Foto: John Bark, East Village 1984

Livet är en påse … och döden ryms i en

(Fotona är tagna av mig i East Village 1984. Jag gick en kurs på School of Visual Arts som hette ’Street Photography’. Läraren var dokumentärfotograf, ganska dryg och sågade konstant våra alster. Så även mina. Han skröt däremot mycket om sina egna bilder men visade aldrig några. Nu i efterhand tycker jag den här bildsviten har ett värde – på många plan. Inte minst för att fotona visar ett svunnet nedre Manhattan. Jag har en drös av negativ sparade från den här tiden. Kanske får det bli en bok. Kanske en utställning. Eller både och.

Foto: John Bark, East Village 1984

Texten nedan har egentligen ingen annat gemensamt med fotona än sin upphovsman. Och en liten skärva New York-brutalitet. Men just den episoden är från en tidigare vistelse i slutet av 1970-talet. Det var mitt i vintern, smällkallt, och jag kom från legendariska ’Mudd Club’ downtown.)

 

LIDINGÖ 1967
»När jag dör kan ni ringa Sellbergs! En påse av svart plast duger gott!«

Jag och syrran är förskräckta. För det första är det otänkbart att pappa ska dö. För det andra är det hemskt att tänka sig att han vill begravas i en svart sopsäck. Vilket inte är så konstigt, vi är fem och nio men det är sextiotal, radikala tider och Skit i Traditionerna. Åtminstone hemma hos oss.

Baggensfjärden 1973 »Kolla, en båt!« Vattnet är svinkallt, det är tidig maj och det har varit en lång vinter. Då för tiden höll sig båtfolket till säsongerna på ett annat sätt och Baggensfjärden är tom på flytetyg.

Den kapsejsade dubbelkanoten vi seglar med har ingen som helst flytkraft och jag och min likaledes flytvästslösa kompis är kraftigt nedkylda. Jag ser på hans blick att han tänker samma sak som jag; det här grejar vi nog inte. Vi hackar tänder och pratar i krampaktiga stötar. Det är då vi ser den vita plastbåten på Baggen, nedåt Saltismacken till.

»Boris! Vi är räddade!«

Boris jobbar med båtar på marinan eller macken. Hur som helst har han anledning att åka båt just då och det är tur för oss. Han bogserar oss till en ö där vi kan tömma kanoten och sen ta oss hem. Kanske slänger han åt oss några filtar innan han åker vidare.

Jag har tackat Boris då jag stött på honom i nutid. Flera gånger. Han rycker bara på axlarna, säger att han gjorde det som alla skulle gjort; drog upp oss.

NEW YORK 1980
»You saved my life«. Uteliggaren ’The Bum’ stinker ohyggligt nu när han väl tinat upp i tunnelbanans underjordiska värme.

»Äh… that was nothing«, svarar jag svengelskt … I mean of course that …«

’Bummen’ rosslar så saliven stänker och räcker mödosamt fram sin skorviga, skitiga hand och jag tar den. Bär han på någon smitta har han redan överfört den.

Nästa morgon vaknar jag sent. Marit, min pinniga gamla klasskompis, nu förvandlad till vacker fotomodell (med ilsken pojkvän), på vars soffa jag sover, håller för näsan och frågar varifrån stanken kommer.
Jag pekar på min ytterjacka och berättar om uteliggaren jag hittat downtown vid tretiden på morgonen, översnöad, djupfryst och som jag sedan släpat ned i tunnelbanevärmen och lagt på en bänk.

Marit skakar på huvudet. »Nice«, säger hon, »men ska du rädda uteliggare så har du att göra här i New York«.
Hon har rätt, i skarven mellan sjuttio- och åttiotal är New York fortfarande fattigt, farligt, skitigt och elakt.

Så. Till den stora frågan: Vad är ett liv värt egentligen? Och i förlängningen; vad är döden värd?

SALTSJÖBADEN 2019
Vår pappa är borta sedan snart fem år. Syrran och jag är ju vuxna sedan länge när han dör och sextiotalsradikalism, skit i traditionerna och svarta sopsäckar känns avlägset. Hur var det nu han ville ha det?

På en föräldraväns begravning flera år tidigare uttrycker han en vag önskan om minneslund när det är dags. Han vill inte ha en sten.

Begravningsbyrån hör av sig och meddelar att det finns ytterligare ett alternativ mellan sten och lund. Det kostar lite extra. Såklart. För även om det låter lite motsägelsefullt ska ju begravningsbyråer leva de också.

Hör och häpna: alternativet är en påse att lägga askan i. Syrran och jag hajar till. Sellbergs!  Tillbaka alltså till farsans radikala lösning på begravningsriten? Men det visar sig snart att det inte är vilken plastsäck som helst utan en påse av mjukaste sammet.

Det får bli en minneslund. Vila i frid.

(Texten är bearbetad men var i sin ursprungliga form publicerad i Realtid.se, en affärstidning online)