Jag bläddrar i ett nummer av tidningen Femina från 1963, då Anna Bråwe ännu var chefredaktör. Hon som varit med från början och skapat en damtidning för den mognare kvinnan, en tidning som engagerade sig i familj- och kvinnofrågor och undvek kändisskvaller. Vårens svenska mode à la 1963: Damiga fotomodeller i tidstypiska poser står stelt uppställda mot en ateljéfond med några glesa blomvaser eller fruktkorgar. Alla har handskar. Frisyrer och hattar strävar mot höjden.
Femina sju år senare ser mycket fräckare ut. Modereportagens tjejer poserar inte i ateljé utan rör sig naturligare i miljöer anpassade efter kläderna. Matsidorna är fantasifullare, med inslag av nya maträtter från främmande länder. Bättre foton, illustrationer, repro och tryck, och Finn Nybölles layout har också utvecklats och blivit roligare. Det är nästan större skillnad mellan tidningarna i början och slutet av 60-talet än mellan Femina 1970 och i dag.
När jag började jobba åt tidningen var Sven-Gunnar Särman en chefredaktör som jag upp-skattade mycket. Femina hade också många bra medarbetare. I Stockholm fanns Anja Notini, som ansvarade för modesidorna, och Anika Reuterswärd och Jill Dufwa som skrev om möbler och inredning. Redaktionen i Helsingborg träffade jag mer sällan. Där fanns Stina Norling, Märit Lindstrii och Finn Nybölle, som förutom Gun Årestad och senare Inger-Siw Lindell var mina närmaste uppdragsgivare. Gun slutade på Femina 1972 och flyttade till Ibiza. Inger-Siw tog över jobbet som fictionredaktör. Hennes litterära ambitioner resulterade i ett mycket varierat läsmaterial som inspirerade till väldigt olika bildlösningar. Tidningens läsning, boknytt, noveller, romaner och författarintervjuer, samlades under rubriken »Läslustan«.
Om jag var tillfälligt arbetslös kunde jag ringa upp Inger-Siw. Hon hade alltid en novell på lager. Senare sålde jag också Feminaillustrationerna till Alt for Damerne i Köpenhamn. Ebba Eilertsen ringde först till mig för att höra om hon kunde få köpa bildrätten. Därefter kontaktade hon skribenten.
Kvinnan föreställer Lydia Stille i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Det här avsnittet ur boken ingick i en serie: Små kapitel om stor kärlek. Lydia har just skrivit till sin gamla ungdomskärlek Arvid Stjärnblom, som hon efter tio år händelsevis råkade hamna bredvid på operan. Hon sitter på hotellrummet – sorgsen men med en lätt utmanande hållning. Tiden är jugend, men teckningens linjer har samtidigt något av 60-talets flytande flower power-stil över sig. »Lydia är vackrare än Arvid minns henne. Hon hade med ens blivit blek med en blekhet som strålade. Det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att någonsin bli din.« Jag har inte läst om boken sedan jag var ung, men fortfarande tänker jag alltid på Lydia Stille när jag passerar Johannes kyrkogård där Arvid stod och såg upp mot hennes fönster.
Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.