Vägen till Esquire går via ett annat designuppdrag; att skapa grundformen till det nya magasinet ’New York Woman’ som grundas av bland andra den kända redaktören Betsy Carter. Arbetet med dummyn sker i reklambyrån Holland Advertisings stora fina lokaler på 10 Greene Street strax nedanför Houston Street.
Holland Advertising ägs och drivs av australiensaren Chris Holland. Jag sitter ensam vid ett ritbord i en stor loftlokal som byrån ännu inte vuxit in i. I taket hänger stora vita tygsjok, vackert men arrangemanget är enbart för att dämpa ekot i den för övrigt tomma lokalen. Det finns med andra ord gott om plats på väggar och golv för min växande samling sidskisser.
Det är bråttom, designen ska fram på två veckor. Tanken är att dummyn främst ska sälja in magasinet mot marknaden och annonsörerna. Men Chris Holland vill att min design även ska utgöra stommen till det nya magasinets grafiska utformning. En fjäder i hatten för honom och mer kontroll över slutprodukten för byrån. Vad han ännu inte vet är att den nya art directorn som just anställts, en vid den tiden relativt okänd fransman vid namn Fabien Baron, har helt andra planer.
Byråägare Chris Holland är en stursk men sympatisk ’Aussie’ med de rätta attributen; lång oljerock och bredbrättad hatt. Inte helt olik krokodiljägaren Mick Dundee i Paul Hogans tappning.
Chris låter sin sekreterare Lisa ringa uptown till lokalen under Esquires redaktion på Two Park Avenue där nye ad:n Baron redan huserar med en assistent. ’We want some samples of Mr Barons design, säger Lisa. ‘So we know what it looks like.’
Chris Hollands hoppas givetvis att han omgående får en möjlighet att såga fransmannens alster till förmån för hans egne handgångne designers layout, det vill säga min dummy. Men det är tyst från Monsieur Baron och några designexempel dyker inte upp. Chris ringer upp igen, den här gången håller han själv i luren. Arbetsgruppen är samlad i konferensrummet. ’Yes, I understand but I want samples NOW!’ Holland ser nöjd ut när han lägger på. Så ska det gå till, säger hans breda leende. Se och lär. Vi övriga är inte lika övertygade.
Det går ytterligare några dagar utan livstecken från kontoret uptown. Så kommer äntligen ett vadderat manillakuvert med bud. ’Vad var det jag sa, säger Chris’ ’Firmness goes all the way’. Hans australienska accent förstärker den självsäkra tonen.
Det blir bara ett halvhögt: ’What the fuck …’ Sedan lämnar han rummet. Hans dörr slås igen med en smäll nedåt korridoren.
Kuvertet ser misstänkt litet och platt ut. Borde vara minst A3 och dessutom tjockare. Kan de verkligen rymma några sidskisser? Chris avlägsnar ’jungfrubenen’ och kikar in i kuvertet. Tomt? Nej någonting skymtar i botten. Hans ansiktsfärg stiger när han skakar ut innehållet på konferensbordet. Hundratals små papparsflingor singlar ut. Vi stirrar alla på en konfetti av små urklippta bokstäver; anfanger, ingresser och delar av rubriker saxade ur diverse magasin. Kanske något fragment av en bild och illustration. Bitarna är centimeterstora, några aningen större. Barons assistent har verkligen varit flitig med saxen. Tystnad råder runt bordet. Alla väntar på vad Chris ska säga. Det blir bara ett halvhögt: ’What the fuck …’ Sedan lämnar han rummet. Hans dörr slås igen med en smäll nedåt korridoren.
Några veckor senare träffar jag Fabien Baron med assistent på Two Park Avenue. Jag har just fått uppdraget att redesigna Esquire och mitt självförtroende är på topp när jag tar hissen en våning ned för att se om den nya AD:n för The New York Woman behöver några välmenta tips och råd.
’Nej tack’, säger Baron kort. På väggarna bakom honom i den ännu spartanskt inredda redaktionslokalen sitter utskrifter med enorm typografi, uppdragna jättebokstäver täcker varje yta. De ser fantastiska ut. ’Nice’ säger jag lamt. Han nickar.
Fabien har nu två assistenter bakom sig. Han håller på att bygga upp sitt eget art departement. Han kommer inte sakna sökande. Jag tar hissen upp till Esquires redaktion igen. Aningen stukad. Jag inser nu vem Fabien Baron egentligen är; ett designgeni förstås. Jag känner mig lite som Salieri när han hör Mozarts musik för första gången; inte kapabel att själv skapa på den nivån men plågsamt förmögen att förstå verkshöjden. Nåja, jag har ett eget projekt att ta tag i, redesignen av Esquire magazine. Inte kattlort precis. Jag ska nog ändå visa den där fransosen.