Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, redogör för behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Pappa Stig bidar sin tid. Jag sitter i ett angränsande rum, vet hur det ska sluta. Det är sent 1970-tal. Stig är i högform.
När nya eller blivande kunder besöker Förpackningsdesign AB brukar det gå till så här: En delegation dyker upp, kan vara alltifrån två till tio personer. Från mitt rum på samma plan kan jag höra allt. Det skrattas och bullras, kaffe bjuds på och det skrapas av myranstolar som dras ut kring det avlånga konferensbordet av ek och masonit som liksom allt annat på kontoret ritats av Axel Kandell.
Kundföretagets chefer hörs alltid mest och skrattar högst. Men inte sist ska det visa sig. Det manliga bullerskrattet ingår i flockbeteendet, en hierarkisk ljudmarkering. Stig själv säger inte så mycket. Ännu. Han låter de andra prata av sig. Snart ska han ändå ta över showen. Är kunden ny är det värt att lyssna. Om det är en befintlig uppdragsgivare brukar jag stänga dörren efter ett tag. Är det något jag hört livet igenom är det min pappas röst. Men den här kunden är färsk, revir ska pinkas in och högste chefen ska markera, både mot sina egna kollegor och mot Stig och hans anställda. Befästa rangordningen i rummet så att alla vet vems ord som i slutändan betyder något.
Kundbossen reser sig, sorlet dämpas, fikastunden är över. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, förklarar behoven. Van att ta kommandot förklarar han att man vill ha en snyggare logga på företagets förpackningarna. Roligare färger. Piggare. Kanske en snitsig banderoll, en konkurrent har en trevlig böljande bård på sina burkar, säger han. Ser riktigt klatschigt ut. Säljande.
Han ritar upp något absolut otydbart på det stora blädderblocket i hörnet av rummet. Teckna är uppenbarligen inte hans grej.
Stig nickar åt ad:n Peo att sätta på kodakkarusellen. Sedan tar han till orda. Han reser sig inte från sin stol som är centralt placerad i rummet. Chefen sätter sig. Den första diabilden visas på skärmen. Peo har dämpat belysningen. Showen kan börja. Dragningen.
Jag stänger dörren trots allt men under de två följande timmarna hör jag ändå min fars malande stämma. Det rasslar till av diaprojektorn med jämna mellanrum. Någon annans röst kanske bryter in men det är inget som hejdar Stig märkbart. Inte ens chefens inlägg har någon inverkan på hans ordström därinne.
När allt är över öppnas dörrarna. Nu är rösterna dämpande och samtalen lågmälda, resonerande. Kundfolket klär sig i hallen, taxibilar väntar utanför. Någon anställd öppnar ett fönster. Chefen skakar Stigs hand. ’Mycket intressant, tänkvärt. Vi hör av oss inom kort. Ser verkligen fram emot det här… precis vad vi behöver, som sagt.’
Att chefen för bara två timmar sedan ville ha något klatschigt har han glömt. Snitsigt och piggare likaså. Och Stig själv har inte ens hört de där orden nämnas. Klyschor existerar inte för honom, de varken finns eller har funnits i hans vokabulär. Någonsin.
Som vanligt har Stig, med sina medarbetares praktiska assistans, lyckats övertyga kunden om att genomföra en förändring de inte visste om att de behövde. Det är design – eftersom den först och främst inte handlar om formgivning. Det gäller förövrigt all formgivning och är kanske den viktigaste kunskapen min pappa förmedlar till mig och som jag senare bygger en egen karriär på. Man kan säga att design ÄVEN handlar om det visuella.
Milton Glaser är en formgivare med samma principer, hur dekorativa hans alster än må vara så är hans grundregel att innehållet och budskapet alltid kommer före formen. Stig förbereder mig väl för mina kommande år i New York.
Ur den kommande boken Född i form – om en uppväxt där formen är normen. Av John Bark