Jag är ganska liten första gången jag hör talas om Dan Jonsson. Jag gissar att det är sent 60-tal, kanske början av 70-talet. På den tiden är Dan en av de stilbildande tecknare som illustrerar noveller i tidningen Femina. Ansvariga på tidningen, kanske särskilt Finn Nybølle, förstår kraften i den tecknade bilden och har knutit till sig en grupp duktiga illustratörer. Förutom Dan Jonsson och Jane Bark tecknar även Åke Arenhill, Monica Schultz, Ib Thaning och Per Åhlin regelbundet i tidningen. Kanske några till. Femina ligger i framkant både visuellt och redaktionellt. Jag minns att mamma Jane och min pappa Stig särskilt uppskattar Dans bilder för skärpan, känsligheten och den tekniska briljansen.
Många år senare får jag kontakt med Dan igen. Det är tidigt nittiotal och han är då professor på Konstfack tillsammans med bland andra Håkan Lindström och Inez Svensson. Jag är nyss hemkommen från fem år i New York där jag jobbat som formgivare hor Milton Glaser och Walter Bernard och som AD på månadsmagasinet Esquire. Jag är också uppfylld av betydelsen av grafisk design och den status och det erkännande jag upplevde att området har i USA. I Sverige är det betydligt sämre ställt med den saken. »Det här måste vi göra något åt«, säger vi.
Dan och jag är överens om att det finns och har funnits grafiska designers och illustratörer i Sverige som kan mäta sig med de stora namnen där ute – han är ju själv en av dem – men att det saknas en infrastruktur som gynnar framväxten av en grafisk designkultur. Dan har liksom ett flertal professionella svenska formgivare och illustratörer vunnit internationella utmärkelser och han har ett stort kontaktnät av formgivare i utlandet.
Under en period talar Dan och jag dagligen – oftast under långa telefonsamtal kvällstid – om bristerna och att vi borde formera oss. Det här är pre-internet och före dammarna på allvar öppnas digitalt och kommunikationen flödar fritt. Frustrerade bildar vi föreningen Svensk Grafisk Design och kallar till en öppen hearing på Konstfack. Behovet bland formgivare är ännu större än vi trott. Mötet är en stor framgång och över 400 personer dyker upp och vi har omedelbart en tillräckligt stor medlemsbas för att gå vidare och få en bra start för Svensk Grafisk Design. Det här är före Kolla! och Svenska tecknares satsningar på grafisk design. Det som finns på den här tiden är Reklamförbundet och Guldägget och det var inget för oss, anser vi.
Kort därpå utlyser vi en tävling för att få en symbol värdig vår nya förening SGD. Olle Eksell, svensk designs nestor, vinner både första och andra pris. Det vinnande förslaget ser ni nere under Dans bild.
I SGD:s styrelse sitter några av de mest namnkunniga formgivarna på den tiden: Gabor Palotai, Kent Nyberg, Lotta Kühlhorn, Tom Hedqvist, Björn Kusoffsky, Eva Ortmark (tidigare Norlin) med flera. Designvetaren Marie-Louise Bowallius blir ovärdelig ”ständig sekreterare”.
SGD existerar under kanske fem år men det är tidskrävande att driva förening och till slut avvecklar vi verksamheten.
Dan och jag har fortfarande kontakt, tjugofem år senare och nästan femtio år efter att mina föräldrar pekade ut Dans illustrationer i tidningen Femina och nickade uppskattande. Under fliken Inspiration ser ni några bilder på Dan i sin ateljé, 2017.
Vi är också väldigt glada över att både Dans, Olles och Janes bilder finns att köpa som posters här hos MoGA.
Från den 9 september finns även en begränsad upplaga av Dan Jonssons bok i vår webbutik.