»Hej, vill bara tala om hur LYCKLIG jag blev då jag fick mejl om att MoGa finns …

… jag har älskat allt som er mamma tecknat ända sedan tillbaka till 60 o 70-talen – är född 1958 … Illustrationerna i Femina o hennes bokillustrationer hörde till mina absoluta favoriter då som nu! ..Bara älskar dem!! Jag har den tjocka boken med Jane Barks illustrationer o den är framme titt som tätt, bilderna gör mig lycklig!!!«
Det översvallande mejlet kom ifrån Anna Eklund i samband med vårt första utskick av nyhetsbrev och det gör oss också lyckliga!

Nytt i butiken! Ännu fler posters med Jane Barks fantastiska bilder.

Här hittar du alla posters med Jane Barks bilder. Passa på att beställa hennes fina motiv för väggen hemma eller på arbetsplatsen.

Så här skriver Jane om bilden: När jag skulle illustrera »Hans japanska älskarinna« (1970-tal) engagerade jag större delen av kollegerna på Karlavägen 18 som modeller.

Vi ordnade ett litet eftermiddagsparty hemma hos Monica och Janne Widlund, åt pizza, drack vin och spelade musik.

En fotograf jag kände, Ola Runling, tog en mängd bilder efter mina anvisningar av oss ätande och dansande. Jag hade också skissat upp bilder där Monica omfamnar sin »älskare« Janne mot bakgrunden av Golden Gate-bron. På nästa uppslag ligger hon mördad på golvet i sitt vardagsrum, medan »maken« Åke Carling ringer till polisen. Den japanska älskarinnan vet jag inte var jag fick tag på. Genom Beckmans skola eller japanska ambassaden kanske. Jag har försökt teckna de japanska bilderna i stil med japanska träsnitt.
Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

»Förihelvete John, du kan väl inte se ut som en konfirmand från artonhundratalet!«

Det är dags att köpa kostym. En riktig kostym. Varken Dressman, Brothers eller något prisvärt från H&M duger nu. Italienare av halvkänt Fabrikatcci går bort. Inte ens en Tiger kvalar in. Jag är i mina mycket sena femtio och behöver ekipera mig på allvar. Välskräddat allvar.

Raden av kostymer i hemmagarderoben vittnar om moden och stilar som flytt. För mycket tyg för det mesta. För lite tyg och för trångt senare. För glansigt, för bulkigt, för billigt. För många kostymer med ett nummer för stora byxor, insydda. För breda slag, för smala, för spetsiga. Trender har gått från fint till fel till fult. Och tillbaka.

Kostymer må verka statiska som plagg men skillnaden är stor mellan axelvaddat åttiotal med fladdrande byxor och senare modens pinnsmala svidar med midjekorta kavajer. Från generös svepning till snål korvstoppning. Någonstans där mitt emellan finns det tidlösa snittet. Tänk Cary Grant i filmen North by Northwest. James Bond vet också hur en kostym ska se ut och sitta. Särskilt i Sean Connery’s och Daniel Craig’s tappningar.

Kostymen från Mylord dyker upp i minnet. Gangstersviden, Gatsby style. Tobaksbrun fin flanell, diskreta kritstreck brett satta, välskräddad, välsittande. Väst. Kostymen, inte bara med stort K utan genomgående i versaler. Alltså; KOSTYMEN som förvandlar en tanig tonåring (mig) till om inte Jay Gatsby och kvinnomagnet så åtminstone till en något självsäkrare ung man som vågar bjuda upp.

Det är tidigt sjuttiotal. Jag ska snart fylla femton och är näst kortast i klassen. Under den kommande sommaren ska jag växa 15 cm, förbi alla kompisar och i diverse kostymstorlekar. Men just nu är problemet att hitta något som passar.

Stockholm är en annan stad på den här tiden och herrekiperingarna har rötterna i fyrtio- och femtiotal. Och de är relativt få. Sortimenten är avsedda för fullvuxna män. De manliga expediterna är högdragna och milt ointresserade. Till slut, på en sidogata till Åhléns i en liten obskyr herrekipering, hittar jag en svart kostym som faktiskt sitter ganska bra. Jag är osäker trots allt och dessutom saknas en hundring.

Från en telefonautomat ringer jag farsan och berättar om fyndet. Jag nämner inte att tyget är svart gabardin. Han anar oråd, sätter sig i bilen och är i affären en halvtimme senare. Hans reaktion inleder den här krönikan.Vi lämnar butiken. MYLORD, säger farsan kort när vi skyndar mot bilen. Kostymerna där är skyhögt över min hundralapparssbudget. Jag vet att farsan handlar där men det är en annan sak.

Mitt kostymletande har hittills inte engagerat farsan värst. Jag har fått finkamma stan på egen hand. Men fula saker är en trigger, vad det än må vara. »Förihelvete John, du kan väl inte se ut som en artonhundratalskonfirmand!«

Hos Mylord blir jag uppmätt och vederbörligen omhändertagen som den goda kund jag är. Eller snarare som pappa Stig är. Några veckor senare är kostymen klar. Pappa betalar. Tusenlappar. Många. Jag får behålla mina skrynkliga hundringar. Farsan är nöjd. Jag med. Mycket.

Dit vill jag igen. Inte till Mylord och sjuttiotalet. Både den fina butiken och far min har gått ur tiden. (Någon från ovan beställde en träfrack i farsans namn för fyra år sedan). För mig är det dags att återvända till den där kompromisslösa känslan av absolut kvalitet. Jag beger mig till A.W Bauer & Co.

När jag får höra priset får jag en impuls att ringa farsan. Priset räknas i tiotusental. Vi får ta det på räkning. Jag behåller mina skrynkliga tusenlappar i fickan. Men jag är nöjd. Mycket. Längre från en gabardinkostym kommer jag nog inte.

Krönikan var ursprungligen publicerad i affärstidningen Realtid.se

Bilden: Pappa Stig sitter modell när Jane illustrerar Gunnevi Hagnäs Feminanovell »I kväll ska jag gå ifrån dig«. Så här skriver hon i boken »Jane Barks Bilder«: Stig lyssnar gärna till Beethoven och annan klassisk musik. Här sitter han i vår nyligen inköpta, bekväma 60-talsstol Karuselli, i design av Yrjö Kukkapuro. Sitsen lär vara formad efter Kukkapuros kroppsavtryck i snön. Enstaka personer kunde jag rita av direkt utan skisser och foton. Annars fick jag använda mig av kameran och det egna bildarkivet. Teckningen är ritad med kol på makulatur (tidnings­papper).  

Du kan beställa posters med Janes fantastiska illustrationer här på MoGA. Du hittar även flera av våra bästa illustratörers bilder på sajten. Och förstås boken »Jane Barks Bilder – Från femtiotalet till idag«.

 

 

 

Färgglada flickor fångade i farten! Jane tecknar 1970-talet åt klädföretaget Wahls.

Vill du ha Jane Barks klassiska Wahls-affischer på väggen? Beställ nu! Vi har gjort posters av fem populära motiv. Du kan beställa dem här. Är du intresserad av någon av de andra bilderna? Skicka ett mejl.

Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå. Här är 14 av dem, samma motiv som visas i boken Jane Barks Bilder

Ivar Wahl grundade företaget med samma namn tillsammans med sönerna Gösta, David och Bertil. När jag kom in i bilden hette företaget bara Wahls. Ivars sonson Jack jobbade med design och produktutveckling. Märtha Wahl och Lena Qvarnström, som varit min elev på Beckmans, designade kläderna. Tajta tröjor, blusar, kavajer, utsvängda byxor och så kallade korts, med många olika mönster i matchande färger, dominerade modet i 70-talets början.

Det var på Jacks initiativ jag gjorde en hel serie affischer för Wahls kollektioner under 70-talet. Affischerna, som var företagets enda reklam, användes vid skyltningar på varuhus och i butiker. All annonsering gick genom uppköparna. 

Här var det var inte frågan om att göra någon sammanfattande trendbild för företaget. Affischerna skulle inte heller ses på stort avstånd. Jag skulle snarast kalla dem planscher. Men frånsett att det fanns krav på att skärningar och tygmönster tecknades tydligt hade jag fria händer att utforma bilderna efter eget huvud. Den enda texten var firmamärket Wahls, som jag tecknade in i motivet.

Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort logotypen.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med stora format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra.

Se affischerna Jane tecknade åt Wahls i vårt MoGA-galleri

 

Reklamhistoria. Jane tecknar Alfa-Lavals värld, Blanking i Malmö heter byrån och tiden är åttiotal.

Ur boken »Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag«:

Alfa-Laval skulle profilera sitt företag med en helsideskampanj i dagspress. Upp­draget hade gått till Sören Blankings reklam­byrå i Malmö och gick ut på att presentera Alfa-Lavals marknad i världen. Hur man med deras hjälp gör sojamjölk i Kina och glass i Nordyemen.

Byråns art director, Allan Jungbeck, tyckte att det skulle passa bra med tecknade porträtt i annonserna. Det var början till ett väldigt bra samarbete med Sören, Allan och Björn Åkerblom på Alfa-Laval. Det var roligt att jobba med tecknade dagspressannonser i storformat. Sörens första text beskrev hur man framställer jungfruolja i Medelhavsländerna. Oftast är det kvinnor som skördar oliverna. Men var hitta en lämplig äldre kvinna från olivträdets hemtrakter?

Alldeles i närheten av min arbetsplats ligger en grekisk-ortodox kyrka. Jag gick dit och deltog i en söndagsmässa, där männen satt på ena sidan mittgången och kvinnorna på den andra. Jag fäste mig genast vid en intressant profil med tunga romerska drag. Men damen i fråga nekade blankt att vara modell, när jag efter mässan via tolk kom med min förfrågan. Den unge mannen som tolkade föreslog då sin mormor, som säkert gärna skulle ställa upp. Och det är den rara tant jag sedan tecknade av, med olivlunden i bakgrunden.

Vi tog några foton hemma hos henne i Rinkeby. Trots att lägenheten var möblerad med svenska möbler var det precis som att träda in i ett grekiskt hem. Hon hade flyttat till Sverige för att få vara med sin familj. Och lite för gammal att lära sig svenska var hon väldigt glad över att det fanns så många grekiska familjer i närheten att umgås med.

Att trycka fyrfärg i dagspress kunde vara ganska chansartat på den tiden. Misspass­ var vanligt. Därför färg­delade jag bilden, det vill säga gjorde tuschteckningen och färgläggningen på separata original för att vara säkrare på ett bra resultat. Originalen blev därmed inte så mycket att spara på, men tidningstrycket blev bra.

Jag försökte att hitta rätt typ och nationalitet för Alfa-Lavalporträtten. Många av mina modeller fann jag via ambassader och turistbyråer, men ibland fick jag söka i bildbyråernas arkiv.

Vi gjorde en mindre annonskampanj för Alfa-Laval i utländsk affärspress. Tre av fem skisser blev publicerade. Bilden med skeppet i oljeflaskan kom tyvärr aldrig i tryck. Det gjorde däremot annonsen för odlade regnbågsforeller. I annonstexten förmodade man att mer än hälften av allfisk vi äter skulle vara odlad år 2000.

Jag stack i väg till en fiskodling vid Mälaren och köpte foreller som jag släppte ned i ett stort akvarium. Det blev ett förstapris i Genève för bästa annons-kampanj i internationell affärspress.

Både boken och många av Jane Barks illustrationer finns att köpa som posters och signerade tryck här på MoGA. Passa på, det här är samtidskonst av ökande värde.

En framåtblickande kreatör som doppar den digitala penseln i svunna tiders färgpalett. MoGA säger välkommen till Bo Lundberg!

Bo Lundberg är en svensk illustratör, kreatör och formgivare. Hans grafiskt pregnanta och snygga bilder för tankarna både framåt och bakåt i tiden. Det vilar något futuristiskt över Bo Lundbergs bilder samtidigt som han kastar ett kärleksfullt öga mot svunna grafiska storhetstider. Men nostalgin tar aldrig överhanden och även om han doppar penseln i 50-, 60-, och 70-talens ymniga färgpaletter så riktar hantverk och manér in sig på nya digitala tider. Som Voir Magazine säger nedan; … his oeuvre oozes retro cool.

Så här beskriver tidskriften Voir Magazine Bo Lundberg:

»If ever there was a contemporary artist whose work could mistakenly be positioned in the glamorous vaults of the past, Bo Lundberg is that artist. With a palette for exquisite simplicity, elegant colour, striking graphic elements and a hint of abstraction, his oeuvre oozes retro cool.

Ever since Saul Bass stunned cinema-goers with his graphically simplistic film title sequence of Otto Preminger’s ‘The Man with the Golden Arm’ in 1955, graphic artists (Andy Warhol included) have been pushing the boundaries of visual communication in its most simple form – to great effect.

Bo Lundberg’s art, very much in this ilk, is no different – a clever interpretation of the glamorous world in which he (or James Bond for that matter) lives. Drawing inspiration from objects he comes across in everyday life, the result is a harmonious testimony to how he has honed his skill without losing sight of his belief that for an image to work, it should reflect something to which the viewer is able to relate.

With a roster of international clients to his name such as Wallpaper magazine, Vogue, Elle, Escada, Coca Cola, MTV, Neiman-Marcus, Rolls-Royce and Scandinavian Airlines, perhaps his own film title sequence should read something like ‘Catch Me if you Can’.«

Bo berättar om sina reseaffisher:

»Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie.  Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.«

»Dessa tre bilder är hämtade ur min Around the World-serie.  Samlingen började med en idé om att jag var en fiktiv illustratör och grafisk formgivare verksam på 60-talet som fått ett uppdrag att göra bilder för ett resebolag. På den vägen är det.«

1. Sydney 73. Återgivna i blå dager och röd hetta.

2. Milan 77. Lampan Oluce designades 1977 av den milanesiske designern Vico Magistretti.

3. Los Angeles 69. Charles and Ray Eames famous Rocking Chair.

4. Berliner Fernsehturm, TV-tornet i Berlin invigdes 1969 och är Tysklands högsta byggnad.

5. Årgång. Stilleben med flaskor. Privat arbete. Ingår inte i resekollektionen.

Beställ och köp Bo Lundbergs fina posters idag!

»Coco Chanel levde ännu och satt som hon brukade i trappan till salongen.« Jane tecknar haute couture i sextiotalets Paris.

Som nybliven lärare för Beckmans modeelever tyckte jag att jag borde se Paris modehus från insidan. Så jag föreslog Damernas Värld att jag skulle teckna från haute couture-visningarna för deras räkning. Det var spännande, och lite prestigefyllt, att få åka till Paris och teckna för en tidning. Paris var grått och regnigt i slutet av januari, men i modets salonger glänste guldstolarna i kapp med champagneglasen. Kläderna var ofta vackra och inte så spektakulära och svårburna som i dag – men prismässigt lika oåtkomliga förstås.»«

»Hos Dior var stämningen väldigt uppåt efter
den lyckade
visningen dagen innan. Jag slog mig
ned och väntade
på mannekängen.«

Marc Bohan, Christian Diors efterträdare, hade stor framgång med sin nya kollektion. » och övervakade visningen iklädd sin klassiska bandkantade dräkt, hatt och pärlor. Störst intryck gjorde nog spanjoren André Courrèges, som då nyligen öppnat eget, med sin strikta kollektion. Symmetriskt skurna byxdresser, korta, raka klänningar och kappor, mycket vitt och enkla mönster.

Nervöst började jag skissa upp modellen. Skulle det gå fort nog? Hon visade dock ingen otålighet och stod still så länge det behövdes. Det är svårt att tänka sig att modehusen i dag – med skyhögt betalda modeller – skulle ha råd med den servicen till pressen.

Eftersom jag ville stanna kvar i Paris några dagar och Damernas Värld-tjejerna måste ha teckningarna med sig hem, satt jag på hotellrummet vid ett rangligt skrivbord i dålig belysning och ritade rent mina skisser kvällarna innan de for.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

Köp bilder av Jane Bark, Olle Eksell, Dan Jonsson med flera http://mogarts.se/produkt/poster-fran-99-kr-paris-haute-couture-tidigt-60-tal/

 

Om Dan före Dan och bildandet av Svensk Grafisk Design

Jag är ganska liten första gången jag hör talas om Dan Jonsson. Jag gissar att det är sent 60-tal, kanske början av 70-talet. På den tiden är Dan en av de stilbildande tecknare som illustrerar noveller i tidningen Femina. Ansvariga på tidningen, kanske särskilt Finn Nybølle, förstår kraften i den tecknade bilden och har knutit till sig en grupp duktiga illustratörer. Förutom Dan Jonsson och Jane Bark tecknar även Åke Arenhill, Monica Schultz, Ib Thaning och Per Åhlin regelbundet i tidningen. Kanske några till. Femina ligger i framkant både visuellt och redaktionellt. Jag minns att mamma Jane och min pappa Stig särskilt uppskattar Dans bilder för skärpan, känsligheten och den tekniska briljansen.

Många år senare får jag kontakt med Dan igen. Det är tidigt nittiotal och han är då professor på Konstfack tillsammans med bland andra Håkan Lindström och Inez Svensson. Jag är nyss hemkommen från fem år i New York där jag jobbat som formgivare hor Milton Glaser och Walter Bernard och som AD på månadsmagasinet Esquire. Jag är också uppfylld av betydelsen av grafisk design och den status och det erkännande jag upplevde att området har i USA. I Sverige är det betydligt sämre ställt med den saken. »Det här måste vi göra något åt«, säger vi.

Dan och jag är överens om att det finns och har funnits grafiska designers och illustratörer i Sverige som kan mäta sig med de stora namnen där ute – han är ju själv en av dem – men att det saknas en infrastruktur som gynnar framväxten av en grafisk designkultur. Dan har liksom ett flertal professionella svenska formgivare och illustratörer vunnit internationella utmärkelser och han har ett stort kontaktnät av formgivare i utlandet.

Under en period talar Dan och jag dagligen – oftast under långa telefonsamtal kvällstid – om bristerna och att vi borde formera oss. Det här är  pre-internet och före dammarna på allvar öppnas digitalt och kommunikationen flödar fritt. Frustrerade bildar vi föreningen Svensk Grafisk Design och kallar till en öppen hearing på Konstfack. Behovet bland formgivare är ännu större än vi trott. Mötet är en stor framgång och över 400 personer dyker upp och vi har omedelbart en tillräckligt stor medlemsbas för att gå vidare och få en bra start för Svensk Grafisk Design. Det här är före Kolla! och Svenska tecknares satsningar på grafisk design. Det som finns på den här tiden är Reklamförbundet och Guldägget och det var inget för oss, anser vi.

Kort därpå utlyser vi en tävling för att få en symbol värdig vår nya förening SGD. Olle Eksell, svensk designs nestor, vinner både första och andra pris. Det vinnande förslaget ser ni nere under Dans bild.

I SGD:s styrelse sitter några av de mest namnkunniga formgivarna på den tiden: Gabor Palotai, Kent Nyberg, Lotta Kühlhorn, Tom Hedqvist, Björn Kusoffsky, Eva Ortmark (tidigare Norlin) med flera. Designvetaren Marie-Louise Bowallius blir ovärdelig ”ständig sekreterare”.

SGD existerar under kanske fem år men det är tidskrävande att driva förening och till slut avvecklar vi verksamheten.

Dan och jag har fortfarande kontakt, tjugofem år senare och nästan femtio år efter att mina föräldrar pekade ut Dans illustrationer i tidningen Femina och nickade uppskattande. Under fliken Inspiration ser ni några bilder på Dan i sin ateljé, 2017.

Vi är också väldigt glada över att både Dans, Olles och Janes bilder finns att köpa som posters här hos MoGA.

Reseromantik och posterpropaganda – Reseaffischen i Schweiz

Få länder kan visa upp en sådan imponerande och omfattande samling rese- affischer som Schweiz. Otaliga konstnärer och grafiska formgivare har genom åren förvaltat sitt lands naturskönhet med grafisk skärpa och banbrytande kreativitet. Namn som Otto Baumberger, Burhard Mangold på det tidiga 1900-talet till senare Walter Herdeg och Herbert Matter satte ’Swiss graphic design’ och ’Swiss style’ på den internationella designkartan.

Allt började egentligen med att Sankt Gotthardtunnelns borrhål mötte varandra 1882 och öppnade vägen till avlägsna alpregioner. Ungefär samtidigt grundades det första turistkontoret vilket i sin tur sammanföll med expansionen av järnvägar och vägar, byggandet av turisthotell och anläggandet av de första linbanorna.

»Under många decennier var affischen det ultimata mediet för en framväxande turism och människors drömmar om ledighet och rekreation«.

Schweiz som turistland var fött och man behövde marknadsföra sina nationella tillgångar. 1904 initierade ’SBB’, den statliga järnvägen, en omfattande postertävling. Senare, från mitten av trettiotalet och ända fram till sjuttiotalet beställde den Schweiziska turistbyrån, ’Schweiz Tourismus’, verk från kända grafiska designers. Man skapade på så sätt ett enormt arkiv av ofta trendsättande och stilbildande reseaffischer.

Professionellt utformade affischer förenade tidigt konstnärliga värden med kommersiella behov och bidrog till etablerandet av många starka varumärken. Produkter från till exempel Bally och klädföretaget PKZ marknadsfördes med grafisk emfas på affischer signerade Peter Birkhäuser och Otto Baumberger. Och redan 1930 fick St. Moritz en egen grafisk identitet av Walter Herdeg och Walter Amstutz.

Som spegel av sin samtid är den kommersiella affischen unik. Emile Cardinaux kända affisch för Zermatt från 1908 visar vägen för vad som skulle bli den utpräglade affischens signum; en sorts komplicerad enkelhet i förening med grafiska kontraster som möts i en harmonisk komposition – som inte sällan innehåller ett inslag
av disharmoni. Det vilar till exempel något nästan hotfullt över förgrundens skuggade bergslandskap i skarp kontrast mot Matterhorns klart upplysta massiv. Det klara ljuset känns uppfriskande och lockande. Men färgvalet är egensinnigt och som betraktare vet vi inte om det är tidig morgon eller sen eftermiddag. Stilen är tydligt jugend och förenar traditioner från affischkonstens parisiska ursprung med målande konstnärer som Toulouse Lautrec och Jules Chéret och senare tiders juxtapositionerade motiv av till exempel Herbert Matter.
Samtidigt är manéret framåt- blickande och visar på det som ska skilja den målade affischen ifrån den grafiskt formgivna; kombinationen av bild och typografi. Men också det renodlade grafiska anslaget.

En framgångsrik och anslående affisch – av vilken designer eller konstnär den än må vara – kännetecknas av djupverkan. Motivet har ofta en förmåga att dra in betraktaren i bilden. De klassiska affischernas storhet ligger i det visuellt manipulativa; du vill till den där vackra platsen, det stilla vattnet, den rena luften och det skarpa ljuset. Under många decennier var affischen det ultimata mediet för en framväxande turism och männi- skors drömmar om ledighet och rekreation. Affischerna utvecklades i symbios med tiden och i Herbert Matters versioner förenas det svartvita fotografiet med tidigare affischstilars klara färger. Men syftet är detsamma; att väcka och skapa drömmar om en underbar tillvaro långt från vardag, jobb och slit.

De starka kontrasterna i Matters kompositioner får något surrealistiskt över sig som tycks upphäva tyngdlagen och känslan för proportioner. Det finns något ordnat men samtidigt respektlöst över utformningen. Som om affischen säger; släpp allt och ge dig hän! Kasta dig i famnen på ett svindlande skönt natursceneri, i en magiskt blå sjö eller utför en orörd snösluttning med skidor på fötterna!

Femtiotalet såg massturismen utvecklas. Det blev överkomligt och möjligt för gemene man att åka på semester. Reseaffischen tappade gradvis sin betydelse och ersattes av reklam- och PR-kampanjer i stor skala. Det var början på nya mediala tider och utvecklingen fram till idag har förpassat affischkonsten till ett älskat kulturellt fenomen snarare än den marknadsföringskraft den en gång var. Men affischen lever vidare i olika former. Den ställs ut, samlas och betingar eskalerande värden på konstauktioner världen över. Många grafiska formgivare och illustratörer känner sig kallade när teatrar och kulturinstitutioner initierar affischtävlingar för sina publika behov. Och affischer e-handlas i stor skala för hemmaväggar och arbetsplatser. Där kanske vi hittar den riktigt stora marknaden idag. Fortfarande skapas reseaffischer men numera oftast av nostalgiska skäl och i små upplagor. Eller till affischutställningar som den på Museum für Gestaltung.

Även om marknadsföringen av Schweiz som turistland idag har hittat nya digitala och sociala vägar så består drömmarna om ett liv någon annanstans. Vi vill fortfarande släppa greppet om vardagen och ge oss hän. Om så bara för en helg.

Samlingarna av schweizisk design är världens mest omfattande och de största i Schweiz. Affischsamlingen i Zürich består av över 350 000 schweiziska och utländska affischer. Samlingen av designade vardagsföremål, över 15 000 objekt, är även den en av schweiz viktigaste samlingar i genren.

Museum für GestaltungToni-Areal, Pfingstweidstrasse 96, Zürich
Texten är skriven av John Bark för Magasin Schweiz, utgivet av Switzerland Tourism som bilaga i Svenska Dagbladet 23 september 2017. Alla bildrättigheter tillhör Museum für Gestaltung.

Affischer från toppen

Pontresina, 1936
Herbert Matter.

Silvaplana, 1934
Johannes Handschin.

Winter in Davos, 1914
Burkhard Mangold.

Swissair, 1959
Henri Ott.

Glacier Express, 1925
Anonym.

St. Moritz, Engadin
1930, Carl Moos.

Affisch för utställningen
»Macht Ferien!«

Buffet für Gestaltung.
2017 Inspirerad av
bland andra Otto

Baumberger.

Helvetica är typiskt schweiziskt. Bokstavligen.

1956 bad Eduard Hoffman på det anrika typsnittsföretaget »Haas« Max Miedinger att designa fonten »Die Neue Haas Grotesk«. Det blev en omedelbar framgång vid lanseringen. Kort därpå byttes namnet till Helvetica.

Sedan lanseringen 1957 har typsnittet Helvetica delat designvärlden i två läger. Belackarna hävdar att det är ett kallt, generiskt och industriellt typsnitt som främst gått storföretagens ärenden. I dokumentären ’Helvetica’ från 2007 av Gary Hustwit går den New York-baserade designern Paula Scher så långt att hon anklagar typsnittet för att vara ansvarigt för Vietnamkriget.

Helvetica-entusiasterna menar att typsnittet representerar den ultimata bokstavsformen, perfekt avvägd och neutral vilket gör det möjligt att använda till krig, kärlek och konst. Kort sagt det enda teckensnitt du behöver. De renläriga modernisterna omfamnade Helvetica redan vid dess nedkomst med en närmast religiös glöd. Helvetica har också kommit att representera det som kallas ’Swiss style’ och schweizisk grafisk design.

Den kände schweiziske formgivaren Joseph Müller-Brockman förknippas för evigt med Helvetica. En lustig detalj i sammanhanget är att Müller-Brockman själv uppenbarligen var kluven till Helvetica som allenarådande typsnitt. Ofta använde han en annan favorit; Akzidens grotesk, alltså den redan existerande konkurrenten till Helvetica.

I USA blev den framlidne formgivare Massimo Vignelli en livlig och fanatisk förespråkare för Helvetica. Vignelli var inbiten modernist och angrep häftigt de kända formgivare som under åttiotalet och tidigt nittiotal experimenterade fritt med typsnitt och bokstavsformer.

»Helvetica är lite som luften du andas«

Helvetica är idag världens kanske vanligaste typsnitt. För de flesta passerar typsnittet obemärkt på skyltar, som loggor, i reklambudskap och i offentliga information. »Helvetica är lite som luften du andas« som en formgivare säger i dokumentären. Typsnittet digitaliserades också tidigt under Postskript-eran.

Genom årens teknikskiften – från bly till fotosättning och vidare in i vår digitala nutid – degenererades gradvis de ursprungliga bokstavsformerna och först 2010 lanserades en digital version designad av typformgivaren Christian Schwartz som är originalet mer trogen.

Nästa gång du rör dig i offentlig miljö; gör en spaning på Helvetica. När du väl fått koll på bokstavsformerna står en sak klar – Helvetica finns överallt: i taxin, i trappen, i hissen, i hallen …

Bildtexter:

Boken »Helvetica Forever« av Lars Müller.

Typsnittskatalogen »Die Neue Haas Grotesk«
sammanställd av Müller-Brockmann & Co
är en raritet från 1960.

Die Neue Haas Grotesk, senare Helvetica,
typer från blytiden

Manualen för statliga järnvägen SBB,
publicerades 1983 av Müller-Brockmann & Co.

Femina – fräck och före sin tid

Jag bläddrar i ett nummer av tidningen Femina från 1963, då Anna Bråwe ännu var chefredaktör. Hon som varit med från början och skapat en damtidning för den mognare kvinnan, en tidning som engagerade sig i familj- och kvinnofrågor och undvek kändisskvaller. Vårens svenska mode à la 1963: Damiga fotomodeller i tidstypiska poser står stelt uppställda mot en ateljéfond med några glesa blomvaser eller fruktkorgar. Alla har handskar. Frisyrer och hattar strävar mot höjden.

Femina sju år senare ser mycket fräckare ut. Modereportagens tjejer poserar inte i ateljé utan rör sig naturligare i miljöer anpassade efter kläderna. Matsidorna är fantasifullare, med inslag av nya maträtter från främmande länder. Bättre foton, illustrationer, repro och tryck, och Finn Nybölles layout har också utvecklats och blivit roligare. Det är nästan större skillnad mellan tidningarna i början och slutet av 60-talet än mellan Femina 1970 och i dag.

När jag började jobba åt tidningen var Sven-Gunnar Särman en chefredaktör som jag upp-skattade mycket. Femina hade också många bra medarbetare. I Stockholm fanns Anja Notini, som ansvarade för modesidorna, och Anika Reuterswärd och Jill Dufwa som skrev om möbler och inredning. Redaktionen i Helsingborg träffade jag mer sällan. Där fanns Stina Norling, Märit Lindstrii och Finn Nybölle, som förutom Gun Årestad och senare Inger-Siw Lindell var mina närmaste uppdragsgivare. Gun slutade på Femina 1972 och flyttade till Ibiza. Inger-Siw tog över jobbet som fictionredaktör. Hennes litterära ambitioner resulterade i ett mycket varierat läsmaterial som inspirerade till väldigt olika bildlösningar. Tidningens läsning, boknytt, noveller, romaner och författarintervjuer, samlades under rubriken »Läslustan«.

Om jag var tillfälligt arbetslös kunde jag ringa upp Inger-Siw. Hon hade alltid en novell på lager. Senare sålde jag också Feminaillustrationerna till Alt for Damerne i Köpenhamn. Ebba Eilertsen ringde först till mig för att höra om hon kunde få köpa bildrätten. Därefter kontaktade hon skribenten.

Kvinnan föreställer Lydia Stille i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Det här avsnittet ur boken ingick i en serie: Små kapitel om stor kärlek. Lydia har just skrivit till sin gamla ungdomskärlek Arvid Stjärnblom, som hon efter tio år händelsevis råkade hamna bredvid på operan. Hon sitter på hotellrummet – sorgsen men med en lätt utmanande hållning. Tiden är jugend, men teckningens linjer har samtidigt något av 60-talets flytande flower power-stil över sig. »Lydia är vackrare än Arvid minns henne. Hon hade med ens blivit blek med en blekhet som strålade. Det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att någonsin bli din.« Jag har inte läst om boken sedan jag var ung, men fortfarande tänker jag alltid på Lydia Stille när jag passerar Johannes kyrkogård där Arvid stod och såg upp mot hennes fönster.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

 

Jane om boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag«

Nedan ett utdrag av förordet till boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« som kom ut 2001.

JANE BARK: Med åldern har jag känt en tilltagande önskan att på något sätt dokumentera mitt arbetsliv. Som illustratör blir ju mycket man gör ganska kortlivat. Jag kan ha lagt ned stort arbete på en bild – men publiceras den i en veckotidning, så är livslängden bara en vecka. Tanken var att göra en tecknares memoarbok fylld med illustrationer. Men nya uppdrag strömmade in och det blev aldrig någon tid över.

Till sist, uppmuntrad av ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden som startkapital och påhejad av familjens grafiska formgivare, kom jag i gång. Jag samlade ihop alla original och skissblock. Barndomens prinsessteckningar, blyertsporträtt av familjen och skolkamraterna, krokier och arbetsprover från Konstfack, tuschtecknade modefigurer, 70-talets färgstarka novellillustrationer, porträtt, annonser, affischer och
förpackningar; från frustande entusiasm till en stillsammare, kanske mindre trendig stil. Uppdragens stora variation har nog hindrat mig från att fastna i ett alltför rutinerat manér.

Jag älskar tecknandet och målandet som hantverk, men uppskattar inte kommentaren: »Vad skicklig du är!« Då får jag den vaga känslan att man menar okonstnärlig. »Vad fint du målar!« låter genast mycket bättre.

En sak som slår mig, när jag via dagböcker och teckningar ser tillbaka på mitt liv, är min ständiga oförmåga att leva i nuet. Nästan hela livet har jag befunnit mig en bit framför. Sitter jag med en drink i handen på en trottoarservering i Paris i bästa väder, så visst tycker jag att det är fint – men jag har ändå huvudet fullt av planer för nästa dags program.

I arbetet med den här boken har jag kunnat njuta både av gårdagen och stunden – och samtidigt planera för framtiden! Det blev naturligt att uppdela boken i decennier, eftersom det vid varje tioårsskifte inträffat något som har förändrat mitt arbetsliv. Bildernas urval har fått styra texterna, vilket betyder att många nära och kära inte ens är omnämnda i boken.

Dagens gigantiska bildflöde och den nya digitala tekniken har förändrat teckningens betydelse, och jag anar samma förvirring som jag själv kan känna hos andra tecknare. Kanske just därför kan den här boken också intressera dagens unga illustratörer. Själv kommer jag att fortsätta att rita och måla bilder tills penseln ramlar ur handen.
Jane Bark februari 2001

1 2