Kälke

Född i form – om en uppväxt med formgivande föräldrar. Eller; när formen är normen.

Jag är fem år gammal och vi bor i höghusområdet Näset på Lidingö. Det är vårvinter, sista snön och jag står med min kälke i ett snöre utanför huset på Källängsvägen 11. Framför höghuset ligger en liten lekplats omgärdad av ett lågt trästaket. Inga vuxna i sikte.

En taxichaufför kommer fram och ställer sig nära oss ungar, bredbent med händerna i fickorna. Han lutar sig fram och granskar intresserat min kälkes träribbade sits.
»Hörru’ grabben«, säger chaffisen och petar till kälken med foten, »vad står det där?«
»Mitt telefonnummer« säger jag. »Och mitt namn, lägger jag till.«

Han vrider på huvudet och kisar. Jag kollar själv på kälkens träsits.

»Vem har skrivit ut siffrorna med BOKSTÄVER …?!« fortsätter chaffisen.

»Min pappa«, svarar jag. »Han är formgivare«, lägger jag till för att jag anar att det är förklaringen till att namnet på min kälke är så olikt alla andra ungars märkningar.

Pappa Stig har applicerat texten med gnuggisar i typsnittet Bodoni. Sedan har han klarlackat träribborna med de svarta bokstäverna.

»Säg åt din farsa att så där kan man INTE göra. Då fattar ingen något. Då vet man inte att det där är din kälke grabben. Och det vill du väl?«

Senare har det slagit mig att den här incidenten var en föregångare till många diskussioner om estetik och praktik i mitt kommande yrkesverksamma liv som grafisk designer.

Stig var i själva verket en pragmatisk formgivare som jobbade med omfattande och logistiskt krävande förpackningsserier, genomtänkta hela vägen från ritbordet via lager och transport ut till slutkund och konsument. Men han var samtidigt en stor estet och en begåvad kreatör.

Och kanske hade ändå min kälke hittat hem igen om den försvunnit eller stulits. Om inte upphittaren var en storväxt taxichaffis förstås …