Den lilla resebyrån ligger på tredje avenyn någonstans vid sjuttonde gatan på Manhattan. Jag passerar dagligen på vägen till jobbet hos Milton Glaser och Walter Bernard – WBMG:s designkontor ligger på trettioandra gatan. Året är 1985 och vid det laget har jag varit i New York i två av de totalt fem år jag kommer att bo och arbeta här.
Jag har också tillbringat två ganska ensamma jular i staden, frysandes i ouppvärmda andrahandsboenden. Vänner och bekanta, nya som gamla, har flytt NYC för familjesamvaro på annan ort eller i sina respektive hemländer.
Visst kan det vara kallt och ruggigt hemma i Stockholm men vintrarna på Manhattan under 80-talet är nog det värsta – och kallaste – jag upplevt i vinterväderväg med isande polarvindarna mellan skraporna.
Trots att vinterkaoset är en återkommande företeelse som lamslår Manhattan årligen med kortslutning av infrastrukturen, så reagerar New York-borna med samma chockerad förvåning varje gång det sker.
Och när Femte avenyn stängs för all trafik och folk skidar till jobbet är det äkta julafton för väderdramatikerna. Och nyhetskanalerna. Få saker väcker så mycket hatkärlek som extremväder i USA. Numera är känslorna för väderväxlingarna förstås kryddade med en rejäl portion klimatångest (tyvärr inte hos alla …).
Men tillbaka till 80-talet och min första och värsta vinter där, 1983. På den tiden bodde jag i en del av ett kommersiellt loft (lagerlokal ej avsedd för boende) på 111 Hudson Street. Loftets värmesystem hade två lägen: på, med extrem värmealstring från smällande rör (det lät som om någon stod och bankade med en hammare i rören varje gång värmen var på väg), och av, som resulterade i rekordsnabb nedkylning av inomhusluften (av-läget varade i betydligt längre intervaller).
Det fyra meter höga, fastrostade sovrumsfönstret hade en decimeterstor svårtätad glipa i överkant där kalluften formligen sprutade in. Varje gång det började smälla i rören på natten vaknade jag, skakande men överlycklig: Värme!
Men på julafton lade systemet av för gott. Att ringa husvärden som bodde ute på Long Island var inte ett alternativ.
Så jag satt i timmar på pubar och barer och drack varm cider – allt för att undvika det iskalla loftet. Pengarna var på upphällningen och hotell var inte att tänka på. Nätterna tillbringade jag i dubbla sovsäckar, påbyltad med allt jag hade i klädväg.
Efter tre långa dygn smällde värmen igång igen, jag kröp ut ur sovsäckarna och kunde äntligen ta en dusch och fira lite jul. Förvisso ensam men åtminstone någorlunda upptinad.
Två år senare, 1985, ska jag alltså tillbringa jul och nyår i New York tillsammans med mina föräldrar och min syster Molly. På åttiotalet kommunicerar man med fax eller genom telefonsamtal via atlantkabeln. Under ett jäktat telefonsamtal (de dyra minutrarna tickar fort) några dagar tidigare utökas New York-vistelsen med en resa över själva julhelgen till ön Antigua i Västindien.
Julen firas i tropisk värme med uppblåsbar julgran och med föräldrarnas stora aluminiumväska som ’julbord’. Jag njuter av varje varm sekund och av att äntligen vara omgiven av familjen.
Nästa vecka lägger vi upp Janes egen berättelse från vistelsen i New York och på Antigua tillsammans med några fina illustrationer från resan, en minnesvärd jul- och nyårshelg för ganska länge sedan nu.