Det är dags att köpa kostym. En riktig kostym. Varken Dressman, Brothers eller något prisvärt från H&M duger nu. Italienare av halvkänt Fabrikatcci går bort. Inte ens en Tiger kvalar in. Jag är i mina mycket sena femtio och behöver ekipera mig på allvar. Välskräddat allvar.
Raden av kostymer i hemmagarderoben vittnar om moden och stilar som flytt. För mycket tyg för det mesta. För lite tyg och för trångt senare. För glansigt, för bulkigt, för billigt. För många kostymer med ett nummer för stora byxor, insydda. För breda slag, för smala, för spetsiga. Trender har gått från fint till fel till fult. Och tillbaka.
Kostymer må verka statiska som plagg men skillnaden är stor mellan axelvaddat åttiotal med fladdrande byxor och senare modens pinnsmala svidar med midjekorta kavajer. Från generös svepning till snål korvstoppning. Någonstans där mitt emellan finns det tidlösa snittet. Tänk Cary Grant i filmen North by Northwest. James Bond vet också hur en kostym ska se ut och sitta. Särskilt i Sean Connery’s och Daniel Craig’s tappningar.
Kostymen från Mylord dyker upp i minnet. Gangstersviden, Gatsby style. Tobaksbrun fin flanell, diskreta kritstreck brett satta, välskräddad, välsittande. Väst. Kostymen, inte bara med stort K utan genomgående i versaler. Alltså; KOSTYMEN som förvandlar en tanig tonåring (mig) till om inte Jay Gatsby och kvinnomagnet så åtminstone till en något självsäkrare ung man som vågar bjuda upp.
Det är tidigt sjuttiotal. Jag ska snart fylla femton och är näst kortast i klassen. Under den kommande sommaren ska jag växa 15 cm, förbi alla kompisar och i diverse kostymstorlekar. Men just nu är problemet att hitta något som passar.
Stockholm är en annan stad på den här tiden och herrekiperingarna har rötterna i fyrtio- och femtiotal. Och de är relativt få. Sortimenten är avsedda för fullvuxna män. De manliga expediterna är högdragna och milt ointresserade. Till slut, på en sidogata till Åhléns i en liten obskyr herrekipering, hittar jag en svart kostym som faktiskt sitter ganska bra. Jag är osäker trots allt och dessutom saknas en hundring.
Från en telefonautomat ringer jag farsan och berättar om fyndet. Jag nämner inte att tyget är svart gabardin. Han anar oråd, sätter sig i bilen och är i affären en halvtimme senare. Hans reaktion inleder den här krönikan.Vi lämnar butiken. MYLORD, säger farsan kort när vi skyndar mot bilen. Kostymerna där är skyhögt över min hundralapparssbudget. Jag vet att farsan handlar där men det är en annan sak.
Mitt kostymletande har hittills inte engagerat farsan värst. Jag har fått finkamma stan på egen hand. Men fula saker är en trigger, vad det än må vara. »Förihelvete John, du kan väl inte se ut som en artonhundratalskonfirmand!«
Hos Mylord blir jag uppmätt och vederbörligen omhändertagen som den goda kund jag är. Eller snarare som pappa Stig är. Några veckor senare är kostymen klar. Pappa betalar. Tusenlappar. Många. Jag får behålla mina skrynkliga hundringar. Farsan är nöjd. Jag med. Mycket.
Dit vill jag igen. Inte till Mylord och sjuttiotalet. Både den fina butiken och far min har gått ur tiden. (Någon från ovan beställde en träfrack i farsans namn för fyra år sedan). För mig är det dags att återvända till den där kompromisslösa känslan av absolut kvalitet. Jag beger mig till A.W Bauer & Co.
När jag får höra priset får jag en impuls att ringa farsan. Priset räknas i tiotusental. Vi får ta det på räkning. Jag behåller mina skrynkliga tusenlappar i fickan. Men jag är nöjd. Mycket. Längre från en gabardinkostym kommer jag nog inte.
Krönikan var ursprungligen publicerad i affärstidningen Realtid.se
Bilden: Pappa Stig sitter modell när Jane illustrerar Gunnevi Hagnäs Feminanovell »I kväll ska jag gå ifrån dig«. Så här skriver hon i boken »Jane Barks Bilder«: Stig lyssnar gärna till Beethoven och annan klassisk musik. Här sitter han i vår nyligen inköpta, bekväma 60-talsstol Karuselli, i design av Yrjö Kukkapuro. Sitsen lär vara formad efter Kukkapuros kroppsavtryck i snön. Enstaka personer kunde jag rita av direkt utan skisser och foton. Annars fick jag använda mig av kameran och det egna bildarkivet. Teckningen är ritad med kol på makulatur (tidningspapper).