Stockholm 1989.
Birgitta på Sweeney Todd ställde samma jobbiga fråga varje gång jag besökte den lilla frisörsalongen på Sturegatan nära Valhallavägen.
’Nästa gång, svarade jag lika frekvent, med en skeptisk blick i spegeln på min allt glesare coiffure. Inte ens Minoxidil, senare kallat Regaine hade hjälpt märkbart och till slut sa jag ’okejdå’ med en suck. ’Klipp. Riktigt, riktigt kort.’ Birgitta ställde maskinen på stubb och de tunna testarna föll till golvet. Det var inkörsporten till det enda alternativ som snart återstod; en rakad skalle. En stil jag aldrig ångrat. Tack Birgitta, för att du befriade mig från hårspillrorna av fön-erans fluffiga måsvingefrisyrer a la Bee Gees Andy Gibb eller Barry Manilow. Loppet var ändå kört. Jag befann mig en hårsmån ifrån kamma noll.
När jag nyligen passerade salongen stod en av de kvarvarande två ägarna och sopade golvhår. Kanske hade någon annan stackare äntligen befriats från ängsligt spegelkammande och fåfängt vända-huvudet-efter-vindriktningen?
Birgitta och hennes delägande make har sedan länge slutat på salongen och blivit fårbönder. Kanske roligare att raka ull, vad vet jag. Kvar över dörren hänger fortfarande Kari Modéns klipska logga. Som tack för frisyren skapade jag en affisch åt Sweeney Todd med symbolen klippt i olika frisyrer. Men jag frågade förstås Kari om tillåtelse att få klippa till hennes figur. Inte riktigt, riktigt kort kanske. Men kul.