Systembolaget, Tippen, 1974.
Lösmustaschen kliar, jag trycker diskret fast ena änden som börjar släppa. Limmet från Buttericks är inte pålitligt. Eller så är det svetten på överläppen som är problemet. I systemkön bredvid mig står kompisen Hasse, även han i kritstreckskostym men med en mörk tangorabatt. Vi är båda 16. För ett kort ögonblick möts våra blickar. Livsfarligt. Vi tittar båda hastigt bort igen för att inte bryta ut i nervöst hysteriska skrattanfall.
För det här måste lyckas, helgens stora fest med alla dess möjligheter hänger på det. Mitt nyvunna anseende och ömtåliga rykte i Saltis hänger på det. ALLT hänger på att vi vandrar ut från Systembolaget med påsar dignande av klirrande och klånkande varor.
En lampa lyser när kunden före mig når disken. Legkontroll! Jag känner att även andra spetsen av mustaschen släpper. Det är ju inte bara VÅRA ransoner som ska inhandlas – vi har memorerat beställningslistor från polare som vi inte vill göra besvikna. Som det till och med är RISKABELT att göra besvikna. Dessutom är jag lite av en rookie härute, nyinflyttad. Mycket står på spel.
Familjen lämnade radhuset på Lidingö bara något år tidigare för en nybyggd villa med sjötomt i Saltis. Jag och syrran får finna oss i att bli uppryckta ur skolklasser och från en trygg miljö med kompisar för ett nytt liv i det för oss helt okända Saltsjöbaden. Första halvåret åker jag moppe tillbaka till de gamla polarna varje helg. Den av farsan påtvingade, förhatliga hjälmen slänger jag i en buske bakom Tippen när jag varje fredag passerar på min Cresent Compact.
Men snart har jag nya kompisar i Saltis och turerna blir färre. Jag blir gradvis accepterad och får andra intressen. En fredag skippar jag den obligatoriska tillbakaturen och sällar mig till det stora moppehänget utanför Tippens ingång mittemot Igelbodaskolan.
”Vem är det där?” frågar jag och pekar på en kille jag sett förut på en gul Compact. Kanske bara för att ha något att säga.
” Det där? Det är Jocke, hans farsa är sosse.”
Efter det städar syrran och jag nogsamt bort alla böcker med titlar som ”Politik är att vilja” av Olof Palme ur bokhyllorna när de nya polarna kommer hem på te. Det är välbesökta eftermiddagssejourer där osten, marmeladen, rostbrödet och skinkan konsumeras med god aptit.
”Handlar din morsa på Konsum?” frågar någon. ”Eh … ja men bara för att Konsum har hemkörning alltså, svarar jag. Det har ju inte Metro.”
Konsum (numera Coop) är Kooperativa Förbundets matvarukedja och där handlar bara sådana som Jockes farsa, alltså sossar, enligt kompisarna.
Våra föräldrar jobbar båda i kreativa branscher och är på tok för radikala för syrrans och mitt bästa. De är uppe i sina karriärer och mamma Jane sparar tid genom att beställa veckans mat över telefon från Konsum. Samtalen är lika långa som de handskrivna listorna hon läser upp.
”Kan ni inte handla på Metro ibland? Till helgen bara”, försöker jag.
Men helgmaten inhandlas i stan. Möjligtvis besöker de Tippen till helgen för att gå på Systemet. Men det är sällan och risken är därför liten att de ska stöta på sin sextonårige son och hans trevlige kamrat iförda kritstreckskostymer och illasittande lösmustascher.
Det har blivit vår tur. Hasse och jag kommer fram till disken samtidigt. Våra beställningar matchar kvalitativt knappast vår utstyrsel: Explorer, billig Kir och flakvis av den simplaste starkölen. Tonårsrösterna bär nätt och jämt men ingen kontrollampa lyser och de snälla tanterna bakom disken behandlar oss som vilka välklädda vuxna kunder som helst.
Helgen är räddad! Och mitt anseende. TROTS att morsan handlar på Konsum.
Bildtexter:
• Då det begav sig. Här på min Crescent Compact (jag till höger) med polaren Torkel från Lidingö.
• Saltsjöbladet firar köpcentrumet Tippen som fyller 50
• Jag överger moppen en stund för att stå modell när mamma Jane tecknar för en novell i tidningen Femina
Konsum låg där Elit Sports Club nu ligger. Systembolaget fanns i samma lokaler som idag men du beställde varorna över disk. Leglampan lyste slumpartat för vilken kund som helst. Metro är idag ICA och sas då vara Sveriges dyraste matvarubutik. Hasse och Jocke är fortfarande mina vänner. Mamma Jane bor numera på Danvikshem, har tyvärr drabbats av Alzheimer och har bara sporadiska minnen från tiden i Saltis. Våra föräldrar kunde ses helghandla på Tippen, högt upp i åren, alltid välklädda. För även ett besök på Tippen – eller Saltsjöbadens Centrum som det också kallas – kräver en viss stil.
Krönikan är skriven för lokala tidningen Saltsjöbladet, nr 9 2019