En morgon i början av 1990-talet vaknar jag med en idé. Jag ska designa en slips mönstrad med Sergel torgs svarta och vita trianglar. Vid den här tiden förekommer inte designen på filtar, brickor och annan så kallad merchandise. Då pryder det grafiska mönstret enbart själva torget eller ’Plattan’ – en plats många av oss kommit att förknippa med alltifrån demonstrationer och folkfyllda hyllningar till knarkare, narkotika och langning. Men ännu inte med slipsar.
Sergels torg, lite grann från ovan
Genialt tänker jag, ett ikoniskt grafiskt mönster implementerat på en snygg sidenslips.
Jag letar upp en exakt förlaga, kopierar mönstret och omvandlar det sedan till ett grafiskt korrekt original varpå en svensk producent tar fram breda slipsar i fint siden.
Min designbyrå arbetar då med Svensk Form och vi designar och producerar även tidningen FORM löpande under chefredaktör Ulf Beckman. För säkerhets skull kollar jag men Svensk Forms jurist hur det ligger till med upphovsrätten när det gäller mönstret. Han ger tummen upp och säger att generiska grafiska mönster inte går att skydda oavsett vem som har skapat dem. Men vem HAR skapat mönstret? Det ska jag snart bli varse.
Jörgen Kjaersgaard vid sin modell av torget
Jag vet att Peter Celsing och hans kontor har ritat Kulturhuset och att de stora trianglarna formgivits i samband med framväxandet av byggnaden. Det här är innan Google men jag lyckas hitta upphovsmannen till mönstret; en dansk arkitekt vid namn Jörgen Kjærgaard som vid den tiden arbetade med Sergels torgs ansvarige arkitekt David Helldén.
Torget och trafikplatsen står färdiga 1967 efter flera decenniers planering. I ursprungsförslaget är de vita trianglarna i kolmårdsmarmor och det svarta i grythytteskiffer. Torget är tänkt att översköljas av en vattenfilm kvällstid som ska få ytan att gnistra och leva i strålkastarljuset från Kulturhusets tak. Så blir det nu inte. En billigare lösning tvingas fram, i betong. Utan vattenspolning. En besvikelse för upphovsmännen trots att torgets mönster med tiden blir ikoniskt och en symbol för Stockholm och city.
Men fler besvikelser väntar Jörgen Kjaergaard. Drygt tjugofem år senare svänger en intet ont anande grafisk formgivare in på uppfarten till hans villa. Jag kör då en Citroën XM och det känns helt rätt att parkera den snygga franska bilen utanför arkitektens hus. Med mig har jag några nyproducerade breda sidenslipsar med Kjaersgaards grafiskt starka mönster. På inrådan av Svensk Forms jurist har jag låtit trycka en etikett på slipsens baksida: ’Hommage till Sergels torg’. Ingen tvekan om var mönstret kommer ifrån alltså. Och i förlängningen vem upphovsmannen är. Men det ska inte blidka Jörgen Kaersgaard ska det visa sig. Lika lite som gåvoslipsen jag försöker lämna över. Jörgen är gramse. Mycket.
Kjaergaard är irriterad över att hans grafiska mönster nu hamnar på en simpel slips, siden eller inte. Slokörad får jag en lång utläggning om min identitetsstöld, om mönsterskydd och upphovshyfs i allmänhet. Till eldunderstöd har han sin vuxne son och hustrun. Jag stammar något om att det enligt jurister inte går att skydda generiska grafiska mönster. Men vinklarna på trianglarna är inte vilka geometriska vinklar vilka som helst får jag veta, de är precist uttänkta, avvägda och med anpassade grader och mått. Patentvärdiga. Men inget patent finns, Jörgen vet förmodligen att hans mönster inte går att skydda och det gör honom ännu ilsknare. Jag påpekar också att textiltryck i den här skalan inte är i närheten av gradkorrekta vinklar. Den precisionen faller på sin egen orimlighet.
Jag lämnar familjen Kjaergaard så omskakad att jag håller på att backa in i uppfartens ena grindstolpe på vägen ut. Gåvoslipsen ligger kvar i sitt cellofanomslag på sätet bredvid mig tillsammans med de övriga proverna.
Jag fortsätter att sälja slipsen, jag ansåg då och anser fortfarande att den är en hyllning till Sergels torg och till mönstrets upphovsman. Och numera har slipsen fått sällskap av filtar, brickor, loggor och annat prytt med de grafiska trianglarna.
Sammanträffande? Tim Evans, CITI Bank USA, bär en snarlik slips i rutan (Bloomberg). Men mönstret är vänt så de svarta trianglarna pekar nedåt. Ska jag stämma?
Slipsen blir lite av en succé, hamnar i formpressen, i DN och i lokalpress. Den säljs under många år på Designtorget och jag låter producera nya när de gamla är slutsålda. När Forms chefredaktör Ulf Beckman ska på invigning på Östasiatiska museet och träffa och skaka hand med kungaparet anbefalldes slips, även för Beckman som aldrig bär något snarlikt kring halsen. Valet är givet, Sergelstorgsslipsen! En slips, ska det visa sig, som även notoriska slipsmotståndare kan trä på sig när nöden så kräver.
När Ulf står framför kungaparet säger Majestätet, inte utan stolthet i rösten och med blicken fästad på chefredaktörens breda sidenslips: ’Ja det där mönstret känner man igen!’ ’Fattas bara de intrampade tuggummina!’ lägger Konungen till. ’Men USCH!’ inflikar Silvia med emfas. Jag är själv inte där men jag kan höra den lätt tyska brytningen för mitt inre öra.
Senare är jag inne på att göra en slipsnål i silver i form av en kanyl. Men jag besparar Jörgen Kjaersgaard det komplementet. Han har haft det jobbigt nog ändå.
Några som inte är slipsmotståndare på något sätt är bandet The Hives. De är dessutom väldigt förtjusta i svartvita grafiska mönster. Tyvärr missar jag tillfället men någon på dåvarande Pressens Bild mejlar mig långt senare en bild på Howling Pelle och bandet iklädda snyggt instoppade Sergelslipsar. Stort!
Kollage av John Bark
Nyligen hittade jag fem slipsar som legat undangömda i arkivet. Så nu finns åter chansen, passa på! Knyt en klassiker kring halsen. Och för dig som hatar och aldrig bär slipsar (@steffotornquist) så har jag en glad nyhet, den funkar även för dig! Det har jag kungsord på.
PS Är lagret slut och du är intresserad så hör av dig till mig,jbark.moga@gmail.com Är ni tillräckligt många slipsentusiaster så tar vi upp produktionen igen.
Bara så du vet, Jörgen.
Jag minns en påskhelg då Jane satt med en illustration långt in på påskaftons eftermiddag. Men eftersom hon var en god och rutinerad matlagare var den stundande påskmiddagen redan på gång. Till slut packade hon ihop färger och pannåer och vår otåliga pappa Stig kunde äntligen öppna den första flaskan mousserande med en ljudlig korksmäll. Påsken kunde äntligen börja.
Glad påsk!
Om illustrationen med tuppen, kycklingarna och barnen: Idén var Janes, att utforma annonserna för Libero som sagoboksillustrationer. Byrån hette Falk & Pihl. När de senare förlorade Libero som kund följde Janes sagoboksidé med till nästa reklambyrå som bytte illustratör till Sven Nordquist (Katten Findus pappa). Det irriterade Jane men hon sa senare att Nordquist säkert inte känd till att uppslaget var hennes. Och Jane grämde sig sällan länge, hon hade fullt med jobb och gick vidare till nästa uppdrag.
»Jag minns inte när jag började rita, tror inte att jag var mycket mer än ett år. På möbler från barndomshemmet finns teckningar i blyerts och kulspets……….alltså UNDER möblerna. Jag har legat under sängen, under byrån, under bordet och ritat. Av detta minns jag inte mycket. Jag minns däremot min ritskrubb. Mamma och pappa slet ut hyllorna i ett av de fönsterlösa skafferierna i köket, satte in en bordsskiva. Där satt jag, för det mesta, efter dagis. Ritade och berättade.«
När jag besöker Stina Wirséns ateljé på Södermalm i Stockholm för att lära mig mer om hennes arbete bekräftas denna ’besatthet i bild’. Hon berättar att hennes bildidéer växer fram ur en flod av bilder snarare än ur en i förväg uttänkt idé som sedan materialiseras. Hennes arbetssätt har inte ändrats så mycket vad gäller denna aspekt sedan barndomen.
»Jag utgår inte från en färdig idé som jag sedan hantverksmässigt försöker utföra. I stället målar jag upp mig. Jag gör kanske 20-30 bilder och som i ett flöde föds idén.«
Wirséns främsta arbetsredskap är pappret, vattnet, tuschet, bläcket- och akvarellfärgen. Dessa material kombinerar hon ofta med en linje, utförd med reservoirpenna. Reservoarpennan är i själva verket så viktig för konstnärens uttryck att den kan utgöra utgångspunkten för en närmare läsning av hennes bildspråk. Den vanliga förställningen är ju att man tecknar med en penna och målar med en pensel! I Stina Wirséns fall upplever jag att hon likväl gör tvärt om. Det vill säga målar med pennan och tecknar med penseln.
Både med penna och pensel arbetar Stina Wirsén med en expressiv arabesklinje, som liknar naturens sätt att ’teckna med levande linjer’ och som skapar till exempel grenar, grässtrån eller ögonbryn med en rörligt avsmalnande eller svällande form som undviker jämntjock tråkighet. Den här varierade linjen hittar man i konsten på många håll, inte minst i japanskt och kinesiskt tuschmåleri och/eller kalligrafi, vilket mycket riktigt är en viktig inspirationskälla för Stina Wirsén. Hon har gått på kurs för konstnären och kalligrafen Hiroko Kimura på Östasiatiska Muséet och likt den japanska estetiken är Stina Wirséns bilduttryck minimalistiskt. Hon undviker att fylla bilden mer än nödvändigt i en strävan efter en enkelhet och lätthet, där de tomma ytorna är lika viktiga som de målade, ibland kanske till och med viktigare.
I all bildkonst är linjen, ytan och ”scenen” lika viktiga och utan inbördes rangordning. Dessa tre bildelement är beroende av varandra och närs av varandra. Ytan är av två slag, antingen fylld med färg och/eller linjer eller tom. Scenen är underlaget där bilden utspelar sig, i akvarellmåleriets fall oftast ett rektangulärt papper. I Stina Wirséns bilder kombineras ’ifylld’ yta med ’tom yta’. Någon konturlinje behövs inte eftersom vi ’tecknar den i vår inbillning’.
Stina Wirséns akvarellmåleri är en dans mellan den poetiska tuschlinjens relativa exakthet och akvarellytornas friare blomningar. Vad gäller bildscenen har Stina Wirsén ofta strävat efter att trotsa det rektangulära formatets tyranni. I sina verk utnyttjar hon gärna papprets begränsning på ett sätt som får bilderna att leva långt utanför den begränsade ytan
Text: Håkan Bull
Konstnär, redaktör för tidskriften Akvarellen
Anställd som tecknare på Dagens Nyheter mellan 1990- 2010, med fokus på, kulturdelen. Ett brett arbetsfält med uppdrag som resereportage, modeteckning, ideillustration och författarporträtt. Chef över tidningens illustrationsavdelning med ansvar för inköp av illustration mellan åren 1996 –2006.
Numera frilansande medarbetare. Egen verksamhet från 2010 och framåt – fokus på egna projekt och varierande uppdrag, både konstnärliga och kommersiella.
Arbetar med konstnärliga utsmyckningar, illustration och text. Ställer ut sina verk, ofta i olika samarbeten. Tillsammans med Bea Szenfeld har Wirsén ställt ut i USA och i Sverige under flera år. En stor utställning med fokus på Bilderbokskonst turnerar nu i Sverige. Där finns de senaste verken, en serie abstrakta grafiska verk, samt skulpturer som Stina skapat tillsammans med sin dotter, konstnären och designerna Klara Wirsén Suchowiak.
Tidigt sjuttiotal. Familjens färg-TV är trasig och Jane ringer reparatören.
-Hej, vi måste få våran TV lagad, det är något rör eller liknande som gått sönder säger min make.
-Det går säkert bra, färg eller svartvit?
Mamma funderar lite.
– Nja, den var ursprungligen i brunt trä, men min man har målat den vit.
Nu är det reparatörens tur att fundera lite. Förmodligen på hur han ska hantera den här kunden.
Min man har målat den vit.
Det finns flera bottnar i den här historien. Den uppenbara är förstås det komiska i Janes svar. Men också det faktum att Stig gör sig besväret att måla vår TV vit så att den matchar övrig inredning i radhuset. Han står inte ut med den teakbruna klossen i vardagsrummet. Vi befinner oss ännu inte i valfrihetens tidevarv och TV:n han vill ha finns inte att köpa i vitt. Det är tidigt 1970-tal och Sverige är konsumentmässigt närmare ett Östtyskland-light än ett amerikanskt extra-allt.
Mamma Jane är en nästan lika framstående ofrivillig komiker som skicklig illustratör. Här en annan både typisk och tidstypisk dialog:
Tidigt åttiotal. Jane och Stigs gemensamma kontor på Bragevägen i Vasastan består av gatuplan och en liten källare som är fylld med arbeten från deras respektive karriärer. Från början delar Jane lokalen med den sympatiske illustratören Guiliano Sannicolo, en av Sveriges första och på den tiden bästa retuschörer. I källarlokalerna huserar repro- och bildbyrån 2P.
Airbrusch med kompressor blir stort i skarven mellan sjuttio och åttiotal och de skickligaste illustratörerna skapar hyperrealistiska bilder med en färgtonad lyster som imponerar även på betraktare som inte är särskilt bildvana. Det ser bara så läckert och proffsigt ut.
Sannicolo är kanske mer retuschör än illustratör vilket passar Jane som ogärna vill ha en alltför påtaglig konkurrent för nära inpå sig. Nu kompletterar de istället varandra även om de sällan samarbetar.
Några gånger funderar Jane själv på att testa ’färgsprutan’ men det stannar vid en tanke. Det är nog klokt för hennes handlag när det gäller att färglägga ytor är så precist att hon inte behöver ’fuska’ med airbrush. Dessutom blir de kompressorsprutade illustrationerna lite statiska och opersonliga i sin perfektion. Och Janes illustrationer har alltid handlat om personlighet.
Någon gång på sjuttiotalet sitter Jane på en stor galamiddag arrangerad av en branschorganisation. Airbrusch är nytt och hett och Janes bordsgranne inleder samtalet i takt med tiden: ’Har du provat med spruta?’
Jane tittar förvånat på kollegan men ser ingen ironi bakom frågan. Hon har ju trots allt genomlevt ett hippie-artat sextiotal med fest, droger och sexuell frigjordhet. Hon håller resolut upp sitt glas med rödvin mot bordsgrannen och svarar med emfas: ’Nej verkligen inte, det räcker med det här!’
Den förvånade reklammannen kan, efter en stunds perplex tystnad, inte sluta skratta och Jane skrattar med lika högt.
Stockholm 1989. Birgitta på Sweeney Todd ställde samma jobbiga fråga varje gång jag besökte den lilla frisörsalongen på Sturegatan nära Valhallavägen.
Håren går men skylten är sig lik
’Nästa gång, svarade jag lika frekvent, med en skeptisk blick i spegeln på min allt glesare coiffure. Inte ens Minoxidil, senare kallat Regaine hade hjälpt märkbart och till slut sa jag ’okejdå’ med en suck. ’Klipp. Riktigt, riktigt kort.’ Birgitta ställde maskinen på stubb och de tunna testarna föll till golvet. Det var inkörsporten till det enda alternativ som snart återstod; en rakad skalle. En stil jag aldrig ångrat. Tack Birgitta, för att du befriade mig från hårspillrorna av fön-erans fluffiga måsvingefrisyrer a la Bee Gees Andy Gibb eller Barry Manilow. Loppet var ändå kört. Jag befann mig en hårsmån ifrån kamma noll.
När jag nyligen passerade salongen stod en av de kvarvarande två ägarna och sopade golvhår. Kanske hade någon annan stackare äntligen befriats från ängsligt spegelkammande och fåfängt vända-huvudet-efter-vindriktningen?
Birgitta och hennes delägande make har sedan länge slutat på salongen och blivit fårbönder. Kanske roligare att raka ull, vad vet jag. Kvar över dörren hänger fortfarande Kari Modéns klipska logga. Som tack för frisyren skapade jag en affisch åt Sweeney Todd med symbolen klippt i olika frisyrer. Men jag frågade förstås Kari om tillåtelse att få klippa till hennes figur. Inte riktigt, riktigt kort kanske. Men kul.
Lotta Kühlhorn är själv lite som ett mönster som formgivare – hon bara fortsätter åt alla håll. Hennes kreativitet har få begränsningar. Foto porträtt till vänster: Anna-Lena Ahlström
»Jag tittar på min väska av mönstrat tyg. Rött, blått, gult, grönt, svart och vitt. Sex färger. Egentligen är det en teckning med svarta streck på vitt papper som någon har färglagt. Prästkragar, vallmo, blåklint och något som ser ut som vete eller råg. Rapporten är stor, jag ser knappt ser var i bilden upprepningen sker.
Bleu, blanc, rouge. Lotta lägger moodboard.
Blommorna med blad och stjälkar som är i verklighetstrogen skala är utplacerade med jämna avstånd. Som på en äng. Varje art är ritad på lite olika sätt, knopp, halvutslagen och helutslagen. Hela bakgrunden är färglagd grön, men på ett snabbt sätt så att det vita skymtar fram här och var och konturerna som är svarta är skissartat gjorda med många tunna svarta streck. Naturalistiskt men på en skön, konstnärligt hög nivå.
Jag tycker så mycket om att det inte finns någon mittpunkt i ett mönster – det bara fortsätter likadant åt alla håll.
Om det vore musik så vore det mitt i låten. Alla instrument är igång samtidigt. Du kan justera volymen genom att backa bort en bit (eller om det är du själv som gör mönstret: genom att skala det upp eller ner eller dra i färgerna). Det kan vara ett enklare mönster, med bara ett par, tre instrument eller en pampig jätteorkester med alltifrån de tunna trianglarna till de stora bastrummorna. Det kan vara en marsch eller ett stilla harpspel. Eller bara en entonig prick, prick, prick. Det kan vara medeltida eller supermodernt. Men det är liksom mitt i låten.
Visuella ljudslingor. Mönster till Kristen Roupenian, Kattmänniska, Albert Bonniers Förlag
Den tar inte slut förrän du går ut ur rummet (om det är tapeter) eller tar av dig blusen (om det är på kläderna). Efter ett tag blir det såklart en vana, det sjunker in i bakgrunden, det blandar sig med allt annat. Det blir ett kärt minne från din mormors hus, en gardin du minns att hon hade. Eller ett minne av hur brickorna i skolmatsalen såg ut. Högt och lågt, varmt och kallt, sött och salt.
Stensöta i grönt sällskap. Mönsterskiss till Rachel Mohlin, Dungen, Polaris
Det är en fin tanke att det har funnits mönster så länge som människan har levat. Vi vill dekorera. Vi vill märka vad som är vårt eller nån annans. Vi har tid att göra fint ibland. Hur det ser ut omkring oss påverkar oss. Och det har hjälpt oss att förstå historien. Vi kan se när ett mönster är gjort. Vi känner igen 1950-talet, jugendmönstren men också väldigt långt tillbaka som mönstren från medeltiden och mönster från krukor och hus långt före vår tideräkning.« //
Nästa vecka lanserar vi ett av Lottas fina mönster som poster i fem format. Det är en fortsättning i vår serie ’Mönster med MoGA’. Tidigare mönsterformgivare är Wanja Djanaieff, Chiqui Mattson och Gunnel Ginsburg.
Vi inleder nu samarbeten med några av Sveriges genom tiderna bästa och mest kända mönsterformgivare. Först ut i vår nya posterkollektion ’Mönster hos MoGA’ är formgivarna Wanja Djanaieff, Chiqui Mattson och Gunnel Ginsburg. Den här veckan presenterar vi tre av Gunnels mönster.
Deras produktioner är omfattande och deras gärning en del av Sveriges moderna designhistoria. De är även kända utanför Sveriges gränser och de har ställts ut och blivit hyllade och omskrivna både hemma och utomlands.
Wanjas mönster visades nyligen i en stor retrospektiv utställning i Marabouparkens konsthall. Samlingen fick mycket uppmärksamhet i press och av allmänheten och designen uppskattades för sin idérikedom, estetik och betydelse.
Färgstarka. Formsäkra. Framgångsrika. Chiqui, Wanja och Gunnel.
Mönster formges för det mesta för att appliceras på till exempel textilier, tapeter, brickor, underlägg, dukar och bruksföremål. Eller kläder och personliga accessoarer. De är ofta tillverkade i rapport för att kunna upprepas över stora ytor.
Mönster och mönsterdesign är en del av vårt kollektiva minne, de utgör tidsmarkörer och är en färgsprakande offentlig fond till samhällets utveckling. Samtidigt är mönster ofta tidlösa i sitt uttryck trots sin naturliga och starka koppling till en viss design-era.
På det personliga planet fastnar vissa mönster och bildar en bakgrund till barndom och uppväxt. Jag vet inte hur ofta och hur länge jag tittade på Gunilla Axéns ulliga moln på min neddragna rullgardin när jag var liten. Eller köksvaxdukens glada snirklar. Påslakanens färger, blommor och figurer.
Mönster gör dig glad men de blir till slut så naturliga inslag i vardagen att du knappt reflekterar över deras existens. Men de finns där och lever vidare som ett glatt rop från ett blommigt sjuttiotal, ett pastelligt åttiotal eller stramare tjugotal. Oavsett tid och uppväxt bildar mönstren ett visuellt ’soundtrack of our lives’ – fantasieggande mönstermelodier för öga och själ.
MoGA lanserar nu en mönsterdesigner i veckan. Vi återkommer senare med en samlande artikel på MoGA om Chiqui, Wanja och Gunnel.
Gunnel designade kostymerna till pjäsen ’Krångel’ på Intiman 1971
Gunnel föddes 1942 på Lidingö där hon också växte upp. Hon utbildade sig på Beckmans, Tillskärarakademien och Konstfacks textillinje. Hon återvände till senare till Beckmans, då som lärare i mode- och figurteckning samt illustration och undervisade på skolan från 1988 till 1992.
Tidigt under sin yrkesbana, från 1963 till -64, arbetade Gunnel som assistent till Gunilla Pontén och senare som textilformgivare åt Gammelstaden-Strömma. Hon har också en lång, framgångsrik karriär med egen verksamhet bakom sig, som illustratör, textilformgivare, kostymskapare till film och teater, pedagog och skribent. Till kunderna kan räknas bland andra Mölnlycke, Gamlestaden-Strömma, Durotapet, Eco-tapeter, Borås Wäfveri, Almedahls, KF, Finlayson och Ludvig Svensson.
Gunnel har vunnit ett flertal priser och hennes design har ställts ut många gånger under åren. Gunnel är fortfarande aktiv inom sitt yrke som formgivare.
Några år kring millennieskiftet arbetade jag som copy director för H&M-kontot på Rönnberg/McCann. Ett stort uppdrag då var launchen av den nya H&M-butiken på Manhattan. Till just det uppdraget var det särskilt viktigt med tonaliteten. Ett svenskt modeföretag med ”kläder till överkomliga priser och en hög modegrad”, typ ”modeindustrins IKEA”, fick bara inte göra bort sig på trendkänsliga Manhattan. Då skulle modegraden gå förlorad och kläderna bara vara överkomliga i största allmänhet. Därför krävdes det en vass Manhattansk udd i kommunikationen och en rejäl dos fashion cred.
Det självklara valet som samarbetspartner var Glenn O’Brien (1947-2017). Glenn hade varit en del av en exklusiv incrowd i New York sedan sent 60-tal. The king of Manhattan cool. Han gjorde underground-tv med egna showen ”TV Party” till vilken han bjöd in sina kompisar Jean-Michel Basquiat, Klaus Noomi, Debbie Harry, David Byrne mfl. Han var redaktör för Harpers Bazaar och krönikör i ArtForum. I GQ var han i många år stilpolis i egna spalten ”The Style Guy”. han redaktörade Madonnas Sex-bok. Min nervositet inför vårt första möte var befogad.
Första gången jag presenterades för Glenn var i reklambyråns kök på Grev Turegatan 11. Glenn skred in i vad jag minns som slängkappa, vidbrättad hatt och en bred scarf draperad över axeln. Tankarna gick till Truman Capote eller någonting ditåt. Han såg på mig med inte så lite distans, tog mig i handen på det där sättet som får en att tänka på ”död fisk” och log ett egenartat porslinslikt leende som sög ur mig det lilla självförtroende jag jobbat upp.
”Nice meeting, you”, sa Glenn medan jag försökte trycka fram hans dubbla espresso ur kaffeautomaten. Jag räckte över koppen med automatkaffet och han ställde den genast vid vasken utan ett ord. Något senare frågade han mig vad jag gjort innan jag hamnade på reklambyrån och jag började svamla om ”Svenska Dagbladet, a swedish newspaper” innan han snabbt avbröt mig. ”Ah! Newspaper! I like newspapers. And magazines. I started Interview you know, with Andy. We met at The Factory.” Sen var jag tyst.
Glenn fick hutlöst betalt för två timmars brainstorming. Han satt bakåtlutad och blundade, med en penna och ett post-it-block i handen. Han skrev på de gula lapparna, rev dom sen ur blocket och strödde dem omkring sig som en romersk kejsare. En projektledare plockade upp lapp för lapp och utbrast ett ”Brilliant!” för varje lapp.
»Jag läste lapparna efter mötet och såg att Glenn hade lekt med H&M-initialerna och kommit fram till copy som: ”H&M = Holy Moly”.«
Eftersom Glenns timmar var så dyrbara behandlades denna förströdda genialitet med motsvarande respekt. Glenns ord skulle ju ändå täcka ett kvarterslångt byggplank på A-läge Fifth Avenue.
Några veckor senare sågs vi i New York på Pier 59. Fotografen Craig McDean skulle plåta Chloë Sevigny för H&M. Tanken var att Glenn skulle göra artistintervjun med Chloë, medan jag skulle intervjua H&M:s andra kändismodell Benicio del Toro, senare, i London. Glenn anlände till plåtningen med cape, scarf och vit keps. Vi hälsade än en gång, allt annat än kärvänligt, men jag var nyfiken på hur Glenn skulle fungera i en intervjusituation.
Jag fick sitta med som ett slags praktikant. Glenn och Chloë satt mittemot varandra vid det låga bordet i hörnet av fotostudion medan jag och Chloës agent, en dotter till skådespelaren Yul Brynner, satt vid ett bord strax intill. Glenn tog fram sitt anteckningsblock, log mot Chloë så huden stramade över hans höga kindben och formulerade första frågan: ”Whip or silk?”. Han fick det att låta så enkelt. Chloë började fnittra och snart satt hon och pratade vitt och brett om sitt sexliv medan Glenn fnittrade bekräftande på ett pojkaktigt vis. Jag lyssnade och lärde. Så skulle jag intervjua Benicio del Toro, tänkte jag. Precis så.
Hursomhelst. Glenns och mitt samarbete avslutades någon vecka senare med en faxduell där han och jag skulle faxa textidéer till varandra (det gällde fortfarande Manhattan-lanseringen). Han ignorerade mina idéer och jag gav upp. Men visst var jag nyfiken på vilket hans slutliga copy-förslag skulle bli för det gigantiska byggplanket.
Faxen knattrade en stund innan resultatet av tre veckors idéarbete långsamt pressades ut på ett sladdrigt blankt papper: ”HEY MAN”.
H&M tackade och Glenn kunde äntligen fakturera.
Carl Fredrik Holtermann
har skrivit för allt och alla.
Nu även manusförfattare.
Foto: Johan Bergmark
Vägen till Esquire går via ett annat designuppdrag; att skapa grundformen till det nya magasinet ’New York Woman’ som grundas av bland andra den kända redaktören Betsy Carter. Arbetet med dummyn sker i reklambyrån Holland Advertisings stora fina lokaler på 10 Greene Street strax nedanför Houston Street.
Holland Advertising ägs och drivs av australiensaren Chris Holland. Jag sitter ensam vid ett ritbord i en stor loftlokal som byrån ännu inte vuxit in i. I taket hänger stora vita tygsjok, vackert men arrangemanget är enbart för att dämpa ekot i den för övrigt tomma lokalen. Det finns med andra ord gott om plats på väggar och golv för min växande samling sidskisser.
Det är bråttom, designen ska fram på två veckor. Tanken är att dummyn främst ska sälja in magasinet mot marknaden och annonsörerna. Men Chris Holland vill att min design även ska utgöra stommen till det nya magasinets grafiska utformning. En fjäder i hatten för honom och mer kontroll över slutprodukten för byrån. Vad han ännu inte vet är att den nya art directorn som just anställts, en vid den tiden relativt okänd fransman vid namn Fabien Baron, har helt andra planer.
Byråägare Chris Holland är en stursk men sympatisk ’Aussie’ med de rätta attributen; lång oljerock och bredbrättad hatt. Inte helt olik krokodiljägaren Mick Dundee i Paul Hogans tappning.
1980-talet var magasinens gyllene era och Manhattan den redaktionella designens epicentrum
Chris låter sin sekreterare Lisa ringa uptown till lokalen under Esquires redaktion på Two Park Avenue där nye ad:n Baron redan huserar med en assistent. ’We want some samples of Mr Barons design, säger Lisa. ‘So we know what it looks like.’
Chris Hollands hoppas givetvis att han omgående får en möjlighet att såga fransmannens alster till förmån för hans egne handgångne designers layout, det vill säga min dummy. Men det är tyst från Monsieur Baron och några designexempel dyker inte upp. Chris ringer upp igen, den här gången håller han själv i luren. Arbetsgruppen är samlad i konferensrummet. ’Yes, I understand but I want samples NOW!’ Holland ser nöjd ut när han lägger på. Så ska det gå till, säger hans breda leende. Se och lär. Vi övriga är inte lika övertygade.
Det går ytterligare några dagar utan livstecken från kontoret uptown. Så kommer äntligen ett vadderat manillakuvert med bud. ’Vad var det jag sa, säger Chris’ ’Firmness goes all the way’. Hans australienska accent förstärker den självsäkra tonen.
Det blir bara ett halvhögt: ’What the fuck …’ Sedan lämnar han rummet. Hans dörr slås igen med en smäll nedåt korridoren.
Kuvertet ser misstänkt litet och platt ut. Borde vara minst A3 och dessutom tjockare. Kan de verkligen rymma några sidskisser? Chris avlägsnar ’jungfrubenen’ och kikar in i kuvertet. Tomt? Nej någonting skymtar i botten. Hans ansiktsfärg stiger när han skakar ut innehållet på konferensbordet. Hundratals små papparsflingor singlar ut. Vi stirrar alla på en konfetti av små urklippta bokstäver; anfanger, ingresser och delar av rubriker saxade ur diverse magasin. Kanske något fragment av en bild och illustration. Bitarna är centimeterstora, några aningen större. Barons assistent har verkligen varit flitig med saxen. Tystnad råder runt bordet. Alla väntar på vad Chris ska säga. Det blir bara ett halvhögt: ’What the fuck …’ Sedan lämnar han rummet. Hans dörr slås igen med en smäll nedåt korridoren.
Några veckor senare träffar jag Fabien Baron med assistent på Two Park Avenue. Jag har just fått uppdraget att redesigna Esquire och mitt självförtroende är på topp när jag tar hissen en våning ned för att se om den nya AD:n för The New York Woman behöver några välmenta tips och råd.
’Nej tack’, säger Baron kort. På väggarna bakom honom i den ännu spartanskt inredda redaktionslokalen sitter utskrifter med enorm typografi, uppdragna jättebokstäver täcker varje yta. De ser fantastiska ut. ’Nice’ säger jag lamt. Han nickar.
Fabien har nu två assistenter bakom sig. Han håller på att bygga upp sitt eget art departement. Han kommer inte sakna sökande. Jag tar hissen upp till Esquires redaktion igen. Aningen stukad. Jag inser nu vem Fabien Baron egentligen är; ett designgeni förstås. Jag känner mig lite som Salieri när han hör Mozarts musik för första gången; inte kapabel att själv skapa på den nivån men plågsamt förmögen att förstå verkshöjden. Nåja, jag har ett eget projekt att ta tag i, redesignen av Esquire magazine. Inte kattlort precis. Jag ska nog ändå visa den där fransosen.
… eller bara den trosklädda rumpan på modellen som står så framåtlutad att minikjolen inte gör mycket nytta.
Vid entrén till olivgården Cas Bernats på Mallorca väntar en grupp på ungefär femton personer, mest föräldrar och deras tonårsbarn. Jag ser också finkans ägare Kerstin, mamma till Sandra som arrangerat utflykten. Alla bär på mat och dryck. Vi ska gå några kilometer genom vegetationen uppför berget och tända en brasa och äta picknick. Ingen riktig vandring alltså, mer en friluftspromenad. Jag bär kaffetermosen men ser att Sandra och hennes make Drew har packat både öl och Cava. Förutseende, vet ju aldrig vilka svårigheter man kan möta uppe i bergen. Det är kallt för årstiden men friskt och fint. Utsikten ner mot Port de Sóller och havet är anslående.
Port de Sóller – lite grann från ovan
När brasan sprakar och glasen bubblar så pratar Elizabeth och jag med en amerikansk kvinna som presenterar sig som Emma Bernbach. Det visar sig att hon är barnbarn till reklamlegendaren William ’Bill’ Bernbach, mannen bakom tidernas mest ikoniserade och stilbildande reklamkampanj någonsin, alla kategorier: Marknadsföringen av och de banbrytande annonserna för Volkswagens introduktion i USA; Lemon, Think small med flera. Bernbach och hans byrå ligger också bakom många andra klassiska kampanjer som ’Avis; We Try Harder’ och annat som ständigt refereras till när reklamhistoria avhandlas.
Bill Bernbach – verklighetens Don Draper
Bill Bernbach är liksom Bob Levenson och en handfull andra giganter inom branschen, förebilder i skapandet av Don Draper och hans kollegor i teveserien Mad Men. Och i verkligheten männen bakom den kreativa reklamrevolutionen i USA på 1960-talet: en ny era och en storhetstid för reklam och marknadsföring som ger genklang världen över.
Den kreativa revolutionen handlar framförallt om att kreatörerna tar makten över ”kontaktmännen”. Art directorn och copywritern stiger fram främst i ledet, inte bara som kreatörer utan även som ledare och vd:ar för den nya tidens reklambyråer. En ny typ av visuell smarthet och kreativt IQ tar över kommunikationen mellan producent, byrå, kund och konsument.
Om den kreativa revolutionen i Sverige
Jag berättar för Emma att jag faktiskt träffat hennes farfar Bill en gång, i Stockholm. Det är i början av åttiotalet och den stora amerikanska reklambyrån DDB, Doyle, Dane & Bernbach inser liksom andra megabyråer på New Yorks Madison Avenue att det är klokt att kunna fästa nålar för nya kontor på den europeiska kartan. För att konkurrera på allvar om internationella kunder krävs fysisk närvaro på andra sidan Atlanten. Men det är krångligt att bygga upp kontor från grunden i länder och kulturer man inte känner tillräckligt så svaret blir att köpa upp redan befintliga byråverksamheter.
Falk & Pihl är en av de ledande byråerna i Sverige på den här tiden och jag har både turen och de föräldrakontakter som krävs (och lite egen talang) för att landa en plats som assistent till Sten-Åke Magnusson. Stene är en av landets främsta ad:ar och jag sitter i ett litet förmak till hans rum på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm med eget fönster med utsikt över Kungsträdgården. Kan ju inte bli en mycket bättre start för en ung kreatör.
Förutom att vara Stenes ad:ass gör jag original och jobbar en hel del med Göran, Kjelle och Christina, en av pappa Stigs tidigare anställda, i ateljén.
Sten-Åke Magnusson, en av Sveriges bästa ad:ar
Stene är en glad kille med en positiv syn på det mesta. Idéerna flödar och skisserna slutar ofta som regelrätta filmkulisser i fotograf Tomas Ringqvists fotostudio. För kunden Sessan/Torline sparas det inte på det kreativa krutet. Ekonomin förefaller lika tillåtande som kunden är medgörlig, några begränsningar i form av kostnader eller budget verkar inte existera. Rinkan och Stene kan låta bygga upp ett fullskaligt segment av en fartygssida i studion för en enda plåtning. Eller en del av en storstad, också i naturlig storlek för ett annat uppslag i Sessan/Torlines broschyr. Framför, i och omkring studiobyggena placeras vänner, modeller och statister i för miljön lämpliga kläder och utstyrslar vilket förvandlade dem till matroser, servitriser, tågluffare, älskare, kaptener, lyxresenärer och så vidare.
Det vimlar av folk i studion när Rinkan plåtar och Stene ad:ar. Resultatet blir ofta fantastiskt, nästan surrealistiskt. Och inte sällan Norman Rockwellskt i sin uttrycksform. Statister och modeller spärrar upp ögon, plutar med munnar, lägger huvuden på sned, sticker ut rumpor och kliar huvuden i teatraliska och lite överdrivna poser. Det är så rätt i tiden som bara möjligt.
Jag är både med på flera plåtningar och agerar modell vid några tillfällen. Jag ser kulisser byggas och kulisser rivas. Ofta är jag delaktig i originalmonterandet senare på byrån. Blir det ont om plats på sidorna i Sessan/Torlines framväxande katalog kan ett helt studiobygge med statister, modeller och miljöer tryckas ner till en enspaltig bild i all sin komplexa prakt. Men bilden där jag och ett gäng ungdomar står på kajen nedanför fartygssidan drar jag över ett helt uppslag. Och inte bara den, Rinkans bilder kräver sin tryckyta.
Dagen då Bill besöker studion minns jag som ganska nervös. Bernbach anländer tillsammans med ägarna Ove Pihl och Lasse Falk. Alla är upprisslade och vattenkammade typ. Den store Bernbach visas runt i lokalerna. Han säger egentligen inte så mycket om byråns alster som pryder väggarna dagen till ära. Muttrar lite. Kräsen, tänker jag. Det ska väl extremt mycket idéhöjd till för att få hans erkännande.
På väg in till Stene stannar han till i mitt lilla rum och betraktar en poster Stene ad:at för kunden Fryes boots. Klassisk Rinkanplåtning i Rockwellstil. ’I like that’ säger Bernbach och skiner upp. ’I like that’. Det är lite oklart om han menar hela postern eller bara den trosklädda rumpan på modellen som står så framåtlutad att minikjolen inte gör mycket nytta. Så mycket för extrem idéhöjd.
These Frye’s are made for walking
Men minns jag verkligen rätt? Jag skickar ett sms till Bo Bergström som var en av ad:arna på Falk & Pihl då och närvarande vid besöket. Över fyrtiofem år har gått sedan händelsen och minnet är ju ganska elastiskt trots allt. I alla fall mitt.
Jag får snabbt ett sms i retur från Bosse som för tillfället jobbar med ännu en bok om visuell kommunikation. Han har sålt över 225 000 böcker som handlar om text, bild, film, form och färg i nyheter och i reklam.
Jag minns Bosse som en god kreatör och duktig ad på den tiden. Han är orädd och framåt och redan en duktig pedagog, långt innan han blir en av huvudlärarna på Berghs School of Communications. Trots min bristande erfarenhet som nybliven ad-assistent lämnar han ofta ett stort formansvar åt mig när jag gör originalen till hans annonser.
Anställda på Falk & Pihl jobbade plötsligt på Sveriges och världens bästa byråer
Bosse berättar att när DDB köper Falk & Pihl firas det med en stor fest för hela byrån – inklusive göteborgskontoret – på Riches festvåning. Kalaset går under namnet ’The First Day’ och Claes Bergquist, copywriter och vd för Falk & Pihl (numera reklamhistoriker), håller ett tårfyllt tal där han framhåller att världens ledande reklambyrå, DDB nu även omfattar Sveriges bästa byrå i sitt nätverk. Således kan han och kollegorna skatta sig lyckliga som jobbar åt båda.
Madison Avenue, reklamgatan nummer ett
Det är inte bara Claes som fäller en glädjetår, ägarna Ove Pihl och Lars Falk tillhör nu den växande skara av svenska byråägare som får fickorna fyllda med amerikanska dollar. Men ägandet förpliktigade också, det ska många uppköpta byråer bli varse.
Dagen därpå fortsätter firandet med en generös lunch på Operakällaren där Bill Bernbach och flera från den amerikanska byrån är hedersgäster. ’Stämningen är på topp, solen lyser över både Stockholm och Falk & Pihl och alla blir lite berusade av allt bubbel’, berättar Bosse.
Själv sitter jag förmodligen kvar på byrån och funderar på hur jag skulle trycka in ännu en Rinkanbild bland avgångstabellerna i Sessan/Torline-katalogen. Vi assistenter och originalare är inte inbjudna till firandet och missar tyvärr festligheterna.
På vägen tillbaka från OK till Biblioteksgatan slinker ett litet gäng byråkollegor in på ännu en krog. Man vill inte släppa den goda stämningen riktigt än. Men för Bosse och den unge copywritern Lennart Häger är arbetsdagen inte över, ett sent men viktigt möte med en av byråns kunder återstår efter långlunch och barbesök. Ett möte man inte lyckats boka av. Kunden? Ungdomens Nykterhetsförbund. Skål!
Det surrar till i mobilen. Ett sms från min syster Molly: ’Dan Jonsson har gått bort’. Jag sitter med vänner och tar ett glas vin efter att ha återvänt till Stockholm från Jukkasjärvi och byggandet av ett isrum med typografiskt tema på Icehotel. Något Dan och jag pratade om på telefon några veckor tidigare. Bland annat. Nu är jag väldigt glad att vi hann med det samtalet. Det sista – som det skulle visa sig – av många, långa telefonkonversationer. Både Dan och jag gillade att tala i telefon. Och med varandra. Till Dans minne återpublicerar jag en text jag skrev här på Graphic stories tidigare:
Dan Jonsson och hans stil
Jag är ganska liten första gången jag hör talas om Dan Jonsson. Jag gissar att det är sent 60-tal, kanske början av 1970-talet. På den tiden är Dan en av de stilbildande tecknare som illustrerar noveller i tidningen Femina. Ansvariga på tidningen, kanske särskilt Finn Nybølle, förstår kraften i den tecknade bilden och har knutit till sig en grupp duktiga illustratörer. Förutom Dan Jonsson och Jane Bark tecknar även Åke Arenhill, Monica Schultz, Ib Thaning och Per Åhlin regelbundet i tidningen. Kanske några till. Femina ligger i framkant både visuellt och redaktionellt. Jag minns att mamma Jane och min pappa Stig särskilt uppskattar Dans bilder för skärpan, känsligheten och den tekniska briljansen.
En av Feminas tongivande tecknare
Många år senare får jag kontakt med Dan igen. Det är tidigt nittiotal och han är då professor på Konstfack tillsammans med bland andra Håkan Lindström och rektor Inez Svensson. Jag är nyss hemkommen efter fem år i New York där jag jobbat som formgivare hor Milton Glaser och Walter Bernard och som AD på månadsmagasinet Esquire. Jag är också uppfylld av betydelsen av grafisk design och den status och det erkännande jag upplever att området har i USA. I Sverige är det betydligt sämre ställt med den saken. »Det här måste vi göra något åt«, bestämmer Dan och jag.
Stringent, grafisk och färgrik
Vi är överens om att det finns och har funnits grafiska designers och illustratörer i Sverige som kan mäta sig med de stora namnen där ute – han är ju själv en av dem – men att det saknas en infrastruktur som gynnar framväxten av en grafisk designkultur. Dan har liksom ett flertal professionella svenska formgivare och illustratörer vunnit internationella utmärkelser och han har ett stort kontaktnät av formgivare utomlands.
Dans grafiska stil var en tydlig signatur
Under en period talar Dan och jag dagligen – oftast under långa telefonsamtal kvällstid – om bristerna inom grafiska design som disciplin och om att vi borde formera oss. Det här är pre-internet och före dammarna på allvar öppnas digitalt och kommunikationen flödar fritt. Frustrerade men med entusiasm bildar vi föreningen Svensk Grafisk Design, SGD och kallar till en öppen hearing på Konstfack. Behovet bland formgivare är ännu större än vi anat och hoppats på. Mötet är en stor framgång och över 400 personer dyker upp. Vi har därmed en tillräckligt stor medlemsbas för att gå vidare och få en bra start för föreningen SGD. Det här är före Kolla! och Svenska tecknares satsningar på grafisk design. Det som finns på den här tiden är Reklamförbundet och Guldägget och det är inget för grafiska formgivare, anser vi.
Omisskännlig Olle Eksell. Vinnande logotyp för föreningen SGD, Svensk Grafisk Design
Kort därpå utlyser vi en tävling för att få en symbol värdig vår nya förening SGD. Olle Eksell, nestorn i svensk design, vinner både första och andra pris. I SGD:s första styrelse sitter några av de mest namnkunniga formgivarna på den tiden: Gabor Palotai, Kent Nyberg, Lotta Kühlhorn, Tom Hedqvist, Björn Kusoffsky, Eva Ortmark (tidigare Norlin), Charlie Norrman med flera. Design- och konstvetaren Marie-Louise Bowallius blir ovärdelig som ”ständig sekreterare”.
SGD existerar under fem år men det är tidskrävande att driva förening och till slut avvecklar vi verksamheten. Men under den tiden hinner vi göra många bra, roliga och kreativa saker. Men vi blir också diffust motarbetade från olika branschhåll. Alla uppskattar inte konkurrensen. Något som både Dan och jag tar ganska lätt på.
Dan Jonssons karriär var lång och framgångsrik. Och varierad.
Dan och jag hade fortfarande kontakt tjugofem år senare och nästan femtio år efter att mina föräldrar pekade ut Dans illustrationer i tidningen Femina och nickade uppskattande. Han ringde mig några gånger under sommaren och hösten och meddelade om åldriga kollegors bortgång. ’Snart ligger man väl där själv’, sa han med ett kort skratt under vårt sista samtal i december. Men han lät, sina 87 år till trots, pigg och alert även om hälsan sviktade och sjukhusbesöken hade blivit fler. Tråkigt att du blev sannspådd så snart Dan, vi saknar dig! Vännen John
Dan Jonsson i Guldäggsjuryn tidigt 1970-tal. Längst till höger i främre raden. Snett bakom Dan sitter Jane.
Bilderna i den här artikeln är tagna hemma hos Dan och Åse i Tyresö 2017.
Snygga till hemmakontoret, sovrummet och vardagsrummet med en bild från MoGA – Jane Bark, Bo Lundberg, Tor Hinnerud, Dan Johnsson, Olle Eksell, EWK, Molly Bark, Gustav Dejert, Elsie Kugelberg …
Res med Bo Lundberg till New York eller med Wahls till rymden. Ta en tur i Kungsan med Olle Eksell eller en Samarin med Tor Hinnerud.
MoGAs posters är inte bara anonyma väggdekorationer. Våra bilder förmedlar historier från sina tidigare liv som novellillustrationer, reklambilder, affischkonst, förpackningsdesign, reseteckningar …
När du köper en poster från MoGA köper du en berättelse, ett stycke reklam- och designhistoria. En läcker tillbakablick i nyproduktion.
1960 reser vår pappa Stig och hans kollega, formgivaren och illustratören Rolf Largerson till USA för att representera Sverige som designnation på en stor reklam- och designmässa i Chicago. Som kollegor har de varit med om att grunda svenska SAFFT – sedermera Reklamförbundet, numera omdöpt till Komm – Sveriges Kommunikationsbyråer – och de ingår i gruppen som drar igång reklamtävlingen Guldägget året därpå.
Kollage John Bark. Images: Jane Bark, Otto Nielsen, SAS, Getty, Esquire
Nu har de fått förtroendet att bygga Sveriges monter på den internationella mässan men resurserna Rolf och Stig har till sitt förfogande är försvinnande små. Sveriges samlade bidrag är nedpackade i några resväskor när de i början av juni 1960 reser med SAS jet DC-8-33 över Atlanten. Stig är trettiotvå år gammal, Rolf några år äldre. På vägen till Chicago stannar de i New York några nätter på både dit- och hemresan.
Det svenska designbidraget blir ett fiasko. Det är underfinansierat och presentationen amatörmässig vilket blir plågsamt tydligt när Stig och Rolf ställer upp Sveriges blygsamma alster på sitt mässbord. Design- och reklammässan i Chicago representerade det bästa i branschen och de stora montrarna andas futurism, nytänkande och amerikansk storslagenhet. Något som Sveriges lilla monter helt saknar. Den påminner mer om en elevutställning.
Stig och Rolf skäms. ’Det bästa, säger Stig senare, var att Sveriges monter var så obetydlig att ingen lade märke till den’. De håller sig borta från sin undangömda utställningsyta, drajjorna i mässbaren ger både lindring och tröst i besvikelsen. Så fort spektaklet är över lämnar de utställningen åt sitt öde, slänger de magra bidragen i närmsta soptunna och tar Greyhoundbussen tillbaka till New York.
Smaklös alkohol men effektiv
I baren på hotellet möter de samma kväll boxaren Ingemar Johansson som deppar av helt andra orsaker. Den store svenske sluggern, tillika och tills nyligen världsmästaren i tungviktsboxning, har just förlorat titeln i en returmatch med rivalen Floyd Patterson. KO i femte ronden. Ingo tröstar sig med drinkar men lyser upp när de två landsmännen släntrar in. Tre svenska förlorare samlade vid en och samma bardisk på Manhattan. Det blir en lång natt.
Ingo är förtjust över det geniala i blandningen vodka och apelsinjuice. ”Du känner ingen spritsmak överhövve’taget”, säger tungviktaren och sveper ännu en Screwdriver.
Men all den där apelsinjuicen straffar sig dagen därpå. Ingo är inte synlig vid frukosten och Stig och Rolf tar sig trötta ut till JFK och SAS-kärran för att skumpa tillbaka över Atlanten till Sverige och en reklambransch som ännu befinner sig i sin kreativa linda.
Ett kapitel ur den kommande boken ’Född i form’ av John Bark
Den frilagda bilden i kollaget är tecknad av Jane Bark i mitten av 1960-talet. Fler av hennes bilder finns hos MoGA. Missa inte utställningen på Hotel C i Stockholm, ’Jane Barks bilder – från 1950-talet och framåt’
Hotel C Stockholm har glädjen att meddela att den fantastiska utställningen ’Jane Barks bästa bilder, från 1950-talet och framåt.’ på plan 1 fortsätter under hösten och vintern. Det firade vi bland annat med en nyvernissage den 17 september. Tack alla som kom på den guidade visningen!
Och ni som passade på att köpa signerade tryck.
Den retrospektiva utställningen med illustrationer från Janes långa och framgångsrika karriär är verkligen värd en förlängning. Väldigt många har redan besökt utställningen och genomströmningen av gäster som sett Janes bilder kan räknas i tusental. Har du missat chansen tidigare så passa på under hösten. Titta förbi med arbetskamrater och vänner om du håller distansen. Eller varför inte komma helt själv, titta på bilderna i lugn och ro och avrunda med ett glas vin i baren. Men oavsett hur och med vem så är utställningen värd en omväg. Varmt välkommen önskar Hotel C Stockholm och MoGA.
Jane Bark är en av Sveriges genom tiderna mest mångsidiga och framstående illustratörer. Hennes tecknarkarriär spänner över mer än femtio år; från 1950-talets bokomslag, 60-talets modeteckningar från Paris, 70-talets affischer för klädföretaget Wahls och novellillustrationer i tidningen Femina, till reklam under 1980- och 90-talen. Under 2000-talet tecknade Jane hundratals veckovisa porträtt av kända svenskar i tidningen Fokus.
Stig Bark och hans byrå revolutionerade förpackningsdesignen i Sverige på 1960- och 70-talen in på 80-talet. Med enkelhet, tydlighet och självklarhet. Snyggt var det också.
Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, redogör för behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Pappa Stig bidar sin tid. Jag sitter i ett angränsande rum, vet hur det ska sluta. Det är sent 1970-tal. Stig är i högform.
När nya eller blivande kunder besöker Förpackningsdesign AB brukar det gå till så här: En delegation dyker upp, kan vara alltifrån två till tio personer. Från mitt rum på samma plan kan jag höra allt. Det skrattas och bullras, kaffe bjuds på och det skrapas av myranstolar som dras ut kring det avlånga konferensbordet av ek och masonit som liksom allt annat på kontoret ritats av Axel Kandell.
Kundföretagets chefer hörs alltid mest och skrattar högst. Men inte sist ska det visa sig. Det manliga bullerskrattet ingår i flockbeteendet, en hierarkisk ljudmarkering. Stig själv säger inte så mycket. Ännu. Han låter de andra prata av sig. Snart ska han ändå ta över showen. Är kunden ny är det värt att lyssna. Om det är en befintlig uppdragsgivare brukar jag stänga dörren efter ett tag. Är det något jag hört livet igenom är det min pappas röst. Men den här kunden är färsk, revir ska pinkas in och högste chefen ska markera, både mot sina egna kollegor och mot Stig och hans anställda. Befästa rangordningen i rummet så att alla vet vems ord som i slutändan betyder något.
Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, förklarar behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Kanske en snitsig banderoll, en konkurrent har en trevlig böljande bård på sina burkar, säger han. Ser riktigt klatschigt ut. Säljande.
Han ritar upp något absolut otydbart på det stora blädderblocket i hörnet av rummet. Teckna är uppenbarligen inte hans grej.
Stig nickar åt ad:n Peo att sätta på kodakkarusellen. Sedan tar han till orda. Han reser sig inte från sin stol som är centralt placerad i rummet. Chefen sätter sig. Den första diabilden visas på skärmen. Peo har dämpat belysningen. Showen kan börja. Dragningen.
Jag stänger dörren trots allt men under de två följande timmarna hör jag ändå min fars malande stämma. Det rasslar till av diaprojektorn med jämna mellanrum. Någon annans röst kanske bryter in men det är inget som hejdar Stig märkbart. Inte ens chefens inlägg har någon inverkan på hans ordström därinne.
När allt är över öppnas dörrarna. Nu är rösterna dämpande och samtalen lågmälda, resonerande. Kundfolket klär sig i hallen, taxibilar väntar utanför. Någon anställd öppnar ett fönster. Chefen skakar Stigs hand. ’Mycket intressant, tänkvärt. Vi hör av oss inom kort. Ser verkligen fram emot det här… precis vad vi behöver, som sagt.’
Att chefen för bara två timmar sedan ville ha något klatschigt har han glömt. Snitsigt och piggare likaså. Och Stig själv har inte ens hört de där orden nämnas. Klyschor existerar inte för honom, de varken finns eller har funnits i hans vokabulär. Någonsin.
Som vanligt har Stig, med sina medarbetares praktiska assistans, lyckats övertyga kunden om att genomföra en förändring de inte visste om att de behövde. Det är design – eftersom den först och främst inte handlar om formgivning. Det gäller förövrigt all formgivning och är kanske den viktigaste kunskapen min pappa förmedlar till mig och som jag senare bygger en egen karriär på. Man kan säga att design ÄVEN handlar om det visuella.
Milton Glaser är en formgivare med samma principer, hur dekorativa hans alster än må vara så är hans grundregel att innehållet och budskapet alltid kommer före formen. Stig förbereder mig väl för mina kommande år i New York.
Ur den kommande bokenFödd i form – om en uppväxt där formen är normen. Av John Bark
Det kom ett mejl till MoGA från konstnären och socionomen Camilla Högberg. Vi tyckte det var ett viktigt budskap och en intressant bild som vi gärna vill förmedla. Nedan beskriver Camilla själv sin idé och sitt projekt.
»Under våren efterlyste Kvinnohuset i Örebro en konstnär via sociala medier som kunde skapa en bild med ledorden »Hopp och framtidstro«. Anna Öjebrant, eldsjäl i Örebro, föreslog mig som kreatör och jag fick direkt en vision av jag ville förmedla. »Systrar« är en spin-off med Jane Barks verk »Wahl’s universum« som förlaga, illustrerad av mig, Camilla Högberg, konstnär och yrkesverksam socionom i Örebro.
Förlagan Wahls universum av Jane Bark
På instagram utmanar många konstnärer och illustratörer varandra, bland annat under hashtaggen #paintityourway. Det gav mig idén att skapa en egen tolkning av Jane’s »Wahl’s universum« med mångfald och funktionsvariation som tema. Som dövblind brinner jag för tillgänglighet och delaktighet och vill i min tolkning lyfta fram funktionsvariationen genom att låta kvinnan i mitten bära ett CI (en typ av hörapparat, Cochlea implantat). Min ambition är inte bara att skapa en fin illustration, jag vill också att bilden ska tala till kvinnor, ge en känsla av trygghet, hopp och gemenskap oavsett funktionsvariation, bakgrund och kultur. En slags universell systerskap kvinnor emellan.
Detalj av Camillas universum
Jag har målat och skapat hela livet men blev dövblind som vuxen men det har inte hindrat mig från att leva ut min passion att få illustrera och skapa utifrån mina egna förutsättningar. Påfågeln tolkas på många sätt inom olika kulturer och ofta får den representera respekt av mänskliga värden, vänlighet, omtanke och kärlek. Påfågeln är även en symbol för återuppståndelse. Bilden trycks med vackra effekter av guldfolie och säljs i en begränsad upplaga genom mina kontakter. All vinst går oavkortat till Kvinnohuset i Örebro.
Tack MoGA för att jag fick använda mig av Jane’s fina bild som inspiration och förlaga. Mer info finns under länkarna nedan.«
Jag minns en påskhelg då Jane satt med en illustration långt in på påskaftons eftermiddag. Men eftersom hon var en god och rutinerad matlagare var den stundande påskmiddagen redan på gång. Till slut packade hon ihop färger och pannåer och vår otåliga pappa Stig kunde äntligen öppna den första flaskan mousserande med en ljudlig korksmäll. Påskafton kunde börja.
Glad påsk!
Om illustrationen med tuppen, kycklingarna och barnen: Idén var Janes, att utforma annonserna för Libero som sagoboksillustrationer. Byrån hette Falk & Pihl. När de senare förlorade Libero som kund följde Janes sagoboksidé med till nästa reklambyrå som bytte illustratör till Sven Nordquist. Det irriterade Jane men hon sa senare att Nordquist nog inte visste att uppslaget var hennes. Och Jane grämde sig sällan länge, hon hade fullt med jobb och gick vidare till nästa uppdrag.
Monica Boman i tidningen Form, 1988, om Dan Jonsson:
»Dan Jonsson är teknikernas mästare. Än tecknar han nervigt och hårfint, än arbetar han kalligrafiskt och förenklat med pensel eller tar fram bilder på skrapkartong. Han vågar leka med typografin, vända och vrida på textgrupper och rubriker. Han utnyttjar collaget minst lika raffinerat som en gång Max Ernst.« Den här bilden tecknade Dan för tidningen Ny Musik 1972. Men Dylan är lika aktuell idag.
’Murder Must Foul’ by Bob Dylan Lyssna! Beställ bilden här
Kartan av Skansen, tecknad i fyra delar (här syns en av dessa) tog ett halvår att teckna och måla. När jag började 1994 var Hasse Alfredsson fortfarande chef.
»Hade jag haft en aning om vilket omfattande arbete det skulle bli, hade jag nog tvekat innan jag tackade ja«
Det fanns visserligen fotoförlagor av alla husen samlade i pärmar. Det hade modellbyggarna fixat. Men trädgårdarna, parkerna och övrig natur gick jag runt och plåtade på höstkanten innan alla löven trillat av.
Björnen tecknade jag till det nya björnbergets öppnande 1998. Riktiga björnar ser lite skelögt elaka ut. Min skansenbjörn är aningen ’försnällad’ med en lite vänligare blick.
»Så där såg min pappa ut!« utbrast Max von Sydow när han fick se mitt original till affischen för Dramatens uppsättning av Swedenhielms, berättar Jane i sin bok ”Jane Barks Bilder”. Pjäsen hade premiär på Dramatens stora scen den 14 september 1990 och von Sydow gästspelade på nationalscenen efter flera års bortavaro. »Han var oerhört tillmötesgående och sympatisk« säger Jane. »Eftersom han hade ett hektiskt schema fotograferade jag honom direkt som förlaga för illustrationen. Det skedde i personalmatsalen där det var bäst ljus och Max von Sydow förvandlade sig snabbt till Rolf Swedenhielm senior med lösmustasch och glasögon.«
Men porträttet krävde även en sittning och den store skådespelaren agerade tålmodigt modell vid ett senare tillfälle.
När Jane berättade historien fick jag en känsla av att, som man säger, tycke uppstod. Lite som när mamma träffade Milton Glaser i New York, de gillade varandra omedelbart. Och Jane har alltid gillat gubbar, det gör hon fortfarande fast det är brist på dem på Danvikshem där hon bor numera.
Jane plåtad i början av 1990-talet
En rolig detalj i historien är att jag i den vevan kommer körande längs Artillerigatan då jag ser Max von Sydow promenera längs trottoaren. Innan jag hinner tänka klart har jag svängt över och vevat ned rutan. Max von Sydow stannar och tittar undrande. Är det här någon han känner? »Eh, säger jag och ångrar nu inbromsningen«. »Min mamma Jane har just tecknat av dig«. Von Sydow skiner upp. »Ja det var trevligt, hälsa din mamma så mycket«.
Porträttet till affischen finns att se som konsttryck på Hotel C, Vasaplan 4. Välkommen att se utställningen med Janes bilder från femtiotalet till 2010-talet. Fredag den 3 april är det mellantidsmingel med köpbar, 18.00-21-00.
Har du missat den fina utställningen med Janes bilder från femtiotalet till idag? Passa på nu!
Boken slut i lager. Ny osignerad upplaga planerad. Formgivare, magasin-freak, reporter, tidningsnerd, redaktör? Eller bara allmänt intresserad av designhistoria och redaktionella tillbakablickar? Det här är ett tillfälle du inte bör missa! Boken MAG MEN utkom nyligen och är signerad av både Milton Glaser och Walter Bernard. Passa på! Nu i MoGAs shop. Endast 25 exemplar. Beställ idag!
Det är femtio år mellan bilderna men samarbetet mellan Milton Glaser och Walter Bernard fortsätter. Boken MAG MEN handlar till stor del om givande och fungerande samarbeten. Ett stycke effektivt berättad och snyggt visualiserad designhistoria.
De var en del av tidningsmagasinens gyllene era. Nu ger Walter Bernard och Milton Glaser ut boken MAG MEN, om sina bidrag till den redaktionella historien. John Bark och Henrik Ek reste till New York för ett samtal med de grafiska formgivarna som skapade New York Magazine.
Det är strax före jul när reporter Henrik Ek och jag träffar Milton Glaser och Walter Bernard i den nya designstudion på 21a gatan på Manhattans västsida.
John Bark och Henrik Ek med Milton och Walter i december 2019. Milton huserar nu i lokaler som tillhör SVA.
Den smala, vackra byggnaden på 32nd Street som såg New York Magazine födas – och som från början rymde välkända Push Pin Studios, designgruppen som Glaser grundade 1954 med skolkamraterna Seymour Chwast och Edward Sorel, och som senare hyste WBMG – är nyligen såld. Fyravåningarshuset övertas nu av The New York Review of Books. Glaser säger att han inte kan tänka sig en bättre köpare.
På 1980-talet studerade och arbetade jag i New York under fem år, och min första anställning var hos just Bernard och Glaser på WBMG – en av världens främsta designbyråer på den tiden. Trots att WBMG inte existerar i sin ursprungliga form är både Milton Glaser och Walter Bernard yrkesaktiva och samarbetet fortsätter. Bernard har passerat 80 men är bland annat ansvarig för magasinet The Scandinavian Review. Läs ett tidigare blogginlägg om min tid på studion
Dagen efter vår intervju ska duon fira lanseringen av Mag Men – Fifty years of making magazines, boken där de ser tillbaka på sin gemensamma gärning som tidningsformgivare med uppdrag som till exempel redesignen av Time, Fortune, Paris Match och The Nation, och framför allt skapandet av New York Magazine.
Henrik och jag har fått en inbjudan till galan som kommer att samla många av de ursprungliga medarbetarna på tidningen, bland andra Gloria Steinem, som också har skrivit förordet i boken. Vi ska även höja en gemensam skål för Milton som fyllde 90 sommaren 2019.
Tillsammans arbetar Milton Glaser och Walter Bernard med ännu ett bokprojekt.
»Det blir min sista bok«, säger Glaser.
Hon blir genuint glad när jag berättar om den retrospektiva utställningen med illustrationer – från början av hennes långa karriär med avslut i den omfattande serien porträtt hon tecknade för långköraren ’Lunch med Fokus’.
Det är över fem år sedan Jane drabbades av Alzheimers och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Många tror att glömskan är det främsta sjukdomstecknet, men det är personlighetsförändringen som är det riktigt påtagliga hos en drabbad. Och det jobbiga. Både för den drabbade själv initialt men också för närstående och anhöriga.
Jane har förskonats från sjukdomens värsta avarter så här långt. Faktum är att hon till det yttre är sig relativt lik, hon håller stilen med färgglad basker, snygga kläder och skor. Hon minns också sin karriär ganska väl och hon känner igen sina anhöriga.
Hon har dessutom humorn i behåll vilket är en stor tillgång för alla. Vi kan skämta ganska ordentligt – både med henne och om henne – och hon skrattar högt åt dråpligheterna. Men hon kan samtidigt bli arg på ett sätt som inte känns bekant. Och depressioner tillhör sjukdomsbilden trots att hon i grunden är en mycket positiv människa.
Jag pratar vidare om utställningen på Hotel C och alla hennes bilder som hänger på väggarna i den stora lokalen på plan 1.
»Vem är det som har utställning’, sa du?
»Du mamma, det är dina bilder vi visar.«
»Mina bilder! Åh, va’ kul« säger mamma glatt och jag drar hela berättelsen en gång till.
Det kanske finns något positivt med Alzheimers ändå tänker jag, för hon blir lika glad den tredje gången jag berättar om utställningen.
När jag lämnar hennes rum så vänder jag mig om i dörren och säger att jag ska ta med henne till utställningen så hon kan se den med egna ögon.
»Vem ställer ut, sa du?«
»Jag ringer sen« säger jag och stänger försiktigt dörren bakom mig.
Välkommen till utställningen ’Jane Bark – Från 1950-talet till 2000-talet’ på Hotel C Stockholm, Vasaplan 4. Du kan se Janes bilder till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.
