I samtal med Louise Carling på invigningsfesten, då vi alla i »inbjudningsgruppen« var klädda i svenska flaggans färger. Jag bär en blå mjukisdress, möjligen i design av Nina Wahlgren för Twilfit.

Sjuttiotal på Karlavägen 18

Min andel i vindskontoret på Karlavägen 18 var inte stor, men förutom arbetsrummen fanns ju gemensamt konferensrum, kök och mörkrum. Och nu slapp jag ha jobbet inpå mig dygnet runt. När radhusets sovrum också var mitt arbetsrum kunde jag vid stressade tillfällen gå upp mitt i natten, ställa mig vid arbetsbordet och stirra på mina teckningar för att försöka lösa något problem. Lokalerna invigdes på nationaldagen 1969 med stor fest för kunder, kolleger, släktingar och vänner. Göken gol i kapp med Evert Taube från högtalarna monterade bland björklöven. Champagneflaskorna var sprejade i blågult och buffén var svensk.

Det blev upptakten till elva års omväxlande arbetsliv tillsammans med några kreatörer som också blev mina mycket goda vänner. Åke Carling, grafisk formgivare, slog sig ihop med illustratören Torsten Bergentz och art directorn Rune Söderqvist och bildade företaget CBS.

Louise Carling och Monica Widlund, båda textildesigners med ett förflutet hos Astrid Sampe på NK:s textilkammare, startade Designstudion AB och anställde Chiqui Mattson. Nina Wahlgren kom hem till Sverige efter tio års framgångsrikt klädskapande i New York och flyttade in i rummet bredvid mitt. Med assistenter, praktikanter, sekreterare och Göran Eriksson-Heijmers konsultföretag blev vi sammanlagt rätt många personer på Karlavägen.

Förutom enstaka bokomslag, en del annonsbyråjobb och illustrationer till makens företag Förpackningsdesign gjorde jag en serie affischer åt Wahls konfektionsföretag. Men min största uppdragsgivare var Femina.

Tidningen bytte chefredaktör ett antal gånger under 70-talet. Sven-Gunnar Särman efterträddes av Sidney Grahn. Marianne von Baumgarten kom till tidningen 1975. Hon försökte vinna läsare genom att ge mer plats åt kvinnofrågor och samhällsdebatt, vid sidan om de traditionella damtidningsreportagen med mode, mat och miljö. Tyvärr fortsatte upplagan att sjunka och Marianne lämnade tidningen.

Arbmans annonskampanj för Femina, »Nu tar vi av oss rödstrumporna!«, stötte nog snarare bort några trogna läsare än drog åt sig nya köpare.

Innan veckotidningen Femina lades ned gjordes några desperata försök att popularisera tidningen med nytt tidningshuvud, kändisintervjuer, mer romantiska noveller – och banalare illustrationer. Där stod plötsligt en trogen skara illustratörer – Åke Arenhill, Dan Jonsson, Monica Schultz, Ib Thaning, Per Åhlin och jag – utan Feminajobb. Vi hade inga kontrakt, garantier eller fallskärmar. Trots att Femina dominerat mitt arbetsliv under tolv års tid hörde jag inte ett ord ifrån ledningen. Sådan är frilansarens bittra lott.

Som månadstidning, då Stina Norling blev ny chefredaktör, steg Feminas upplaga på nytt. Den tiden var dock förbi då stora novell- och följetongsillustrationer fick breda ut sig över ett helt tidningsuppslag. Fortfarande kan jag ändå möta kvinnor som berättar att de hade sina flickrum helt tapetserade med mina Feminateckningar.

70-talet hade tagit vid där 60-talet slutade, med krig och oroshärdar runt om i världen och en växande miljömedvetenhet. Man kramade almar i Kungs-trädgården och demonstrerade mot kärnkraften. Kvinnorna kämpade aktivt i Grupp 8 och Fredrika Bremer-förbundet. Kläder var kul, färgglada och mönstrade, och det fanns en ny frihet för mannen i modet. Fortfarande trodde vi att vi skulle kunna förändra världen, men lika optimistiska som på 60-talet var vi inte. Kanske för att vi fyllt 40.

På bilden: I samtal med Louise Carling på invigningsfesten, då vi alla i »inbjudningsgruppen« var klädda i svenska flaggans färger. Jag bär en blå mjukisdress, möjligen i design av Nina Wahlgren för Twilfit.

Texten är hämtad från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till idag.