»I think as a typeface designer you can’t help but to look at the typography of everything«
Jonathan Hoefler
När jag var inne andra vändan på DN 1996 så bestämde vi oss för att renovera den klassiska logotypen inklusive monogrammet DN. Logotypen var då ännu mer än idag ’rikslikarens’ kronjuvel och minsta korrigering och handpåläggning var en styrelse- och ägarfråga.
Trots heligheten och att det svävade en aura av ’no touch’ över logotypen där den tronade överst på den badlaksstora papperstidningen så hade årens teknikskiften påtagligt eroderat det specialritade typsnittet, inklusive grundaren Rudolf Walls ikoniska och profilerande punkt.
Wall hade låtit stilgjuteriet Higgins ta fram urloggan 1864 baserad på en tidstypisk fontdesign. Men det var så länge sedan att originalet inte gick att spåra då det kopierats, förändrats och förvanskats genom åren. Så i sökandet efter logga-motsvarigheten till den forna ’meterstaven i Paris’ gick vi bet.
Nu behövde vi den kunnigaste och mest noggranne typdesignern som gick att uppbringa. Något år tidigare hade jag lyssnat på ett inspirerande fördrag om typografi på en designkonferens i Barcelona av och med den unge amerikanske typnörden Jonathan Hoefler.
Hoefler verkade gilla att grotta ner sig i den bakomliggande historien för att väcka liv i gamla bokstavsformer. Som stilgjuten för uppdraget med andra ord.
På den tiden jobbade arbetade Jonathan med kollegan Tobias Frere-Jones i det som hette HFJ Type Foundry. Kommunikationstekniken var fortfarande i sin linda och Jonathan föredrog att allt skissande skedde via fax. Efter att Hoefler och Frere-Jones tagit del av underlaget och gjort behövlig research tickade de första skisserna fram ur faxmaskinen på DN. Vi i designgruppen diskuterade och utvärderade, ritade och skrev våra synpunkter på skisserna och faxade tillbaka. Så där höll det på under några veckors tid (vi gjorde annat också under tiden) tills vi enats om en balanserad bokstavsdesign som formmässigt blickade både bakåt och framåt så att säga.
Jag tror vi beskrev proceduren för styrelse och ägare som att vi skickat loggan till New York för att låta experter gå över den med ’stålborste’. ’Har de så dyra stålborstar där borta, invände någon styrelsemedlem’. Vi gjorde ändå en del intern marknadsföring av den nya loggan i tidningshuset i Marieberg och jag lät bland annat trycka upp en T-shirts med ordet NY. över hela bröstet. Det fick stå både för DNs nya stil och upphovsmännens hemstad.
Resultatet blev hur som helst väl mottaget, alla uppskattade den nya skarpa logotypen som andades både tidningshistoria och framåtblickande form.
Sedan dess har jag haft kontakt med främst Jonathan Hoefler som efter en, tydligen ganska uppslitande, yrkesmässig separation från Frere-Jones fortsatte på egen hand under namnet Hoefler & Co, idag med 16 anställda. Jag och min byrå har genom åren köpt många fonter från H & Co. Framför allt tänker jag på typsnittet Gotham som vi var tidiga användare av i Sverige. Jag har besökt Jonathan i studion på Manhattan och jag har varit delaktig i att bjuda in honom och Frere-Jones till Sverige för att föreläsa om typografi.
Nu är det kanske dags igen tänkte jag när jag såg avsnittet om Jonathan Hoefler’s typografiska värld, hans passion och gärning i Netflix-serien Abstract.
Ett bokstavligen hett tips för den som älskar typografi, fonter och former: se den!
PS. En rolig detalj i historien var att efter att det blev känt att Hoefler och Frere-Jones karvat fram den nya DN-loggan så fick de många kunder i Sverige. Ett tag låg Sverige tvåa efter Japan som beställarland, berättade Jonathan.
John Bark