Lotta Kühlhorn är själv lite som ett mönster som formgivare – hon bara fortsätter åt alla håll. Hennes kreativitet har få begränsningar. Foto porträtt till vänster: Anna-Lena Ahlström

»Jag tittar på min väska av mönstrat tyg. Rött, blått, gult, grönt, svart och vitt. Sex färger. Egentligen är det en teckning med svarta streck på vitt papper som någon har färglagt. Prästkragar, vallmo, blåklint och något som ser ut som vete eller råg. Rapporten är stor, jag ser knappt ser var i bilden upprepningen sker.

Bleu, blanc, rouge. Lotta lägger moodboard.

Blommorna med blad och stjälkar som är i verklighetstrogen skala är utplacerade med jämna avstånd. Som på en äng. Varje art är ritad på lite olika sätt, knopp, halvutslagen och helutslagen. Hela bakgrunden är färglagd grön, men på ett snabbt sätt så att det vita skymtar fram här och var och konturerna som är svarta är skissartat gjorda med många tunna svarta streck. Naturalistiskt men på en skön, konstnärligt hög nivå.

Jag tycker så mycket om att det inte finns någon mittpunkt i ett mönster – det bara fortsätter likadant åt alla håll.

Om det vore musik så vore det mitt i låten. Alla instrument är igång samtidigt. Du kan justera volymen genom att backa bort en bit (eller om det är du själv som gör mönstret: genom att skala det upp eller ner eller dra i färgerna). Det kan vara ett enklare mönster, med bara ett par, tre instrument eller en pampig jätteorkester med alltifrån de tunna trianglarna till de stora bastrummorna. Det kan vara en marsch eller ett stilla harpspel. Eller bara en entonig prick, prick, prick. Det kan vara medeltida eller supermodernt. Men det är liksom mitt i låten.

Visuella ljudslingor. Mönster till Kristen Roupenian, Kattmänniska, Albert Bonniers Förlag

Den tar inte slut förrän du går ut ur rummet (om det är tapeter) eller tar av dig blusen (om det är på kläderna). Efter ett tag blir det såklart en vana, det sjunker in i bakgrunden, det blandar sig med allt annat. Det blir ett kärt minne från din mormors hus, en gardin du minns att hon hade. Eller ett minne av hur brickorna i skolmatsalen såg ut. Högt och lågt, varmt och kallt, sött och salt.

Stensöta i grönt sällskap. Mönsterskiss till Rachel Mohlin, Dungen, Polaris

Det är en fin tanke att det har funnits mönster så länge som människan har levat. Vi vill dekorera. Vi vill märka vad som är vårt eller nån annans. Vi har tid att göra fint ibland. Hur det ser ut omkring oss påverkar oss. Och det har hjälpt oss att förstå historien. Vi kan se när ett mönster är gjort. Vi känner igen 1950-talet, jugendmönstren men också väldigt långt tillbaka som mönstren från medeltiden och mönster från krukor och hus långt före vår tideräkning.« //

Nästa vecka lanserar vi ett av Lottas fina mönster som poster i fem format. Det är en fortsättning i vår serie ’Mönster med MoGA’. Tidigare mönsterformgivare är Wanja Djanaieff, Chiqui Mattson och Gunnel Ginsburg.

Syrén i full blom. Känn doften!

»Ja mamma, du är inte bortglömd, jag sa ju det.«

Hon blir genuint glad när jag berättar om den retrospektiva utställningen med illustrationer – från början av hennes långa karriär med avslut i den omfattande serien porträtt hon tecknade för långköraren ’Lunch med Fokus’.

Det är över fem år sedan Jane drabbades av Alzheimers och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Många tror att glömskan är det främsta sjukdomstecknet, men det är personlighetsförändringen som är det riktigt påtagliga hos en drabbad. Och det jobbiga. Både för den drabbade själv initialt men också för närstående och anhöriga.

Jane har förskonats från sjukdomens värsta avarter så här långt. Faktum är att hon till det yttre är sig relativt lik, hon håller stilen med färgglad basker, snygga kläder och skor. Hon minns också sin karriär ganska väl och hon känner igen sina anhöriga.

Hon har dessutom humorn i behåll vilket är en stor tillgång för alla. Vi kan skämta ganska ordentligt – både med henne och om henne – och hon skrattar högt åt dråpligheterna. Men hon kan samtidigt bli arg på ett sätt som inte känns bekant. Och depressioner tillhör sjukdomsbilden trots att hon i grunden är en mycket positiv människa.

Jag pratar vidare om utställningen på Hotel C och alla hennes bilder som hänger på väggarna i den stora lokalen på plan 1.
»Vem är det som har utställning’, sa du?
»Du mamma, det är dina bilder vi visar.«
»Mina bilder! Åh, va’ kul« säger mamma glatt och jag drar hela berättelsen en gång till.

Det kanske finns något positivt med Alzheimers ändå tänker jag, för hon blir lika glad den tredje gången jag berättar om utställningen.

När jag lämnar hennes rum så vänder jag mig om i dörren och säger att jag ska ta med henne till utställningen så hon kan se den med egna ögon.
»Vem ställer ut, sa du?«
»Jag ringer sen« säger jag och stänger försiktigt dörren bakom mig.

Välkommen till utställningen ’Jane Bark – Från 1950-talet till 2000-talet’ på Hotel C Stockholm, Vasaplan 4. Du kan se Janes bilder till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.

Jane Barks bästa bilder! Från 1950-talet och framåt. En retrospektiv utställning med bilder vi inte tidigare visat.

Jane Bark är en av Sveriges genom tiderna mest framstående illustratörer. Nu visar vi några av hennes mest älskade och populära illustrationer ur MoGA:s samling ’Jane Bark Collection’. Jane Barks tecknarkarriär spänner över femtio år; från 1950-talets boksomslag, 60-talets modeteckningar från Paris, 70-talets affischer för klädföretaget Wahls och novellillustrationer i tidningen Femina, till reklam under 1980- och 90-talen. Under 2000-talet tecknade Jane hundratals veckovisa porträtt av kända svenskar i tidningen Fokus.
Varmt välkomna!

Vernissage!
Vi startar utställningen med ett trevligt mingel och vernissage på plan 2 på Hotel C. Titta in på ett glas bubbel från kl 18.00 och framåt den 4/12. Missar du det så hänger hela utställningen till den 30/3 2020. Vi återkommer också om ’mellantidsmingel’ där vi lägger till eller byter ut några bilder i utställningen.