Tidigt sjuttiotal. Familjens färg-TV är trasig och Jane ringer reparatören.
-Hej, vi måste få våran TV lagad, det är något rör eller liknande som gått sönder säger min make.
-Det går säkert bra, färg eller svartvit?
Mamma funderar lite.
– Nja, den var ursprungligen i brunt trä, men min man har målat den vit.
Nu är det reparatörens tur att fundera lite. Förmodligen på hur han ska hantera den här kunden.
Det finns flera bottnar i den här historien. Den uppenbara är förstås det komiska i Janes svar. Men också det faktum att Stig gör sig besväret att måla vår TV vit så att den matchar övrig inredning i radhuset. Han står inte ut med den teakbruna klossen i vardagsrummet. Vi befinner oss ännu inte i valfrihetens tidevarv och TV:n han vill ha finns inte att köpa i vitt. Det är tidigt 1970-tal och Sverige är konsumentmässigt närmare ett Östtyskland-light än ett amerikanskt extra-allt.
Mamma Jane är en nästan lika framstående ofrivillig komiker som skicklig illustratör. Här en annan både typisk och tidstypisk dialog:
Tidigt åttiotal. Jane och Stigs gemensamma kontor på Bragevägen i Vasastan består av gatuplan och en liten källare som är fylld med arbeten från deras respektive karriärer. Från början delar Jane lokalen med den sympatiske illustratören Guiliano Sannicolo, en av Sveriges första och på den tiden bästa retuschörer. I källarlokalerna huserar repro- och bildbyrån 2P.
Airbrusch med kompressor blir stort i skarven mellan sjuttio och åttiotal och de skickligaste illustratörerna skapar hyperrealistiska bilder med en färgtonad lyster som imponerar även på betraktare som inte är särskilt bildvana. Det ser bara så läckert och proffsigt ut.
Sannicolo är kanske mer retuschör än illustratör vilket passar Jane som ogärna vill ha en alltför påtaglig konkurrent för nära inpå sig. Nu kompletterar de istället varandra även om de sällan samarbetar.
Några gånger funderar Jane själv på att testa ’färgsprutan’ men det stannar vid en tanke. Det är nog klokt för hennes handlag när det gäller att färglägga ytor är så precist att hon inte behöver ’fuska’ med airbrush. Dessutom blir de kompressorsprutade illustrationerna lite statiska och opersonliga i sin perfektion. Och Janes illustrationer har alltid handlat om personlighet.
Någon gång på sjuttiotalet sitter Jane på en stor galamiddag arrangerad av en branschorganisation. Airbrusch är nytt och hett och Janes bordsgranne inleder samtalet i takt med tiden: ‘Har du provat med spruta?’
Jane tittar förvånat på kollegan men ser ingen ironi bakom frågan. Hon har ju trots allt genomlevt ett hippie-artat sextiotal med fest, droger och sexuell frigjordhet. Hon håller resolut upp sitt glas med rödvin mot bordsgrannen och svarar med emfas: ’Nej verkligen inte, det räcker med det här!’
Den förvånade reklammannen kan, efter en stunds perplex tystnad, inte sluta skratta och Jane skrattar med lika högt.