Efter över fyrtio års verksamhet hotas macken i Saltis av nedläggning. Här tankade jag moppen när soppan kostade en spänn litern. Här fyllde jag upp farsans bilar, första folkabubblan och flertalet av de fordon jag ägt. Otaliga är stödköpen av missad frukostmjölk, diskmedel, ved och hundmat. Man ska heller inte underskatta mackens funktion som social hub.
Men nu går alltså macken på reserven och definitiv soppatorsk förefaller allt troligare. Nya bostäder planeras på platsen. Spelar roll, kan man tycka. En mack mer eller mindre när hela vår värld riskerar att implodera av inre och yttre tryck. Men det handlar inte om världsomspännande katastrofer och tragedier. Eller det eskalerande globala kaoset här.
Nej, det är värre än så; små och till synes obetydliga förändringar i vardags-format staplas på varandra till ett öronbedövande faktum på det personliga planet: TIDEN. GÅR. OBÖNHÖRLIGEN. FRAMÅT. Precis när du anser dig listat ut svaren (nåja) så omformuleras alla frågorna.
När jag hämtat mig från den omskakande läsningen i Saltsjöbladet så ser jag på New York Times hemsida att ytterligare en skärva av min uppväxt hänger löst. Ett av New Yorks och Sohos klassiska hak, Broom Street Bar på West Broadway verkar vara på väg att mot sitt ”final last call”.
När grundaren och ägaren Kenn Reisdorff avled 92 år gammal såldes stället till entreprenören Jon Krasner, som bland annat äger kända Harlow i Midtown. Prislappen var 12 miljoner dollar och Krasner utlovade en ”gut renovation”. Eller ska man säga ”hotade med”. När kvasten går på Broom Street protesterar nya och gamla stamgäster från hela världen. Här brukade jag själv hänga under åttiotalet och jag instämmer villigt i klagokören. Låt stället stå! Oförändrat.
Men det är trots allt långt till New York och BSB, och ännu längre till ett svunnet åttiotal. Jag inser givetvis att jag bryr mig mindre om den slitna inredningen i svartbetsat trä och bardiskens snidade lejonhuvuden än om min egen accelererande färd genom livet. Mina upprörda suckar handlar mer om en längtan tillbaka till framtiden.
Betydligt närmare ligger, eller låg, Wing Shing, kinesen på hörnet. Realtidredaktionens närmaste stamhak slår plötsligt – från en lunch till nästa – igen portarna. Vi glor missmodigt in på byggröran innanför de stora fönstren mot Valhallavägen. Vad ska det här vara bra för! Kinesen har ju funkat alldeles utmärkt sedan 1984. Måste alla ställen sukta efter gulddrakar och hipsterpublik?
Nästa lilla bakslag inträffar när jag ska boka skidresan i påsk. Pensionatet sonen och jag bott på varje vinter i sexton år i rad har sålts! Våra vanor under besöken är rigoröst rutinartade; bastuöl, äggmålning, kvällscigarrer (mina), det traditionella avnjutandet av Åbergs Snowroller i favoritrummet nummer 18. Sonen säger att nästa resa får gå till annan ort, han vill bevara alla minnen intakta, från åttaårsåldern och uppåt.
Så där håller det på: Stureplan ska rivas, Slussen är redan en grushög, David Bowie dör och vår egen kära hund börjar bli så till hundåren att hon inte orkar hela Erstaviksrundan. Jag går mina hundpromenader ensam.
Glädjande nog får sopandet på Kenn’s Broome Street Bar på Manhattan anstånd. Dottern Julie Reisdorff har tagit över driften och den utlovade magrenoveringen har uteblivit. Allt ska förbli som det alltid varit sägs det. Kanske hinner jag ännu några Brooklyn Lager och en burgare i baren eller vid de slitna borden.
Men för Saltismacken verkar det vara kört, trots protestlistor och upprörda facebookgrupper. Framtiden ter sig alltmer tanklös.
VAD HÄNDE SEN? Det har ju gått några år sedan jag skrev den här krönikan i affärstidningen Realtid.se. Här kommer en snabb uppdatering:
Saltismacken finns kvar, nybyggandet av bostäder har skjutits på framtiden. Glädjande nog har Broom Street Bar i New York överlevt kvasten. Så sent som i oktober 2018 tog jag en pilsner i baren. Wing Shing, kinesen på hörnet, är borta men i dess ställe öppnade Högkvarteret, en trevlig kvarterskrog med god service och höga ambitioner som man dessutom lever upp till. Stureplans demolering och dekonstruering har också fått respit, svampen står stadigt med rötterna i stenläggningen. Skidpensionatet i Sälen har fått nya ägare men både sonen och jag har hittat nya orter att åka till. David Bowie är fortsatt bortgången och vår hund har tyvärr följt hans exempel. Och jag själv? Jag fortsätter mina promenader hundlös men allt yngre och raskare än någonsin … 😉