Reseromantik och posterpropaganda – Reseaffischen i Schweiz

Få länder kan visa upp en sådan imponerande och omfattande samling rese- affischer som Schweiz. Otaliga konstnärer och grafiska formgivare har genom åren förvaltat sitt lands naturskönhet med grafisk skärpa och banbrytande kreativitet. Namn som Otto Baumberger, Burhard Mangold på det tidiga 1900-talet till senare Walter Herdeg och Herbert Matter satte ’Swiss graphic design’ och ’Swiss style’ på den internationella designkartan.

Allt började egentligen med att Sankt Gotthardtunnelns borrhål mötte varandra 1882 och öppnade vägen till avlägsna alpregioner. Ungefär samtidigt grundades det första turistkontoret vilket i sin tur sammanföll med expansionen av järnvägar och vägar, byggandet av turisthotell och anläggandet av de första linbanorna.

»Under många decennier var affischen det ultimata mediet för en framväxande turism och människors drömmar om ledighet och rekreation«.

Schweiz som turistland var fött och man behövde marknadsföra sina nationella tillgångar. 1904 initierade ’SBB’, den statliga järnvägen, en omfattande postertävling. Senare, från mitten av trettiotalet och ända fram till sjuttiotalet beställde den Schweiziska turistbyrån, ’Schweiz Tourismus’, verk från kända grafiska designers. Man skapade på så sätt ett enormt arkiv av ofta trendsättande och stilbildande reseaffischer.

Professionellt utformade affischer förenade tidigt konstnärliga värden med kommersiella behov och bidrog till etablerandet av många starka varumärken. Produkter från till exempel Bally och klädföretaget PKZ marknadsfördes med grafisk emfas på affischer signerade Peter Birkhäuser och Otto Baumberger. Och redan 1930 fick St. Moritz en egen grafisk identitet av Walter Herdeg och Walter Amstutz.

Som spegel av sin samtid är den kommersiella affischen unik. Emile Cardinaux kända affisch för Zermatt från 1908 visar vägen för vad som skulle bli den utpräglade affischens signum; en sorts komplicerad enkelhet i förening med grafiska kontraster som möts i en harmonisk komposition – som inte sällan innehåller ett inslag
av disharmoni. Det vilar till exempel något nästan hotfullt över förgrundens skuggade bergslandskap i skarp kontrast mot Matterhorns klart upplysta massiv. Det klara ljuset känns uppfriskande och lockande. Men färgvalet är egensinnigt och som betraktare vet vi inte om det är tidig morgon eller sen eftermiddag. Stilen är tydligt jugend och förenar traditioner från affischkonstens parisiska ursprung med målande konstnärer som Toulouse Lautrec och Jules Chéret och senare tiders juxtapositionerade motiv av till exempel Herbert Matter.
Samtidigt är manéret framåt- blickande och visar på det som ska skilja den målade affischen ifrån den grafiskt formgivna; kombinationen av bild och typografi. Men också det renodlade grafiska anslaget.

En framgångsrik och anslående affisch – av vilken designer eller konstnär den än må vara – kännetecknas av djupverkan. Motivet har ofta en förmåga att dra in betraktaren i bilden. De klassiska affischernas storhet ligger i det visuellt manipulativa; du vill till den där vackra platsen, det stilla vattnet, den rena luften och det skarpa ljuset. Under många decennier var affischen det ultimata mediet för en framväxande turism och männi- skors drömmar om ledighet och rekreation. Affischerna utvecklades i symbios med tiden och i Herbert Matters versioner förenas det svartvita fotografiet med tidigare affischstilars klara färger. Men syftet är detsamma; att väcka och skapa drömmar om en underbar tillvaro långt från vardag, jobb och slit.

De starka kontrasterna i Matters kompositioner får något surrealistiskt över sig som tycks upphäva tyngdlagen och känslan för proportioner. Det finns något ordnat men samtidigt respektlöst över utformningen. Som om affischen säger; släpp allt och ge dig hän! Kasta dig i famnen på ett svindlande skönt natursceneri, i en magiskt blå sjö eller utför en orörd snösluttning med skidor på fötterna!

Femtiotalet såg massturismen utvecklas. Det blev överkomligt och möjligt för gemene man att åka på semester. Reseaffischen tappade gradvis sin betydelse och ersattes av reklam- och PR-kampanjer i stor skala. Det var början på nya mediala tider och utvecklingen fram till idag har förpassat affischkonsten till ett älskat kulturellt fenomen snarare än den marknadsföringskraft den en gång var. Men affischen lever vidare i olika former. Den ställs ut, samlas och betingar eskalerande värden på konstauktioner världen över. Många grafiska formgivare och illustratörer känner sig kallade när teatrar och kulturinstitutioner initierar affischtävlingar för sina publika behov. Och affischer e-handlas i stor skala för hemmaväggar och arbetsplatser. Där kanske vi hittar den riktigt stora marknaden idag. Fortfarande skapas reseaffischer men numera oftast av nostalgiska skäl och i små upplagor. Eller till affischutställningar som den på Museum für Gestaltung.

Även om marknadsföringen av Schweiz som turistland idag har hittat nya digitala och sociala vägar så består drömmarna om ett liv någon annanstans. Vi vill fortfarande släppa greppet om vardagen och ge oss hän. Om så bara för en helg.

Samlingarna av schweizisk design är världens mest omfattande och de största i Schweiz. Affischsamlingen i Zürich består av över 350 000 schweiziska och utländska affischer. Samlingen av designade vardagsföremål, över 15 000 objekt, är även den en av schweiz viktigaste samlingar i genren.

Museum für GestaltungToni-Areal, Pfingstweidstrasse 96, Zürich
Texten är skriven av John Bark för Magasin Schweiz, utgivet av Switzerland Tourism som bilaga i Svenska Dagbladet 23 september 2017. Alla bildrättigheter tillhör Museum für Gestaltung.

Affischer från toppen

Pontresina, 1936
Herbert Matter.

Silvaplana, 1934
Johannes Handschin.

Winter in Davos, 1914
Burkhard Mangold.

Swissair, 1959
Henri Ott.

Glacier Express, 1925
Anonym.

St. Moritz, Engadin
1930, Carl Moos.

Affisch för utställningen
»Macht Ferien!«

Buffet für Gestaltung.
2017 Inspirerad av
bland andra Otto

Baumberger.

Helvetica är typiskt schweiziskt. Bokstavligen.

1956 bad Eduard Hoffman på det anrika typsnittsföretaget »Haas« Max Miedinger att designa fonten »Die Neue Haas Grotesk«. Det blev en omedelbar framgång vid lanseringen. Kort därpå byttes namnet till Helvetica.

Sedan lanseringen 1957 har typsnittet Helvetica delat designvärlden i två läger. Belackarna hävdar att det är ett kallt, generiskt och industriellt typsnitt som främst gått storföretagens ärenden. I dokumentären ’Helvetica’ från 2007 av Gary Hustwit går den New York-baserade designern Paula Scher så långt att hon anklagar typsnittet för att vara ansvarigt för Vietnamkriget.

Helvetica-entusiasterna menar att typsnittet representerar den ultimata bokstavsformen, perfekt avvägd och neutral vilket gör det möjligt att använda till krig, kärlek och konst. Kort sagt det enda teckensnitt du behöver. De renläriga modernisterna omfamnade Helvetica redan vid dess nedkomst med en närmast religiös glöd. Helvetica har också kommit att representera det som kallas ’Swiss style’ och schweizisk grafisk design.

Den kände schweiziske formgivaren Joseph Müller-Brockman förknippas för evigt med Helvetica. En lustig detalj i sammanhanget är att Müller-Brockman själv uppenbarligen var kluven till Helvetica som allenarådande typsnitt. Ofta använde han en annan favorit; Akzidens grotesk, alltså den redan existerande konkurrenten till Helvetica.

I USA blev den framlidne formgivare Massimo Vignelli en livlig och fanatisk förespråkare för Helvetica. Vignelli var inbiten modernist och angrep häftigt de kända formgivare som under åttiotalet och tidigt nittiotal experimenterade fritt med typsnitt och bokstavsformer.

»Helvetica är lite som luften du andas«

Helvetica är idag världens kanske vanligaste typsnitt. För de flesta passerar typsnittet obemärkt på skyltar, som loggor, i reklambudskap och i offentliga information. »Helvetica är lite som luften du andas« som en formgivare säger i dokumentären. Typsnittet digitaliserades också tidigt under Postskript-eran.

Genom årens teknikskiften – från bly till fotosättning och vidare in i vår digitala nutid – degenererades gradvis de ursprungliga bokstavsformerna och först 2010 lanserades en digital version designad av typformgivaren Christian Schwartz som är originalet mer trogen.

Nästa gång du rör dig i offentlig miljö; gör en spaning på Helvetica. När du väl fått koll på bokstavsformerna står en sak klar – Helvetica finns överallt: i taxin, i trappen, i hissen, i hallen …

Bildtexter:

Boken »Helvetica Forever« av Lars Müller.

Typsnittskatalogen »Die Neue Haas Grotesk«
sammanställd av Müller-Brockmann & Co
är en raritet från 1960.

Die Neue Haas Grotesk, senare Helvetica,
typer från blytiden

Manualen för statliga järnvägen SBB,
publicerades 1983 av Müller-Brockmann & Co.

Femina – fräck och före sin tid

Jag bläddrar i ett nummer av tidningen Femina från 1963, då Anna Bråwe ännu var chefredaktör. Hon som varit med från början och skapat en damtidning för den mognare kvinnan, en tidning som engagerade sig i familj- och kvinnofrågor och undvek kändisskvaller. Vårens svenska mode à la 1963: Damiga fotomodeller i tidstypiska poser står stelt uppställda mot en ateljéfond med några glesa blomvaser eller fruktkorgar. Alla har handskar. Frisyrer och hattar strävar mot höjden.

Femina sju år senare ser mycket fräckare ut. Modereportagens tjejer poserar inte i ateljé utan rör sig naturligare i miljöer anpassade efter kläderna. Matsidorna är fantasifullare, med inslag av nya maträtter från främmande länder. Bättre foton, illustrationer, repro och tryck, och Finn Nybölles layout har också utvecklats och blivit roligare. Det är nästan större skillnad mellan tidningarna i början och slutet av 60-talet än mellan Femina 1970 och i dag.

När jag började jobba åt tidningen var Sven-Gunnar Särman en chefredaktör som jag upp-skattade mycket. Femina hade också många bra medarbetare. I Stockholm fanns Anja Notini, som ansvarade för modesidorna, och Anika Reuterswärd och Jill Dufwa som skrev om möbler och inredning. Redaktionen i Helsingborg träffade jag mer sällan. Där fanns Stina Norling, Märit Lindstrii och Finn Nybölle, som förutom Gun Årestad och senare Inger-Siw Lindell var mina närmaste uppdragsgivare. Gun slutade på Femina 1972 och flyttade till Ibiza. Inger-Siw tog över jobbet som fictionredaktör. Hennes litterära ambitioner resulterade i ett mycket varierat läsmaterial som inspirerade till väldigt olika bildlösningar. Tidningens läsning, boknytt, noveller, romaner och författarintervjuer, samlades under rubriken »Läslustan«.

Om jag var tillfälligt arbetslös kunde jag ringa upp Inger-Siw. Hon hade alltid en novell på lager. Senare sålde jag också Feminaillustrationerna till Alt for Damerne i Köpenhamn. Ebba Eilertsen ringde först till mig för att höra om hon kunde få köpa bildrätten. Därefter kontaktade hon skribenten.

Kvinnan föreställer Lydia Stille i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Det här avsnittet ur boken ingick i en serie: Små kapitel om stor kärlek. Lydia har just skrivit till sin gamla ungdomskärlek Arvid Stjärnblom, som hon efter tio år händelsevis råkade hamna bredvid på operan. Hon sitter på hotellrummet – sorgsen men med en lätt utmanande hållning. Tiden är jugend, men teckningens linjer har samtidigt något av 60-talets flytande flower power-stil över sig. »Lydia är vackrare än Arvid minns henne. Hon hade med ens blivit blek med en blekhet som strålade. Det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att någonsin bli din.« Jag har inte läst om boken sedan jag var ung, men fortfarande tänker jag alltid på Lydia Stille när jag passerar Johannes kyrkogård där Arvid stod och såg upp mot hennes fönster.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

 

Jane om boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag«

Nedan ett utdrag av förordet till boken »Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag« som kom ut 2001.

JANE BARK: Med åldern har jag känt en tilltagande önskan att på något sätt dokumentera mitt arbetsliv. Som illustratör blir ju mycket man gör ganska kortlivat. Jag kan ha lagt ned stort arbete på en bild – men publiceras den i en veckotidning, så är livslängden bara en vecka. Tanken var att göra en tecknares memoarbok fylld med illustrationer. Men nya uppdrag strömmade in och det blev aldrig någon tid över.

Till sist, uppmuntrad av ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden som startkapital och påhejad av familjens grafiska formgivare, kom jag i gång. Jag samlade ihop alla original och skissblock. Barndomens prinsessteckningar, blyertsporträtt av familjen och skolkamraterna, krokier och arbetsprover från Konstfack, tuschtecknade modefigurer, 70-talets färgstarka novellillustrationer, porträtt, annonser, affischer och
förpackningar; från frustande entusiasm till en stillsammare, kanske mindre trendig stil. Uppdragens stora variation har nog hindrat mig från att fastna i ett alltför rutinerat manér.

Jag älskar tecknandet och målandet som hantverk, men uppskattar inte kommentaren: »Vad skicklig du är!« Då får jag den vaga känslan att man menar okonstnärlig. »Vad fint du målar!« låter genast mycket bättre.

En sak som slår mig, när jag via dagböcker och teckningar ser tillbaka på mitt liv, är min ständiga oförmåga att leva i nuet. Nästan hela livet har jag befunnit mig en bit framför. Sitter jag med en drink i handen på en trottoarservering i Paris i bästa väder, så visst tycker jag att det är fint – men jag har ändå huvudet fullt av planer för nästa dags program.

I arbetet med den här boken har jag kunnat njuta både av gårdagen och stunden – och samtidigt planera för framtiden! Det blev naturligt att uppdela boken i decennier, eftersom det vid varje tioårsskifte inträffat något som har förändrat mitt arbetsliv. Bildernas urval har fått styra texterna, vilket betyder att många nära och kära inte ens är omnämnda i boken.

Dagens gigantiska bildflöde och den nya digitala tekniken har förändrat teckningens betydelse, och jag anar samma förvirring som jag själv kan känna hos andra tecknare. Kanske just därför kan den här boken också intressera dagens unga illustratörer. Själv kommer jag att fortsätta att rita och måla bilder tills penseln ramlar ur handen.
Jane Bark februari 2001

Sjuttiotal på Karlavägen 18

Min andel i vindskontoret på Karlavägen 18 var inte stor, men förutom arbetsrummen fanns ju gemensamt konferensrum, kök och mörkrum. Och nu slapp jag ha jobbet inpå mig dygnet runt. När radhusets sovrum också var mitt arbetsrum kunde jag vid stressade tillfällen gå upp mitt i natten, ställa mig vid arbetsbordet och stirra på mina teckningar för att försöka lösa något problem. Lokalerna invigdes på nationaldagen 1969 med stor fest för kunder, kolleger, släktingar och vänner. Göken gol i kapp med Evert Taube från högtalarna monterade bland björklöven. Champagneflaskorna var sprejade i blågult och buffén var svensk.

Det blev upptakten till elva års omväxlande arbetsliv tillsammans med några kreatörer som också blev mina mycket goda vänner. Åke Carling, grafisk formgivare, slog sig ihop med illustratören Torsten Bergentz och art directorn Rune Söderqvist och bildade företaget CBS.

Louise Carling och Monica Widlund, båda textildesigners med ett förflutet hos Astrid Sampe på NK:s textilkammare, startade Designstudion AB och anställde Chiqui Mattson. Nina Wahlgren kom hem till Sverige efter tio års framgångsrikt klädskapande i New York och flyttade in i rummet bredvid mitt. Med assistenter, praktikanter, sekreterare och Göran Eriksson-Heijmers konsultföretag blev vi sammanlagt rätt många personer på Karlavägen.

Förutom enstaka bokomslag, en del annonsbyråjobb och illustrationer till makens företag Förpackningsdesign gjorde jag en serie affischer åt Wahls konfektionsföretag. Men min största uppdragsgivare var Femina.

Tidningen bytte chefredaktör ett antal gånger under 70-talet. Sven-Gunnar Särman efterträddes av Sidney Grahn. Marianne von Baumgarten kom till tidningen 1975. Hon försökte vinna läsare genom att ge mer plats åt kvinnofrågor och samhällsdebatt, vid sidan om de traditionella damtidningsreportagen med mode, mat och miljö. Tyvärr fortsatte upplagan att sjunka och Marianne lämnade tidningen.

Arbmans annonskampanj för Femina, »Nu tar vi av oss rödstrumporna!«, stötte nog snarare bort några trogna läsare än drog åt sig nya köpare.

Innan veckotidningen Femina lades ned gjordes några desperata försök att popularisera tidningen med nytt tidningshuvud, kändisintervjuer, mer romantiska noveller – och banalare illustrationer. Där stod plötsligt en trogen skara illustratörer – Åke Arenhill, Dan Jonsson, Monica Schultz, Ib Thaning, Per Åhlin och jag – utan Feminajobb. Vi hade inga kontrakt, garantier eller fallskärmar. Trots att Femina dominerat mitt arbetsliv under tolv års tid hörde jag inte ett ord ifrån ledningen. Sådan är frilansarens bittra lott.

Som månadstidning, då Stina Norling blev ny chefredaktör, steg Feminas upplaga på nytt. Den tiden var dock förbi då stora novell- och följetongsillustrationer fick breda ut sig över ett helt tidningsuppslag. Fortfarande kan jag ändå möta kvinnor som berättar att de hade sina flickrum helt tapetserade med mina Feminateckningar.

70-talet hade tagit vid där 60-talet slutade, med krig och oroshärdar runt om i världen och en växande miljömedvetenhet. Man kramade almar i Kungs-trädgården och demonstrerade mot kärnkraften. Kvinnorna kämpade aktivt i Grupp 8 och Fredrika Bremer-förbundet. Kläder var kul, färgglada och mönstrade, och det fanns en ny frihet för mannen i modet. Fortfarande trodde vi att vi skulle kunna förändra världen, men lika optimistiska som på 60-talet var vi inte. Kanske för att vi fyllt 40.

På bilden: I samtal med Louise Carling på invigningsfesten, då vi alla i »inbjudningsgruppen« var klädda i svenska flaggans färger. Jag bär en blå mjukisdress, möjligen i design av Nina Wahlgren för Twilfit.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

Kaptens biff. Om en julkryssning för länge sedan.

»Kolla här« säger jag till syrran och håller upp en kirurgsax. Hon stirrar en kort stund på den kromade tingesten som dinglar på mitt finger och säger sedan: »Kaptenens biff!«

Min pappa dog 2015, på sitt åttiosjätte, och jag och min syster håller på att packa ihop föräldrahemmet; en livstid av minnen. Sänkt fastighetsskatt, låga trösklar och enplanslösning möjliggjorde äldreboende i den arkitektritade Saltisvillan med sjötomt. De bodde där i nästan femtio år och vi växte delvis upp i huset.

Vi försöker vara rationella och effektiva i vårt packande men plötsligt står vi där igen och bläddrar bland gulnade brevbuntar, bortglömda fotoalbum och högar med liftkort från avlägsna alpvistelser och arbetet stannar av.

»Spara?« Jag klipper lite i luften med den vassa saxen. »Eller slänga?«

Men våra tankar har seglat iväg på julkryssning, tidigt sjuttiotal. Familjen är på väg till Leningrad (nuvarande St Petersburg) ombord på det lilla kryssningsfartyget Nadesja Krupskaja. Jag är i fjortonårsåldern, syrran några år yngre. Båten är inte stor, snarare en förvuxen lustjakt jämfört med de flytande shoppinggallerior som trafikerar Östersjön idag. Det är väl max 250 personer ombord, besättningen inräknad.

Middagarna intas i den allmänna matsalen och menyn bjuder inte på några kulinariska excesser direkt. En kväll är biffen så seg och knivarna så slöa att vi ger upp. Jag petar i mig små ärtor med gaffeln, syrran hoppas på efterrätten. Mina föräldrar försöker tillkalla personalen. Vi sneglar oroligt på farsan som aldrig drar sig för att ställa till en scen om så krävs. Plötsligt reser han sig så stolen faller baklänges och försvinner med raska steg ut ur matsalen.

Syrran och jag ser på varandra men innan vi har hunnit mobilisera vår flykt kommer han intågande. Han har varit i hytten och i handen, pekandes som ett draget svärd, håller han en stor kirurgsax. Vår pappa reser aldrig någonstans utan ett kit av verktyg, krokar, tejp och snören. Och ett gäng saxar.

Sorlet i matsalen har dämpats märkbart och allas ögon följer den mustaschprydde mannen med saxen. Farsan sätter sig, spetsar biffen på gaffeln och håller den högt över tallriken varpå han omsorgsfullt klipper ned den torra köttbiten i lagom stora bitar som dunsar ned på tallriken.
Jag och min syster vill bara försvinna ur bilden. Vi är tonåringar och föräldrars pinsamheter är nära-döden-upplevelser. Särskilt när de inkluderar hela familjen.

»Någon skrattar till i ett hörn, förmodligen vid amerikanernas bord«.

Men vår pappa njuter, både av sin egen företagsamhet och de reaktioner den väcker; det blir helt tyst i matsalen. Någon skrattar till i ett hörn, förmodligen vid amerikanernas bord. Nu får personalen spring i benen. En ny, större och saftigare stek landar framför farsan och han befrias från saxen vänligt men bestämt. Riktiga bestick dukas fram i fart, våra portioner är också på gång. Nu smakar allt betydligt bättre och vår far konstaterar nöjt: »Kaptenens biff! De har serverat mig kaptenens portion.«

Efter det blir farsan lite av en celebritet på båten. Det blinkas förtroligt och uppskattande åt hela familjen i korridorer och på däck och klipps i luften med låtsade saxar. Amerikanerna bjuder föräldrarna på drajjor i baren. Min syster och jag lider i tysthet. Men maten förblir bättre resan igenom.

»Rätt kul ändå«, säger jag. Så här i efterhand alltså. Inte då förstås. Definitivt inte då«. Jag låter saxen falla ned i metallåtervinningen. Den är trasig. Har gjort sitt.
Ibland måste man klippa banden med sitt förflutna.

Krönikan var ursprungligen publicerad i affärstidningen Realtid.se 2015. Berättelsen summerar livet med våra egensinniga föräldrar ganska väl. Året för resan är runt 1971 och deras äktenskap genomgick en grälande fas. Resans syfte var säkert att skänka lite lugn och ro i den stormiga tillvaron och åt familjen. Något som inte lyckades särskilt väl vad jag minns.

På illustrationen sitter mina föräldrar modeller för Janes illustration av en följetong i Damernas Värld, tidigt 60-tal. Novellens handlingen utspelas i Paris men interiören är Café Skandia, som låg på Birger Jarlsgatan 94. Ägare var Bo Börje och hans italienska fru Stephania.

»Kafélokalen var tilltalande inredd i jugendstil med färgade fönster­glas, italienskt stengolv, tidstypiska Thonetstolar och i övrigt försedd med snygga detaljer och prylar. Bo serverade god mat, och Skandia blev snart ett populärt inneställe bland designfolk, fotografer och unga kulturarbetare. Tyvärr försvann Skandia från Birger Jarlsgatan när Bo och Stephania gick skilda vägar.«

Soffbilden: »I novellillustrationen för Damernas Värld sitter jag och Stig i den första soffan vi köpte för en del av bostadslånet. Fast vår soffa var klädd med gult linne från Svenskt Tenn. Bilderna är målade med gouachefärg. Jag experimenterade också med feta kritor och skrapade sedan med rakblad fram tunnare färgytor.«

 

Jane i nyhetsmagasinet Fokus

Intervju i Fokus med Jane av Lisa Bergman

Nedanstående intervju ur Fokus, den 22 juni 2010. När Jane var färdig och den tecknande porträttserien lades ned 2012 var samlingen uppe i över 300 porträtt. Fortfarande utan en enda lucka i sviten. En tämligen unik prestation i svensk illustrations- och presshistoria.

Tidningen Fokus har förändrats en del sedan starten i december 2005. Men ett uppslag är sig likt: lunchen med Fokus som flankeras av Jane Barks särpräglade porträtt. Totalt har det blivit 200 stycken. Det firar vi med en porträttkavalkad – till hösten kommer en del av bilderna även att kunna skådas på en utställning i Höganäs.

Hur har du lyckats pricka in vartenda nummer?
– Ja, det är faktiskt märkligt. Jag är bara sjuk på jul och när jag är ledig.

Hur har de här åren varit?
– Väldigt roliga och intressanta. Genomgående har jag haft himla kul. Varje gång är det lika spännande att börja lägga ansiktsfärgen – jag håller på med det just nu faktiskt. På Anna Blomberg.

Hur går det till när du ritar?
– Först tar jag bilder, helst själv på plats men om det inte fungerar får jag leta bilder på nätet och skriva ut. Sedan väljer jag ut ett foto att teckna av. Ibland får jag komplettera med fler foton där man ser vissa detaljer bättre.

Vilka är de trevligaste luncher du varit med på?
– Annette Kullenberg var väldigt skojig. Peter Wolodarski mycket trevlig. Lunchen med Ann-Sofi von Otter blev lång och trevlig. Sigrid Kahle var intressant och hade mycket att berätta.

Var var maten godast?
– Lunchen på Lux med Jan Guillou var mycket god.

Var var maten sämst?
– Åh, jag minns inte. Men jag föredrar Riche och Gondolen framför vego-caféer.

Vilket porträtt är du mest nöjd med?
– Stefan Ingves, Jeanette Bonnier, Georg Riedel, och Torgny Lindgren.

Vem var svårast att rita?
– Alla bleka, blonda. Lena Endre till exempel. Och Bodil Malmsten. Personer med starka färger är mycket lättare, Alexander Bard till exempel.

Har du någon drömlunch?
– Kronprinsessan Victoria kanske. Jag har ritat henne i ett annat sammanhang, hon sitter festklädd på ett utedass och har sina förfäder på väggen bredvid som stirrar på henne.

LISA BERGMAN för Fokus

Wahls universum

Kollektionerna hade ofta ett tema; Japan-inspirerat, påfågelsmönster eller någonting annat som kunde ge en bildidé. Affischerna var oerhört populära även utomlands, sa Jack när vi talades vid sist. Det blev totalt 16 affischer innan Wahls sålde sitt företag och Jack startade egen annonsbyrå.

Jag minns att jag mötte en kille som uttryckte sin nöjdhet med att ha fått tag i en av affischerna, som han gillade. »Men jag tycker så illa om reklam, så jag klippte bort varumärket.« Alla tider har sina överdrifter, och reklam, det var fult det! Jag hade i alla fall roligt när jag gjorde de här affischerna. Att få jobba med lite format! Affischerna är gjorda med rapport, så trots det upprepade motivet får man en sammanhängande bild när man hänger dem bredvid varandra.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

Deckare på 60-talet

I mitten av 60-talet gjorde jag en serie omslagsbilder till pocketdeckare för Gebers/Almqvist & Wiksells förlag.

Ett bokomslag är ju mer långlivat än en tidningsteckning och ska kunna fungera som bokens säljande förpackning. Samtidigt – antagligen beroende på de låga arvodena – hade tecknaren ganska stor frihet att utforma bilden efter eget huvud. Boktitlarna till bilderna nederst på sidan – Döden på premiär, Ridå för sista akten och Sjunga för död, författade av Ngaio Marsh – tyder på mord i teater- eller opera-miljö. Men vad döljer sig för hemskt i det rara engelska huset?

Texten är hämtad från boken
Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.

1 2 3