Det surrar till i mobilen. Ett sms från min syster Molly: ‘Dan Jonsson har gått bort’. Jag sitter med vänner och tar ett glas vin efter att ha återvänt till Stockholm från Jukkasjärvi och byggandet av ett isrum med typografiskt tema på Icehotel. Något Dan och jag pratade om på telefon några veckor tidigare. Bland annat. Nu är jag väldigt glad att vi hann med det samtalet. Det sista – som det skulle visa sig – av många, långa telefonkonversationer. Både Dan och jag gillade att tala i telefon. Och med varandra.
Till Dans minne återpublicerar jag en text jag skrev här på Graphic stories tidigare:
Jag är ganska liten första gången jag hör talas om Dan Jonsson. Jag gissar att det är sent 60-tal, kanske början av 1970-talet. På den tiden är Dan en av de stilbildande tecknare som illustrerar noveller i tidningen Femina. Ansvariga på tidningen, kanske särskilt Finn Nybølle, förstår kraften i den tecknade bilden och har knutit till sig en grupp duktiga illustratörer. Förutom Dan Jonsson och Jane Bark tecknar även Åke Arenhill, Monica Schultz, Ib Thaning och Per Åhlin regelbundet i tidningen. Kanske några till. Femina ligger i framkant både visuellt och redaktionellt. Jag minns att mamma Jane och min pappa Stig särskilt uppskattar Dans bilder för skärpan, känsligheten och den tekniska briljansen.
En av Feminas tongivande tecknare
Många år senare får jag kontakt med Dan igen. Det är tidigt nittiotal och han är då professor på Konstfack tillsammans med bland andra Håkan Lindström och rektor Inez Svensson. Jag är nyss hemkommen efter fem år i New York där jag jobbat som formgivare hor Milton Glaser och Walter Bernard och som AD på månadsmagasinet Esquire. Jag är också uppfylld av betydelsen av grafisk design och den status och det erkännande jag upplever att området har i USA. I Sverige är det betydligt sämre ställt med den saken. »Det här måste vi göra något åt«, bestämmer Dan och jag.
Stringent, grafisk och färgrik
Vi är överens om att det finns och har funnits grafiska designers och illustratörer i Sverige som kan mäta sig med de stora namnen där ute – han är ju själv en av dem – men att det saknas en infrastruktur som gynnar framväxten av en grafisk designkultur. Dan har liksom ett flertal professionella svenska formgivare och illustratörer vunnit internationella utmärkelser och han har ett stort kontaktnät av formgivare utomlands.
Dans grafiska stil var en tydlig signatur
Under en period talar Dan och jag dagligen – oftast under långa telefonsamtal kvällstid – om bristerna inom grafiska design som disciplin och om att vi borde formera oss. Det här är pre-internet och före dammarna på allvar öppnas digitalt och kommunikationen flödar fritt. Frustrerade men med entusiasm bildar vi föreningen Svensk Grafisk Design, SGD och kallar till en öppen hearing på Konstfack. Behovet bland formgivare är ännu större än vi anat och hoppats på. Mötet är en stor framgång och över 400 personer dyker upp. Vi har därmed en tillräckligt stor medlemsbas för att gå vidare och få en bra start för föreningen SGD. Det här är före Kolla! och Svenska tecknares satsningar på grafisk design. Det som finns på den här tiden är Reklamförbundet och Guldägget och det är inget för grafiska formgivare, anser vi.
Omisskännlig Olle Eksell. Vinnande logotyp för föreningen SGD, Svensk Grafisk Design
Kort därpå utlyser vi en tävling för att få en symbol värdig vår nya förening SGD. Olle Eksell, nestorn i svensk design, vinner både första och andra pris.
I SGD:s första styrelse sitter några av de mest namnkunniga formgivarna på den tiden: Gabor Palotai, Kent Nyberg, Lotta Kühlhorn, Tom Hedqvist, Björn Kusoffsky, Eva Ortmark (tidigare Norlin), Charlie Norrman med flera. Design- och konstvetaren Marie-Louise Bowallius blir ovärdelig som ”ständig sekreterare”.
SGD existerar under fem år men det är tidskrävande att driva förening och till slut avvecklar vi verksamheten. Men under den tiden hinner vi göra många bra, roliga och kreativa saker. Men vi blir också diffust motarbetade från olika branschhåll. Alla uppskattar inte konkurrensen. Något som både Dan och jag tar ganska lätt på.
Dan Jonssons karriär var lång och framgångsrik. Och varierad.
Dan och jag hade fortfarande kontakt tjugofem år senare och nästan femtio år efter att mina föräldrar pekade ut Dans illustrationer i tidningen Femina och nickade uppskattande. Han ringde mig några gånger under sommaren och hösten och meddelade om åldriga kollegors bortgång.
‘Snart ligger man väl där själv’, sa han med ett kort skratt under vårt sista samtal i december. Men han lät, sina 87 år till trots, pigg och alert även om hälsan sviktade och sjukhusbesöken hade blivit fler.
Tråkigt att du blev sannspådd så snart Dan, vi saknar dig!
Vännen John
Dan Jonsson i Guldäggsjuryn tidigt 1970-tal. Längst till höger i främre raden. Snett bakom Dan sitter Jane.
Bilderna i den här artikeln är tagna hemma hos Dan och Åse i Tyresö 2017.
Vi är också väldigt glada över att bilder av Dan, Olle och Jane finns som posters här hos MoGA.
Det finns ett dussin signerade exemplar av Dan Jonssons fina bok i vår webbutik.