60 TAL 144

En uppblåsbar jul i Västindien och ett gott nytt år i New York, 1986. Text och bild: Jane Bark.

Blue Willow bar

Hösten 1985 var det dags att resa till New York igen, till sonen John som då bodde och arbetade på Manhattan.
»Är ni säkra på att det är rätt adress?« undrade taxichauffören när han körde oss från Waldorf till Johns adress på 10:e gatan mellan avenue B och C, på Lower East Side. Och visst var skillnaden stor mellan Waldorfs entréhall och den ödsliga gulsvartmålade hisslösa trappuppgången, sparsamt upplyst av någon enstaka matt glöd­lampa. Johns lilla enrummare, hyrd i andra hand, var där­emot helt okej, nymålad och möblerad.

John hade gått på School of Visual Arts, där han hade haft Milton Glaser som lärare, som senare anställde honom. Jag var spänd på mötet med Glaser, eftersom jag alltid har gillat hans illustrationer. Milton var vänlig och imponerande med stor näsa, stor mun, stora tänder och stora ögon. Jag kände mig som en liten illustratör från någon obetydlig öststat, men blev lite uppiggad när han kallade på sina anställda för att visa upp min mapp med arbetsprover.

Det är roligt att äta i New York, med dess enorma utbud av mat från all världens hörn. Ett perfekt fisk- och skaldjursställe mitt på Manhattan är Oyster Bar vid Grand Central Station. Där åt vi varm hummer med skirat smör och friterade jätteräkor med kokos. Till det drack vi en chardonnay från Napa Valley i en miljö som påminner om en kakelklädd parisisk metrostation.

Oysterbar

På Sammy´s Roumanian Jewish Steak House var det full rulle. Vykort, souvenirer och foton av stamgäster dekorerade väggarna. Gästerna underhölls med pianospel, judiska vitsar och sånger.

Finaste utsikten och största martinin njöt vi av vid bardisken på The River Café under Brooklyn­bron.

Bakom flaskornas taggiga silhuett utbredde sig hela nedre Manhattans upplysta sky­skrapor som ett gnistrande jättesmycke mot den mörknande kvällshimlen.

På grund av den höga dollarkursen ägnade vi mer tid åt museer än varuhus, men vi såg en fantastisk skyltning med levande skyltdockor hos Henri Bendel, och på Bloomingdales lyckades jag bli av med plånboken igen, för femte och sista (?) gången.

Nyårsafton 1986 firade vi hos John i New York, men vi inledde med att fira julhelgen tillsammans på ön Antigua i Västindien. Det var sista semestern vi var ensamma med våra nu vuxna barn. Molly hade träffat sin Janne på semester i Grekland. Och att John hade träffat en tjej som inte bara var en date förstod vi, när han på Sverigebesök hade med sig en äppelkaka till oss från den okända Betsy i New York.

Vi delade en bungalow på en vit sandstrand med kokospalmer nedanför Hawksbill Beach Hotel.

Det kändes exotiskt att bo i ett hus med glaslösa fönster. Myggnät och persienner utestänger insekter och ljus – men inte ljud. Vi somnade således till vågornas tunga brus, syrsornas gnisslande och hotellbarens avlägsna calypsomusik.

Strandens övriga hus beboddes av en äldre dam och hennes familj: sonen och döttrarna, ingifta och barnbarn. Gamla mamma härskade över dem alla. Trots sin ringa längd och böjda rygg var hon magnifik som en rysk furstinna med sitt silvervita hår uppsatt i en tung knut på huvudet och väl­klädd in i minsta detalj, utan en blick åt tidens mode.

Hon såg stenrik ut och bekostade säkert vistelsen för hela familjen. Sonen, psykiater från New York, var den mest sociala av familjens medlemmar, med ett skratt som ett åsneskri åt alla Stigs skämt.

Västindiens befolkning består till större delen av ättlingar till afrikanska slavar. Vår hotelldirektör, förmodligen engelsman, var gift med en infödd kvinna, vilket kan ha bidragit till den vänliga stämningen bland hotellets personal. Antiguas invånare bodde mest i enkla träkåkar, målade i starka färger. Ofta stod familjens stora, årsgamla bil parkerad utanför, som kontrast till den anspråkslösa bostaden. Ön är inte stor, så vi förundrade oss över valet av stora bilar.

Blue house in Antigua

English Harbour med Nelson´s Dockyard, där lord Nelson tillbringade tre år av sitt liv, var en av öns få historiska sevärdheter, med en fin hamn och vackra georgianska stenhus.

Vi hyrde en jeep och bilade runt ön, men korallreven kunde man bara nå med båt. Två glada killar styrde båten ut till korallrevet med oss fyra som enda turister, serverade rompunsch och pekade på fiskar och koraller genom durkens glasruta. Sedan snorklade vi en lång stund bland korallformationer och färgrika fiskar.

Djurlivet var annars inte särskilt omfattande. En mungo korsade vår väg och ödlor fanns det gott om. Fågellivet var rikare. Stora pelikaner flög förbi vårt strandhus, en liten kolibri fladdrade runt bougain- villeabusken och varje morgon flög en svart­brun antillean bullfinch in i vårt sovrum och hackade med näbben på sin spegelbild.

Efter en solig julvecka med bad, palmer, piña colada och gås i stället för glögg och skinka, och calypsomusik i stället för julsånger, var det dags att återvända till New York.

På nyårsafton skulle John och hans »roommate« Johan ha fest på sitt loft. Partyt skulle börja sent på kvällen, och någonstans måste vi äta middag. Alla restauranger och hotell sålde dyra nyårspaket som inkluderade festmiddag och champagne. Det var inget för oss. Men kineserna firar inte nyår samtidigt som vi, så vi började med en god kinamåltid på Say Eng Look, som hade en kockmössa i Gault Millau. Sedan gick vi till pojkarnas fest och skålade in 1986 tillsammans med amerikanska och svenska ungdomar.

• From Waldorf Astoria
• Oyster Bar
• Blue Willow
• Sammy´s Roumanian Jewish Steak House
• China Town
• Antigua
• Conch fishing
• Man making straw hats