert Redford med följe. Redford är under tidigt åttiotal fortfarande en megastor skådis.«

Och kvinnomagnet. Sin tids Brad Pitt. Sällskapet sitter i det lilla konferensrummet på plan två med öppna dörrar. I hallen utanför börjar kopiatorn gå varm. Studions alla anställda har plötsligt saker de behöver kopiera. En kö – mest tjejer – bildas snabbt tills Eva drar ur sladden och stänger dörren.

Allt som görs på studion passerar vid något tillfälle Milton för godkännande. Ofta även skisser och utkast. Och nu står jag här, ännu färsk och nyanställd på studion. Nervös. Visserligen är jag redan elev på Glasers välkända kvällskurs på SVA, School of Visual Arts, men min respekt för mästaren själv är nästan överdrivet stor.

Jag lägger min skiss på ritbordet, bättre så. Milton ser lugnt på mig. Ögonen är stora och grågröna bakom metallbågade glasögon. Blicken är skarp och iakttagande trots de lätt slutna ögonlocken. Flinten med den tunna hårkransen skiner i takbelysningen. Milton Glaser är en storvuxen man med tunga drag och ett allvarligt ansikte som plötsligt kan spricka upp i ett brett leende. Han är ledigt men elegant klädd i beiga gabardinartade byxor och en blå skjorta med vita ränder och vit krage, ett av hans signum. Utomhus bär han ofta en bredbrättad Borsalino. Hans fötter är stora, skorna säkert 49:or.

Det finns en rolig historia av den kända franska illustratören Jean-Michel Folon som berör Glasers skostorlek. Den kommer från en bok som bygger på en illustrerad brevväxling mellan de två kända kreatörerna. Folon beskriver i ord och bild hur han letar efter Milton i en färgglad djungel. Han är på väg att ge upp och sätter sig för att fundera då han upptäcker han att han sitter på Glasers ena gigantiska sko. Till saken hör att Folon själv är en ganska liten person.

På tredje våningen sitter vi som tillhör WBMG. Det låter som namnet på en amerikansk radiostation men förkortningen är förstås grundarnas initialer. Vi sysslar mest med redaktionell design, det vill säga formger magasin, dagstidningar, böcker och i viss mån kataloger och övrig grafisk design. Avdelningen är relativt nystartad och en av våra stora kunder är Washington Post som ska redesignas.

Jag tar som sagt Glasers kurs, Design and Personality, på SVA. Bara namnet på kursen känns förpliktigande. Miltons undervisningsmetod är enkel men effektiv. Han delar ut en uppgift, alltifrån att illustrera en dröm till att redesigna en förpackning eller hitta på något helt nytt och innovativt. Fria tyglar och snäva ramar på samma gång. Man får lägga så mycket tid på utförandet och skapandet som man själv tycker krävs men underförstått handlar det om 10-15 timmar per uppgift och vecka.

Veckan därpå sätter klassen upp resultatet av sina vedermödor på väggen. I sällskap med övriga elevarbeten ser mina alster om möjligt ännu sämre ut än hemma vid köksbordet i loftet. Jag skäms över mina yxiga skisser och sneglar på andras bilder som skvallrar om tillgång till fotostatkameror, Colorkeys, vaxmaskiner och fotosatta rubbar. Elever som jobbar på någon form av byrå med andra ord. Själv har jag fått handla pannåer på Charette, spraylim och några dyra ark med gnuggisar.

Glasers metod går ut på att vem som helst i klassen får peka på en designlösning och prata om den. Därefter tar Milton vid och kommenterar förslaget. ’Design of the fittest’ med andra ord. Det tar många veckor innan någon pekar på mitt förslag. Det känns som ett genombrott för mig som ofta känt mig som en stjärna bland eleverna hemma på Berghs. Allt är relativt.

Nyligen firade Milton sin 90-årsdag. Det gjorde han med att gå till jobbet i studion på 32:a gatan. Och i december lanserar Columbia University Press Glasers och Bernards nya bok; Mag Men, om att designa och redesigna magasin och tidningar. Jag hoppas att vara på plats i NY då och få träffa mina gamla läromästare som lärt mig så mycket om mitt jobb. Nu visar de också, särskilt Milton, hur långt ett aktivt arbetsliv kan vara. Så länge passionen finns.

1985 var mina föräldrar Jane och Stig i New York. De hälsade på mig på studion och vi hade ett trevligt möte med Milton. Själv satt jag mest och var nervös över att Jane och Stig på något sätt skulle göra bort sig men den oron visade sig obefogad. Särskilt väl kom Jane och Milton överens och när hon visade sina bilder blev han vederbörligen imponerad och gav henne ett illustrationsjobb på stående fot. Teckningen publicerades i ett franskt magasin som hette Alma som WBMG designade för tillfället.

Jane Bark är idag 88. Hon jobbar inte längre men signerar gärna sina populära bilder som nytryck på finaste Hahnemuhle-papper. Se mer här

Bildtexter:
Walter Bernard och Milton Glaser på New York Magazine ’s redaktion 1972  Foto: Cosmos Sarchiapone
Den ikoniska logotypen för staden New York. Ett gratisjobb som Milton skissade fram under en taxifärd på Manhattan.
Push Pin Magazine utgavs av Push Pin studio. Idag en samlarraritet. I redaktionen fanns även bland andra Seymour Chwast.
Glasers kända poster föreställande Bob Dylan.
Att designa tidningstruckarna för Washington Post föll på min lott. Det här är en bordsvariant/brevpress kombinerad quartz-ur.
I december ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken Mag Men.

MoGA och VOLVO STUDIO PRESENTERAR JANE BARK COLLECTION!

← Volvo P1800 av Bo Lundberg. Specialdesignad poster för utställningen på Volvo Studio.

Jane Bark Collection

Ta chansen att utforska en av Sveriges mest framstående illustratörer genom tiderna. Jane Bark Collection kommer till Volvo Studio och under två veckor finns hennes mest populära och älskade illustrationer på plats hos oss. Samtidigt visar vi upp konsttryck med motiv av bland andra Olle Eksell, Dan Jonsson, Bo Lundberg och Molly Bark.
Välkommen!

Utställningen pågår 16 – 29 augusti.

Öppettider:
mån-fre kl. 10-18
lör-sön kl. 11-16

VOLVO STUDIO, Jussi Björlings Allé 5, Kungsträdgården

Arr: MoGA i samarbete med Volvo Studio

1 2 3 4